Sveriges energiframtid: statligt monopol eller ingenting?

Det är svårt att bygga, men lätt att rasera; en devis som förblir sann oavsett vilket område man studerar. Att bygga och skapa välstånd kräver fred, och fredligt sinnade politiker som har en inställning att vilja sina medmänniskor väl, för att i samförstånd skapa förutsättningar för utbyte av kunskap, tjänster och varor. Familjer, samhällen, idrottsföreningar, industriella företag, och innovationer, kräver fred för att blomstra; eller, som i detta fall, energimarknader. Fred åstadkoms genom att förtrycka krigiska, hatfulla, respektlösa och aggresiva element i samhället, samt genom att värna respektfulla, välvilliga och harmoniska samarbeten (tål att upprepas, ifall någon glömt detta).

I vårt grannland Norge har nyligen (2025-01-30) minoritetsregeringen fallit över en dispyt kring huruvida det är lämpligt för Norge att ansluta sig till EU:s inre energimarknader. SVT summerar saken fint:

Meningsskiljaktigheter om EU:s elmarknad

Sprickan inom minoritetsregeringen har att göra med djupa meningsskiljaktigheter om EU:s fjärde energipaket. Arbeiderpartiet (Ap) har delvis velat anta paketet, medan koalitionspartnern Senterpartiet (Sp) har sagt nej till det. – Jag har pratat med statsministern nu vid 12-tiden. Det är ett huvudtema som har legat till grund. Det är att Norge är kopplat till en dysfunktionell elmarknad i EU, säger Slagsvold Vedum till VG.

Så här ser det ut när någonting vittrar sönder, i rak motsats till att blomstra. Den politiska viljan saknas till att bygga varaktigt och investera för framtiden, och Europa (och Norge) vittrar sönder. Det verkar vara över.

Jag är inte förvånad. Allt har ett slut. En av de första åtgärderna som USA:s nytillträdde president Donald Trump vidtog var att lämna Parisavtalet, förutom att hota med invadera Grönland, precis som en helt normal och balanserad makthavare brukar göra (SVT). Parisavtalet från år 2016 slår fast att den globala temperaturökningen ska hållas väl under 2 °C och att man ska sträva efter att begränsa den till 1,5 °C, genom att minska utsläppen av växthusgaser. (Naturvårdsverket). För den oinvigde kan man dra sig till minnes att EU har reformerat den inre marknaden för varor till att omfatta marknaden för energi i olika “energipaket”, och Parisavtalet är centralt för det fjärde paketet där medlemsländerna rättsligt åläggs att minska utsläppen med minst 55 % fram till år 2030 (Europa.eu). Det innebär att Europa står på egna ben i frågan om vilken energipolitik som ska bedrivas.

Hur kan man bäst beskriva EU:s energipolitik? I vanliga fall hade jag gjort det genom att läsa lagtexter och förordningar, men att döma av hur oregerlig, motsägelsefull och ineffektiv denna kropp har blivit under de senaste åren nöjer jag mig med att återge energipolitiken med en bild:

En fin bild på lite cirklar med fina figurer. Utgör även en komplett ritning för att bygga ett integrerat förnyelsebart energisystem som harmonierar med nationell lagstiftning för modiga EU-politiker. Lycka till!

Då Tyskland (SVT) och Frankrike (SVT), EU:s absoluta kärna, ser ut att hemfalla åt avsevärt mer nationella prioriteringar att döma av utfallen i deras inhemska val, blir man snabbt varse att för Sveriges del återstår inte så mycket mer för politiker än att ta sig i kragen och fokusera på att bygga nationell suverän energisäkerhet.

I denna artikel kommer jag att förklara varför en prissättning av elektricitet på gemensamma marknader faller på sin egen orimlighet, och varför detta kommer att resultera i ett av två alternativ: marknadens kompletta upphörande med grava energibrister för svenska hushåll och företag, alternativt en återgång till ett statligt och kostnadseffektivt energimonopol.

När Sveriges energisystem konstruerades (förklarat här) byggde det på relativt enkla premisser: vattenkraft i norr skulle generera elektricitet till hushåll och industri i söder; kärnkraften kom senare. (Jag får erkänna: som skåning har jag svårt för att inte se på resten av landet som outforskad granskog; en villfarelse som jag för övrigt är helt bekväm med.) Idén om att Sverige skulle avreglera energimarknaderna, privatisera bolagen och integreras med övriga Europa kom i kölvattnet av Olof Palmes frånfälle och strukturomvandlingarna av Sverige under 90-talet (år 1995 för att vara exakt). Energisystemet har den begränsande egenskapen att produktion och förbrukning av elektricitet måste balansera i varje ögonblick, då elektricitet i dessa mängder (ca 120 TWh förbrukning för Sverige per år) inte kan lagras i någon större utsträckning.

Källa: https://www.svk.se/om-kraftsystemet/kraftsystemdata/elstatistik/

Detta är den första premissen, som har långtgående konsekvenser för den ekonomiska analysen.

Elektricitet är ingen lagringsbar råvara.

Det som handlas på en reglerad handelsplats (som Nordpool) är inte elektricitet, utan avtal (dvs kontraktuella åtaganden) som stipulerar att en underliggande tillgång, elektricitet, ska finnas tillgängligt vid en viss plats vid en viss tidpunkt. Det kan kontrasteras mot råolja, som kan lagras och förbrukas vid en lämplig tidpunkt, och som inte alls utgör ett kontrakt, utan en mängd klibbig kolbaserad sörja i en tank. Råolja kan köparen erhålla fysisk kontroll över, efter erlagd köpeskilling och frakt, men så är det inte med elektricitet. Kontrollen över den fysiska tillgången som kan generera elektricitet (såsom en CHP-generator) skiftar inte heller händer på denna marknadsplats. Det är en stor skillnad, vilket leder oss till problem nummer två.

Det finns inget överskott eller underskott av elektricitet.

Analyser som bygger på att elektricitet som i teorin existerar i överflöde på någon geografisk plats skulle kunna underlätta konsumtion på någon annan plats, enligt en devis om att ett överskott existerar, fallerar. Det finns inga överskott eller underskott, utan Svenska Kraftnät (SvK) är mycket noga med att balansera elnätet exakt för att tillmötesgå industrins och svenska hushålls behov. Men hur ska man då tänka kring den export av el som äger rum från svenska kablar till exempelvis tyska? Är inte den ett överskott av elektricitet i någon bemärkelse? Faktiskt inte. Det är ett resultat av en politisk överenskommelse, och inte någon marknadsmässig prissättning. Svenska politiker har sagt “Om ni lägger en last på den här kabeln över Östersjön, möter vi den med erforderlig produktion” och tysken svarade “Jiajia, sjelvklaurt!” (oder "Ja, bitte, das wünsche ich sehr gerne"). Vad fick svensken i utbyte? Möjligen ett gäng subventionerade Volkswagen (men inte någon elektricitet)! I juni 2024 blev det dessutom uppenbart att den svenska regeringen var inte vidare intresserad av att fortsätta dylika arrangemang, och gav således inte tillstånd till en ny likströmsförbindelse från Skåne till Tyskland, Hansa PowerBridge-ledningen (regeringen.se). Det finns andra exempel sedan tidigare i Norden på detta beteende. Detta leder oss till problem nummer tre.

Elmarknaden är faktiskt fortfarande ett monopol.

Då det inte finns något överskott eller underskott av elektricitet, föreligger inte heller villkoren för att man ska kunna likna den vid en Walrasiansk tâtonnement-process (wikipedia). Det sistnämnda representerar idén om att marknadsaktörerna observerar priset på den centrala varan som köps och säljs på marknaden, och därefter försöker anpassa sina produktions- och konsumtionsnivåer över tid i en process där de fumlandes känner sig fram, i en strävan att nå en jämviktsnivå där över- och underskott elimineras. Så här fungerar det alltså inte alls, överhuvudtaget. Jag upprepar: det fungerar strikt inte alls så här (ifall någon stackars tjockskalle vill hävda motsatsen). Hur balanseras den svenska elmarknaden då? Jo, det är Svenska Kraftnät som har denna uppgift, och endast denna myndighet. Till sin hjälp köper de upp mycket specifika stödtjänster av underleverantörer, som driftsätts exakt när SvK beordrar det för att upprättahålla balansen i nätet, på exakt den plats som de anser behöva stöd (SvK). Svenska Kraftnät är monopolisten, även om detta endast skulle erkännas implicit.

Det hindrar inte heller myndigheten från att låtsas verka på en marknad, exempelvis genom att tillåta auktioner av elektricitet på marknadsplatsen Nordpool, där elhandelsföretag (Energiforetagen.se) köper från producenter för att sedan leverera till konsumenter. Notera att det som auktioneras är väldigt korta terminskontrakt som löper på upp till 36 timmar (för Day-Ahead) innan leverans intradag, och inte elektricitet. Det sker helt digitalt, och hela marknaden kan liknas vid handel av osäkrade skuldinstrument som är fullkomligt finansiell till sin natur. Elektricitet som handlas på längre horisont handlas i såkallade Epadkontrakt, och även dessa utgör terminskontrakt (SvK). Kontrakten som handlas är digitala och pengarna som erbjuds som betalning är digitala, och har ingen förankring alls i några reala storheter. Häpnadsväckande, eller hur? Vid leverans är det producent som levererar direkt till konsument utan elhandelsföretagets inblandning (tack vare SvK:s koordination av systemet). Vad syftar priserna till på Nordpool då? I teorin, att visa var el i överskott finns, för överförsel till platser där det råder underskott. Men, konstaterade vi inte nyligen att det fanns inga under- och överskott av el?? Korrekt! Detta leder oss till problem nummer fyra.

Prissättningen på elmarknaden är notoriskt bedräglig.

Det som säkerställer att balans råder mellan produktion och förbrukning är alltså SvK, och inte marknadskrafter mellan utbud och efterfrågan i någon Walrasiansk nationalekonomisk mening. Det hindrar inte politiker från att låtsas att motsatsen gäller, exempelvis genom att tillåta Walrasianska auktioner på Nordpool. När charaden blir alltför oläglig, vilket oftast inträffar när politiker förlorar kontrollen över kritiska fysiska råvaruflöden som naturgas, råolja eller uran — inträffade senast i samband med Ukrainakriget februari 2022 — uppstår även en situation då prissignalerna blir uppenbart missvisande, utan att folk riktigt förstår varför. Det är då folk börjar gräva i hur systemet egentligen fungerar (min personliga favorit är Bengt Ekenstierna, som med år av erfarenhet vet att något fuffens är på gång: Second-opinion.se).

Under många år (för svensk del sedan åtminstone år 2011, då våra fyra prisområden infördes) hade elsystemet i princip balanserats genom att balansansvariga aktörer nominerat en mängd last för förbrukning någon dag i förväg, som skulle mötas upp av flexibel planerbar produktion vid leverans (som vattenkraft och kärnkraft). Kärnkraften saboterades av fanatiska miljöpartister (vilket är allmänt känt vid det här laget, och, ej att förglömma, kommer för alltid att vara det i svensk historia, Second-opinion.se), vilket gjorde att systemet blev instabilt. I teorin skulle vindkraft och andra gröna källor utgöra en ersättning, men dessa var och är inte planerbara, vilket gjorde att balanseringen blev problematisk, oavsett pris (vad är priset som ska dra igång en elgenerator som inte snurrar när det är vindstilla? Oändligt högt? Nej, det är uppenbarligen problem med teorin här.) Priserna blev lite luriga!

Priserna på elmarknader (som, ej att förglömma, egentligen är priser på korta terminskontrakt) i Europa är inte särskilt naturliga ur ett marknadsperspektiv. De är inte ett resultat av en enkla köp- och säljordrar som möts i en jämvikt i en auktion för att köpare och säljare vill det, utan är faktiskt ett resultat av Euphemia-algoritmen (Nordpoolgroup.com), vilken initierades år 2014. Algoritmen är uppbyggd kring en ambition om att maximera det sociala ekonomiska överskottet (Ekonomifakta.se), och redan här förstår man att den gör lite vad den vill i klassisk socialistisk anda (man behöver alltså inte bläddra till Annex C för att granska ekvationen på sidan 72 för att förstå att detta är inte ett välartat problem som den försöker att optimera).

Om en energiminister skulle framställa en formell förfrågan till SvK (rent hypotetiskt alltså, och inte alls relaterat till den inflationsschock som ägde rum i anslutning till chockhöjda ryska gaspriser under år 2022) om att redogöra för hur algoritmen fungerade, skulle SvK ha behövt avböja. Algoritmen är i princip analytiskt oförklarbar. Då är det enklare att helt enkelt konstatera:

- “Nähä, det här gick inte. Vad ska vi göra nu då? Birgitta, vad tycker du?”

- “Kan vi inte ta fram någonting nytt?”

- “Jättebra, vi gör det. Klas, du är nyexaminerad ingenjör. Ta fram en ny modell för att prissätta elektricitet i Skåne, där det har gått helt åt helvete. Sverigedemokraterna sätter en sådan förbannad press på ministern, och ministern på mig. Och jag kan inte längre skjuta på mötena genom att vabba.”

- “Ska jag programmera den i Python?”

- “Nä, skit i det. Gör något enkelt och kalla den för flödesbaserad-nånting-nånting.”

- "Flödesbaserad kapacitetsberäkningsmetod?” 

- “Riktigt bra, vi kör på det! Skönt, på fredag bjuder jag på AW!”

Vips, har SvK en ny modell som inte beror på EU eller andra marknader. Notera att den används för att reglera nominella priser som engagerade demokratiska väljare och elhandelsföretag använder kontraktuellt, men inte för att balansera elsystemet, för det gör fortfarande SvK genom upphandlade stödtjänster.

Är detta system för att reglera priser vattentätt då? Nej, inte alls. Faktum är att det är så lättmanipulerat att om man väl nästlar sig in i det kan man skapa oerhörda stora summor av fiktiv förmögenhet väldigt fort, som exempelvis har skett i Danmark. Kring Aarhus har ett kluster av algoritmiskt drivna energihandlarfirmor uppstått, där nyexaminerade studenter spekulerar på kortsiktig algoritmisk handel och legitimerar uppblåsta resultaträkningar, vilket håller danska husbanker likvida. Det har inget med industriellt eller samhälleligt värdeskapande att göra, än mindre med vettig energipolitik. Om man är nyfiken på olika ansatser kan man googla på Increase Decrease game, men, den som är förtrogen med klassisk finans vet att det finns många fler. En kuriositet i sammanhanget är att inom nationalekonomisk disciplin studerar man sällan marknadsaktörer som agerar i ond tro, något som faktiskt har blivit ett signum på en modern marknad. Vilket leder oss till problem nummer fem.

Ett komplext system blir sårbart.

Visionen som rullades ut i takt med att EU:s energipaket implementerades i nationell lagstiftning visade sig vara en illusion. Det gick inte att låta energihandlare spekulera hej-vilt i korta terminskontrakt med någon dags löptid, i tron om att de skulle balansera ett elsystem som blev allt fattigare på planerbar kärnkraft och allt rikare på lynnig vindkraft, för att därefter i hemlighet förlita sig till att SvK skulle rädda eländet. Då har vi inte ens kommit till en punkt där vi har införlivat en analys av dataintrångsrelaterade säkerhetsrisker (som till exempel sker här). Detta kunde man ha förutsett, exempelvis genom att göra en enkel algoritimisk komplexitetsanalys (KTH.se).

Det är relativt enkelt, och säkert, att planera ett system som i princip förlitar sig på några utbyggda älvar och några kärnkraftsreaktorer för att tillgodose det svenska folkets behov av elektricitet. Det är något helt annat att balansera dagens Internet-of-Things-system med hjälp av marknadskrafter i en fordrande beräkningsmässigt, tidskrävande ansats för att lösa ut socialt optimala jämviktspriser där vindkraft, solkraft, och diverse gröna kontrakt som elcertifikat, utsläppsrätter och ursprungsgarantier, ska magiskt justera elsystemet. Det sistnämnda är en dåres verk, för det är extremt sårbart och osäkert.

Detta är också anledningen till att regeringen har beslutat sig, med bestämdhet, för att återuppbygga kärnkraften i Sverige. Detta kommer inte att reverseras av en framtida “grön” regering, för det kommer inte att tillåtas av säkerhetsrelaterade intressen (SVT). Så allvarlig har situationen blivit, för att det svenska folket har tillåtits att tro på sagor på tok för länge. Valet står inte mellan ett grönt energisystem eller något EU-integrerat alternativ; valet står mellan ett statligt monopol eller inget fungerande system alls.

I dagsläget tar SvK fram en ny nordisk balanseringsmodell. Detta sker för Norden, och man ska inte förvänta sig någon närmare koordinering med Europa i övrigt. Faktum är att den förda energipolitiken i EU har visat sig vara så motsägelsefull (Second-opinon.se här och här) att den påskyndat en tysk avindustrialisering och massivt folkligt missnöje, vilket nu driver fram populistiska tendenser i nationella val, inte bara i Tyskland, utan i hela Europa.

Tänk, vad hade vi kunnat åstadkomma om våra politiker hade fokuserat på fred istället för krig?