Kan vi skapa bestående världsfred?

Vi lever uppenbarligen i oerhört påfrestande tider. Världen står på randen till vad som kanske blir ett kärnvapenkrig, och många funderar på hur detta ska sluta. Nedan resonerar jag en del om denna utveckling, men vill framförallt rikta Er uppmärksamhet mot ett specifikt inlägg av professor Jeffrey Sachs, som jag tycker erbjuder en bra översiktlig analys av vissa tendenser inom amerikansk politik. Detta har jag översatt i sin helhet till svenska nedan på bloggen, just för att jag tycker att det bör spridas i en svensk kontext. Personligen anser jag att det är dags att alla medborgare i det här landet höjer sina röster för en fredlig utveckling i politiken, för det är endast så vi kan skapa fred. Jag gör ett litet bidrag genom att skriva dessa ord.

Jeffrey Sachs (hemsida här) är en professor som har ett gott anseende efter en lång akademisk karriär, men det har förvisso många andra också. Det som skiljer Sachs från mängden är att han har en enorm integritet, kopplat med ett vasst intellekt och ett rent hjärta. Det är värt tiden att läsa hans artiklar, och han erbjuder en bra ingång till alternativa perspektiv för den som är intresserad av internationell finans och geopolitik, utan att för den sakens skull behöva ge sig i kast med mindre pålitliga källor. Artikeln publicerades på www.commondreams.org (återfinns i original här), och tar avstamp i år 1992 i sin analys av amerikansk utrikespolitik. Den är översatt till svenska och återgiven längst ned på denna sida. Jag tar tillfället i akt och sätter den i en lite större kontext som inte återges i den allmänna mediala debatten. Sachs perspektiv kommer inte till tals särskilt ofta, och det är för att den kontingent av amerikanska politiker som han väljer att belysa trivs med att arbeta relativt ostört. Att han publikt vågar belysa den delen av den politiska världen är en indikation på att stora värden är på spel, för han riskerar onekligen sin karriär. Han har skrivit mycket och gjort intressanta intervjuer som är värda att ta del av (ett ämne är konflikten mellan Palestina och Israel).

I historien är det naturligt att civilisationer uppstår, blommar, mognar, vissnar och dör. Konflikter uppstår mellan länder, som tar sig olika uttryck (professor John Mearsheimer har besannats i sin teoribildning och förutsägelse om Ukrainas öde, samt drivkrafterna bakom dessa; hans hemsida är här). I den kamp om resurser som råder mellan Väst och Öst — framförallt mellan stormakterna USA och Kina — är det relativt enkelt att se att USA har det svårt, medan Kina går en ljusare framtid till mötes. Detta kan tyckas vara kontroversiella ord, men diskuteras frekvent i de kretsar som följer denna geopolitiska utveckling. Skälen är många och komplexa, men grundar sig framförallt i olika styrelseskick som är mer eller mindre förmögna att tillvarata styrkorna i respektive civilisatorisk kultur. De verktyg som står till buds i dessa konflikter spänner över många domäner. Till exempel kan man ta del av denna sida, https://techtracker.aspi.org.au/, där en australiensisk tankesmedja ASPI har bemödat sig om att kartlägga Kinas dominans inom en rad spjutspetsteknologier. Själv tycker jag att en lämplig historisk parallell för deras kamp kan dras till de Puniska krigen (SO-rummet.se). Det var en rad krig — närmare bestämt tre — som ägde rum under antiken, då Rom gick från att utgöra ett litet kungadöme på den italienska halvön till att bli ett kejserligt imperium. I kampen om herraväldet över Medelhavet besegrade Rom Kartago över en period på 100 år (från 264 f.Kr. till 146 f.Kr). Kartago ansågs vara en makt vars inflytande på den civiliserade världen var så illa att romerska soldater beordrades att strö salt i jorden där staden en gång fanns, för att inget skulle växa igen. I denna analogi intar USA rollen av Kartago, även om liknelsen haltar: Kina är en mycket äldre civilisation än romarriket någonsin blev. Den belyser emellertid de perspektiv som man behöver använda sig av för att kunna förstå den utveckling som nu äger rum. Den spänner nämligen över generationer, och man behöver planera och agera över generationer för att kunna hantera den.

En del människor fruktar utvecklingen, och besitter inte förmågan att hantera utmaningarna som kommer med en sådan utveckling. De blir rädda, och lyckas inte uppbåda modet att bemästra sina rädslor, eller frambringa den sinnesnärvaro som krävs för att analysera situationen. De kan ta till ogenomtänkta handlingar i sin strävan att bevara gamla maktpositioner. Jefferey Sachs artikel lider inte uppenbarligen av dessa mänskliga svagheter, men man måste kunna sin historia för att ta den till sig.

När detta skrivs har nyligen ett mordförsök ägt rum mot den amerikanska presidentkandidaten (och före detta amerikanska presidenten) Donald Trump (13 juli 2024). Detta är ingen slump, och artikeln berör denna mörka aspekt av amerikansk politik, även om jag anser att man kan göra en liten reservation: Donald Trump startade mig veterligen inga krig under sin tid som president. Frågan som ställs i titeln till blogginlägget parafraserar ämnet för det tal som president John F Kennedy höll den 10 juni 1963, vid American University, i Washington (www.jfklibrary.org), och som Sachs artikel implicit berör. JFK tillhörde en familj som har fått se många familjemedlemmar förlora livet i deras strävan att skapa en fredligare värld. Ödet delas av flera politiker. En rad kända namn, verksamma i västerländska demokratier, har utsatts för attentat på sistone, och alla har inte turen av att överleva. De mest iögonfallande attentaten, i min mening, är slovakiens premiärminister Robert Fico (15 maj 2024), och japans före detta premiärminister Shinzo Abe (8 juli 2022). Gemensamt för dessa politiker är att de har haft integritet och har värnat medborgarna i respektive länder från destruktiva politiska påtryckningar. Gemensamt för dessa attentat är att de i media rapporteras som verk av enskilda vettvillingar utan anknytning till en djupare organisatorisk struktur, vilket är en naiv ståndpunkt. Det finns många fler exempel på politiska mord som kan studeras (för den som har tid). I svensk historia har vi uppenbarligen Olof Palme (6 februari 1986) — en stor svensk patriot, därom kan ingen orda — och utrikesminister Anna Lindh (11 september 2003). Japans styrelseskick är i praktiken en demokrati efter västerländsk modell, då USA koloniserade landet efter andra världskriget, och därför tycker jag att det attentatet är intressant.

En sak som enkelt kan fastställas är att det är relativt enkelt för makthavare att skapa en säkerhetsapparat som håller dem säkra mot inhemska attentat, om de tillåts att göra detta. Den numera bortgångne kubanska presidenten Fidel Castro (wikipedia.org) är väl den moderna ledare som lyckades överleva flest attentat, men egentligen kan man studera vilket auktoritärt samhälle som helst i Asien om man söker efter bevis. I all enkelhet behöver makthavare ha reell kontroll över säkerhetsapparaten för att kunna värna sina liv. Detta är inte fallet i västerländska demokratier, och inte heller i Sverige. Västerländska politiker lever ideligen under mycket stor psykisk press, för de är varse att de kan behöva plikta med livet om de intar fel position, i synnerhet i utrikespolitiska frågor.

Denna systematiska psykiska stress ger sig till känna i en rad ologiska, osammanhängade och paradoxala ståndpunkter som våra politiker tvingas föra fram. Den präglar även akademin. Till exempel tycker jag att Sverige har egentligen inte läkt som land efter mordet på vår egen statsminister Olof Palme, och det är snart 40 år sedan det ägde rum. Många är rädda för att tala om vad de vet. Vissa vittnen tar till orda när de känner att de står inför livets slutskede, för de vill lämna jordelivet med ett rent samvete. Statsapparaten har visat sig oförmögen att presentera trovärdiga bevis och slutsatser i fråga om vem som mördade Palme. Mordet på Palme tillåts i princip inte att publikt diskuteras i ljuset av den fräna kritik av USA:s utrikespolitik som gjorde honom kontroversiell (vilken Jeffery Sachs artikel implicit berör). Att associera mordet på Palme med Sveriges efterföljande strukturella omvandling från en statsstyrd ekonomi till en privatiserad marknadsekonomi á la Argentina runt millenieskiftet, med öppna gränser för kapital (egentligen kredit) och signifikant utländskt ägande, låter sig inte göras. Att publikt associera mordet på Palme med Riksbankens efterföljande transformation och upphöjda ställning, där Riksbanken åtnjuter en från det svenska folket frikopplad maktposition (för att inte tala om dess vurmande för främmande makt) är strikt förbjudet i publika forum. Då ska man komma ihåg att den svenska staten har en officiell värdegrund (www.förvaltningskultur.se ), där statsanställda förväntas premiera fri åsiktsbildning. Detta är paradoxalt, och ett tecken på att logik tillåts inte råda fullt ut i bakomliggande beslutsprocesser. Som vanligt är det rädsla som präglar beslutsfattandet.

Rädslan som politiska mord skapar är ett av många verktyg för att hålla ihop demokratier, så att de går någorlunda i samma riktning. Rädslan förlamar samhället och försvagar medborgarna, så att de blir fogliga. De låter sig helt enkelt styras efter att rädslan tar grepp om dem. Verktyget är precis lika skoningslöst som den propagandaapparat som byggts upp under lång tid i våra demokratier. Den svenska tryckfrihetsförordningen (www.riksdagen.se) har ändå rötter i det politiska mordet på Gustaf III år 1792 (SO-rummet.se), och många röster har under åren höjts för att medielandskapet tar inte vara på det svenska folkets intressen. Dessa röster är inte ensamma, och den journalist i modern tid som har fått betala det högsta priset för att ta sig an denna mäktiga apparat är möjligen Julian Assange (förutom de otaliga journalister som har förlorat sina liv i rapporteringen av orättvisor och förtryck). Han har inte varit rädd för att visa på hur västliga medier skapar grogrunden för krig, och är i behov av reform. Personligen tycker jag att det är rimligt att fråga sig om västerländska demokratier har en chans att kvarstå som fungerande styrelseskick, utan att löpa risken att bli totalt förljugna och intetsägande, om reform uteblir.

Den riktning som nu är satt för Sverige, som nybliven medlem i NATO, och för övriga västländer, är storskalig konfrontation med Ryssland, i spåren av Rysslands annektering av Krim år 2014 och konflikten med Ukraina. Svenska politiker står idag handfallna inför utvecklingen. Denna riktning har blivit Väst påbjuden två gånger förut i historien: år 1812, med Napoleon Bonapartes invasion av Ryssland (SO-rummet), samt år 1940 med Operation Barbarossa under andra världskriget (SO-rummet). Detta är, tyvärr, inte heller en slump, och har drag av ett religiöst krig.

Detta är den historiska bakgrund som professor Jeffery Sachs har vågat att sätta dörren på glänt till. Därför tycker jag att den är värd att översättas och spridas till en svensk publik. Till min hjälp har jag använt Google Translate, och originalet innhåller ett antal weblänkar till vidare källor.

Källa: https://www.commondreams.org/opinion/nato-neoconservatism-empire 

Hämtad: 2024-07-16.

NATO-deklarationen och neokonservatismens dödliga strategi.

För USA:s säkerhet och världsfredens skull bör USA omedelbart överge de neokonservativas strävan efter hegemoni till förmån för diplomati och fredlig samexistens.

År 1992 gick USA:s utrikespolitiska exceptionalism i överdrift. USA har alltid sett sig själv som en exceptionell nation avsedd för ledarskap, och Sovjetunionens upplösning i december 1991 övertygade en grupp engagerade ideologer – som kom att bli kända som neokonservativa – att USA nu borde styra världen som den enda oemotsagda supermakten. Trots otaliga utrikespolitiska haverier under de neokonservativas ledning, fortsätter NATO-deklarationen 2024 att driva den neokonservativa agendan, vilket driver världen närmare kärnvapenkrig.

De neokonservativa leddes ursprungligen av Richard Cheney, USA:s försvarsminister 1992. Varje president sedan dess – Clinton, Bush, Obama, Trump och Biden – har följt den neokonservativa agendan, strävandes efter amerikansk hegemoni medelst av USA initierade oupphörliga krig, inklusive Serbien, Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen och Ukraina, såväl som en obeveklig expansion österut av NATO, trots ett tydligt löfte från USA och Tyskland 1990 till Sovjetpresident Mikhail Gorbatjov att NATO inte skulle röra sig en tum österut.

Den centrala neokonservativa idén är att USA ska ha militär, finansiell, ekonomisk och politisk dominans över alla potentiella rivaler i någon del av världen. Den riktar sig särskilt mot rivaliserande makter som Kina och Ryssland, och bringar därför USA i direkt konfrontation med dem. Den amerikanska hybrisen är häpnadsväckande: större delen av världen vill inte ledas av USA, än mindre ledas av en amerikansk stat som tydligt drivs av militarism, elitism och girighet.

Den neokonservativa planen som ämnar uppnå amerikansk militär dominans preciserades i en rapport “Återuppbyggnaden av Amerikas försvar”, av tankesmedjan Project for a New American Century år 2000. Planen inkluderar obeveklig NATO-expansion österut, och omvandlingen av NATO från en defensiv allians, mot ett numera nedlagt Sovjetunionen, till en offensiv allians som används för att främja USA:s hegemoni. Den amerikanska vapenindustrin är den stora finansiella och politiska finansiären bakom de neokonservativa. Vapenindustrin stod i spetsen för lobbyverksamheten för NATO:s utvidgning österut med början på 1990-talet. Joe Biden har varit en inbiten neokonservativ från början, först som senator, sedan som vicepresident, och nu som president.

För att uppnå hegemoni förlitar sig de neokonservativa planerna på CIA:s förmåga att skapa regimförändringar i andra länder; USA-ledda krig, initierade av USA; amerikanska militärbaser på utländs mark ( som uppgår till omkring 750 baser i minst 80 länder); militariseringen av avancerad teknologi (biokrigföring, artificiell intelligens, kvantdatorer, etc.); och obeveklig användning av informationskrigföring.

Strävan efter amerikansk hegemoni har drivit världen till öppen krigföring i Ukraina mellan världens två ledande kärnvapenmakter, Ryssland och USA. Kriget i Ukraina provocerades av USA:s obevekliga beslutsamhet att utvidga NATO till Ukraina trots Rysslands brinnande motstånd, såväl som USA:s deltagande i den våldsamma Maidan-kuppen (februari 2014) som störtade en neutral regering, och USA:s undergrävning av Minsk II-avtalet som krävde autonomi för de etniskt ryska regionerna i östra Ukraina.

NATO-deklarationen kallar NATO för en defensiv allians, men fakta säger något annat. NATO deltar upprepade gånger i offensiva militära operationer, inklusive regimförändringsoperationer. NATO ledde bombningen av Serbien för att bryta den nationen i två delar, där NATO placerade en stor militärbas i utbrytarregionen Kosovo. NATO har spelat en stor roll i många krig initierade av USA. NATO:s bombningar av Libyen användes för att störta Moammar Gaddafis regering.

USA:s strävan efter hegemoni, som var arrogant och oklokt år 1992, är absoluta vanföreställningar idag, eftersom USA uppenbarligen står inför formidabla rivaler som kan konkurrera med USA på slagfältet, i användandet av kärnvapen, och i produktionen samt användandet av avancerad teknik. Kinas BNP är nu cirka 30 % större än USA:s mätt i internationella priser, och Kina är världens lågkostnadsproducent och leverantör av många kritiska gröna teknologier, inklusive elbilar, 5G mobila nätverk, solceller, vindkraft, modulär kärnkraft, bland andra. Kinas produktivitet är nu så stor att USA klagar över Kinas “överkapacitet”.

Sorgligt nog, och oroväckande, upprepar NATO-deklarationen de neokonservativa vanföreställningarna. Deklarationen förklarar felaktigt att "Ryssland bär ensamt ansvaret för sitt anfallskrig mot Ukraina", trots de amerikanska provokationerna som ledde till krigets utbrott år 2014.

NATO-deklarationen bekräftar artikel 10 i NATO:s Washingtonfördrag, enligt vilken NATO:s expansion österut inte är Rysslands sak. Ändå skulle USA aldrig acceptera att Ryssland eller Kina etablerar en militärbas vid USA:s gräns (säg i Mexiko), som USA först deklarerade i Monroe-doktrinen år 1823 och har upprätthållit sedan dess.

NATO-deklarationen bekräftar NATO:s engagemang i bioförsvarsteknik, trots tilltagande bevis för att USA:s utgifter för bioförsvar, finansierade av NIH, låg till grund för skapandet av ett artificiellt virus som kan ha orsakat Covid-19-pandemin.

NATO-deklarationen proklamerar NATO:s avsikt att fortsätta att placera ut antiballistiska Aegis-missiler (som man redan har gjort i Polen, Rumänien och Turkiet), trots att USA:s tillbakadragande ur ABM-fördraget och placeringen av Aegis-missiler i Polen och Rumänien har djupt destabiliserat arkitekturen för kärnvapenkontroll.

NATO-deklarationen uttrycker inget som helst intresse av en förhandlad fred för Ukraina.

NATO-deklarationen understryker med emfas Ukrainas "oåterkalleliga väg till full euro-atlantisk integration, inklusive NATO-medlemskap." Ändå kommer Ryssland aldrig att acceptera Ukrainas NATO-medlemskap, så det "oåterkalleliga" engagemanget är ett oåterkalleligt engagemang för krig.

Tidningen Washington Post rapporterar att Biden hade allvarliga betänkligheter, inför NATO-toppmötet, med att utlova en "oåterkallelig väg" till Ukrainas NATO-medlemskap, men Bidens rådgivare avfärdade dessa farhågor.

De neokonservativa har skapat otaliga katastrofer för USA och världen, inklusive flera misslyckade krig, en massiv uppbyggnad av amerikanska statsskulder driven av biljoner dollar av slösaktiga krigsdrivna militära utgifter och USA:s allt farligare konfrontation med Kina, Ryssland , Iran, bland andra. De neokonservativa har fört Domedagsklockan till bara 90 sekunder till midnatt (kärnvapenkrig), jämfört med 17 minuter 1992.

För USA:s säkerhet och världsfredens skull bör USA omedelbart överge de neokonservativas strävan efter hegemoni, till förmån för diplomati och fredlig samexistens.

Tyvärr har NATO precis gjort tvärtom.