Den viktigaste intervjun de senaste 50 åren?

Den här artikeln uppdaterade jag 2025-04-14 med en kommentar om USA:s Congressional Budget Office, som är en bluffartad redovisningsfunktion enligt USA:s finansminister Scott Bessent. Även underrubriker har lagts till.

Under de senaste dagarna har mycket hänt på den politiska fronten, vilket är fritt för den finansintresserade medborgaren att ta del av. (Egentligen har hela det gångna året bjudit på intressanta politiska förvecklingar, men jag behöver avgränsa inlägget för att göra det läsbart). Politiken har interagerat med marknadskrafter på ett synnerligen överskådligt sätt, och detta är inte så fullkomligt knutet till Trumps person som en första anblick ger sken av. Nedan ger jag min syn på saken av hur president Trumps nyinrättade importtullar hänger ihop med det amerikanska finansiella systemet, och ett välkänt problem kring detta som benämns Triffins dilemma, för att till sist hänvisa till en av de mest intressanta intervjuer som jag sett de senaste 20 åren. Intervjun med USA:s finansminister har långtgående implikationer för USA:s position, som numera får betraktas vara av sekundär natur för svenska och europeiska intressen. Jag ser intervjun som den formella startfasen för en ny monetär era, där guldet ånyo blir en global standard (men nu går jag nästan händelserna i förväg).

IMPORTTULLAR & TURBULENS

Turbulensen på marknaderna tog fart i och med att USA höjde landets importtullar den 2 april (SVT). Udden i kritiken riktades mot Kina som, efter några turer fram och tillbaka, erfor en höjning av tullarna med 125%. Detta resulterade i att aktiemarknaderna sålde av synnerligen våldsamt: amerikanska aktieindexet S&P 500 dök med 14% på tre handelsdagar.

Guldmarknaden svarade också med att sälja av, och initialt tolkades detta som att den amerikanska dollarn stärktes av händelsen. Det har länge funnits en uppfattning om att när finansiella marknader plötsligt drabbas av riskfyllda händelser (som en oannonserad massiv höjning av importtullar får anses utgöra) orsakar detta en så kallad “Flight to quality” (wikipedia.org) hos marknadsaktörer. Handlare av finansiella instrument säljer helt enkelt av riskfyllda tillgångar, och köper på sig säkra tillgångar av hög kreditvärdighet, konventionellt sett amerikanska statsobligationer eller växlar, i brist på tillförlitlig information. Likviditet i systemet minskar. I detta fall är det inte klart hur omvärlden kommer att svara.

Det som blev annorlunda den här gången är att de amerikanska kreditmarknaderna fick problem. Den 10-åriga amerikanska statsobligationen steg initialt (och därmed sjönk räntan), i enlighet med teorin om att den amerikanska staten erbjuder skulder av hög kreditvärdighet. Men därefter gav sig märkliga nyheter till känna. Ett rykte cirkulerade om att tullarna skulle pausas för att de togs inte emot väl, möjligen av Kina. Statsräntorna steg, istället för att sjunka, vilket implicerar förhöjd politisk risk i dessa annars så säkra papper! Den 9 april annonserade Trumps administration, och bekräftade därigenom ryktet, att tullarna skulle pausas i 90 dagar (SVT), varpå de finansiella marknaderna tog emot nyheten och steg.

GENERELL UPPFATTNING

Hur ska man förstå en sådan här händelse? Är det verkligen så att USA har en president som är fullkomligt galen, och i sin ambition att göra USA fenomenalt än en gång (“Make America Great Again”), är beredd att helt arbiträrt och nyckfullt krascha ekonomin på väg mot storhet? Om man tar del av svensk nyhetsrapportering skulle man nästan kunna få detta intryck. Till exempel intervjuades professor Simon Johnson (nylig Nobelprisvinnare) i SVT:s Agenda, som förklarade att det finns ingen som helst logik bakom införandet av dessa tullar, och att USA bedriver en företagsfientlig politik. Simon Johnson är inte ensam.

Naturligtvis är verkligheten något mer komplex än så. Sedan Trumps installation den 20 januari har han arbetat i rekordfart med att rensa upp USA:s inre statsapparat från femtekolonnare och förrädare, med visst fog (ej att förglömma, karln blev nästan mördad av den egna säkerhetstjänsten under ledning av den tidigare administrationen, på vägen till presidentmakten; det sätter tydligen sina spår)! Den politiska utrensningen är inte omotiverad, och det har visat sig att illojala element finns det gott om. En av de första heliga kossorna som slaktades var USAID, av det nyinrättade Department of Government Efficiency (doge.gov) under ledning av Elon Musk. Denna biståndsmyndighet spenderade pengar på allt möjligt, där till och med före detta europeiska politiker visade sig vara avlönade för att bedriva påverkansoperationer inom EU utifrån amerikanska intressen. Hur dessa arrangemang är beskaffade är faktiskt underordnat finansieringen. Det finns PR-byråer, fristående konsulter, journalister, tankesmedjor och före detta politiker som arbetar i olika konstellationer för att lobba för olika initiativ, långt bortom vad som är rimligt i en demokrati där folkvalda politiker ska realisera folkets önskemål (vapenindustrin lär utgöra det mest talande exemplet under de gångna åren; helt förenligt med god demokratisk standard). Gott så! Finansieringen är dock pudelns kärna. Utan pengar blir det inte särskilt mycket gjort, och detta leder oss till den amerikanska dollarn som är den globala reservvalutan.

Det amerikanska finansiella systemet är privat, och inte en förlängning av formell statlig makt (till skillnad från hur det fungerar i Sverige). Den amerikanska centralbanken är privat, och penningpolitiska motparter är privata (newyorkfed.org). På grund av bankväsendets sköra natur finns det olika upplägg där den amerikanska staten försöker ingjuta trovärdighet i den privata sektorn med olika typer av garantier och policy-upplägg till förmån för dessa företag, men de är och förblir privata. De mest (ö)kända uppläggen vid det här laget borde inbegripa de privata bolagen Fannie Mae och Freddie Mac (fhfa.gov), som under oktroj tilläts bedriva finansiering av de amerikanska fastighetsmarknaderna med synnerligen dålig riskhantering, vilket bidrog till den globala finanskraschen 2008. Pengaskapande och kreditgivning blir därför i huvudsak en fråga för privata aktieägare inom landet, och även utanför landet. Pengar i USA representeras, i all väsentlighet, av deponerade medel hos banker. Utanför USA:s gränser resulterar detta i att marknader för amerikanska dollar florerar utan översyn av amerikanska myndigheter. Dollar som är deponerade hos banker utanför USA kallas för eurodollar, oavsett om de existerar hos en bank i Tyskland, Sydkorea, Ryssland, eller Japan.

En egenskap i det amerikanska finansiella systemet är att den amerikanska staten kan egentligen inte upprätthålla någon slags fungerande rättsskipning av egen kraft med hänsyn till finansiella spörsmål, och det har funnits många exempel under åren på detta. Rättskipningen inträffar när externa politiska krafter gör det gällande att obalanserna blir för extrema, eller manipulationen för uppenbar. Det finns några intressanta exempel. Under den globala finanskrisen 2008 uppdagades det, av konkursförvaltaren till Lehman Brothers, att banken hade satt i system att flytta kassan med rörelsekapital från huvudkontoret i USA till dotterbolaget i London varje morgon innan handelsdagen började, för att efter arbetsdagens slut gireras tillbaka till huvudkontoret i USA. Under handelsdagen, intradag, blev det alltså möjligt att uppbåda enorma mängder kapital för att spekulativt ta positioner efter handlarnas önskemål. Konventionell bokföring förutsätter att transaktioner kan aggregeras till saldobalanser, men efter uppdagandet uppstod frågan om clearing- och avvecklingsrutinerna (settlement) verkligen präglades av den integritet som är så nödvändig för att bokföringen ska förbli tillförlitlig. Var tog förluster (och vinster) egentligen vägen när kassan flyttades över Atlanten varje natt? Detta ledde även till att Libor-skandalen uppdagades och att Londons rykte som pålitligt finansiellt centrum svärtades (vilket jag skrivit om här, fast på engelska). Även JP Morgan har blivit fälld för manipulation av guldmarknader, vilket rapporterades om i september 2020 (Reuters). Denna manipulation tilläts pågå under en längre tid, där säljordrar placerades utan avsikten att exekveras (de drogs tillbaka ur orderboken efter att ha påverkat priset i marknaden). I vanlig ordning var det några stackare till handlare som fick bära hundhuvudet.

I praktiken är det alltså motparter som observerar hur bankerna beter sig bedrägligt under en längre tid, och som gör övervakande myndigheter observanta på missbruket. Myndigheterna tvingas agera, för att upprätthålla förtroendet i marknaderna. Det är en delikat balansakt. Det är också mycket svårt att kontrollera alla transaktioner och alla aktörer när kapital tillåts att flöda fritt över nationsgränser. Arbetsbördan blir helt enkelt för stor! Därför tar man till förenklingar, och olika grepp, när nationella räkenskaper ska sammanställas. I sammanställningen av internationella kapital- och handelsflöden, som sker på nationsbasis och rapporteras till den Internationella Valutafonden som publicerar statistik för alla medlemsländer (dvs hela världen) bör dessa flöden gå jämnt ut. Allt som exporteras ska även importeras, i precis lika stor utsträckning. Alla pengar som används för handel ska även exakt motsvara de belopp som används för att reglera betalningarna. I ett lands betalningsbalans (SCB) förekommer handel med varor och tjänster inom identiteten som benämns bytesbalans, och pengarna som finansierar handeln förekommer, enligt principen om dubbelsidig bokföring, i den finansiella balansen. Det är detta sistnämnda rekvisit som har visat sig bli något problematiskt över åren.

En av de mer intressanta forskningsfynden gjordes av Gabriel Zucman, numera professor på LSE, som styrkte att det finns stora mängder kapital, med säten i skatteparadis, som flödar fritt över nationsgränser och ställer till oreda. De är inte deklarerade och upptagna i statistiken. Dessa flöden kan benämnas “Hot money” (wikipedia.org) -- ska inte misstas för namnet på en Bondbrud -- och är spekulativt kapital som lättflyktigt finner sin väg in i olika investeringsobjekt. Under Asienkrisen 1997-1998 var det dylikt kapital som investerades i fastighetssektorn (wikipedia.org), och som sedan kollapsade de finansiella systemen i länderna (bl a Thailand, Malaysia) när kapitalet drogs tillbaka. (USA:s f.d. finansminister Timothy Geithner diagnosticerade de asiatiska ländernas problem som att de var handelsrelaterade, i den bemärkelse att industrin inte kunde anpassa sig till de förändrade kapitalflödena, medan professor Steve Hanke anmärkte på att Geithner missförstod saken för att han inte förstod hur finansiella flöden i en betalningsbalans fungerade.) Det innebär att betalningsbalansen för en rad länder, på det stora hela, är präglad av avsevärda mätfel, som den officiella statistiken döljer.

EURODOLLAR & TRIFFINS DILEMMA

Nu börjar vi närma oss problemet som USA lider av, och som har kommit att prägla dess kapitalmarknader i alltmer krisartade krampryckningar, nämligen att kapitalet, närmare bestämt på eurodollarmarknader, lever sitt eget liv. Den som först kom att anmärka på detta, i offentliga kretsar i en modern tid, var Robert Triffin, rådgivare till den franske presidenten De Gaulle, under 1960-talet. Kärnfullt förklarad ligger problemet, benämnt Triffins paradox, i att om världshandeln ska växa och amerikanska dollar ska utgöra en global reservvaluta, kommer USA:s finansiella balans att befinna sig i överskott, och definitionsmässigt hamnar då bytesbalansen i underskott inom identiteten för betalningsbalansen. USA kommer att uppleva en strukturell försämring av realt sparande och hushållens levnadsstandard, vilket kommer att underminera förtroendet för den amerikanska dollarn. Alltså behöver något ge vika (vilket förklarar paradoxen): den amerikanska dollarn som global reservvaluta, eller USA:s reala sparande och levnadsstandard. USA:s som stat har inte kontroll över det privata finansiella systemet, och inte heller nämnvärd kontroll över den amerikanska dollarn. Vi observerar i realtid konsekvenserna av detta problem, som har befunnit sig på asiatiska länders radar sedan Asienkrisen. Till exempel vittnar stegringen av guldpriser på globala marknader, till de högsta noterade priserna någonsin, om det eroderade förtroendet för det västerländska finansiella systemet (något som även Triffin och De Gaulle noterade på 60-talet).

Detta problem är inte något som den amerikanska staten, eller presidenten, kan avhjälpa, just för att det finansiella systemet befinner sig i privat ägo. (John Kenneth Galbraith skrev om hur staten endast har kontroll över upplåning i amerikanska dollar och skapandet av statsobligationer, vilket kan särskiljas från hur de privata bankerna väljer att förhålla sig till detta.) Ibland tar nationalekonomer till orda och påpekar att det är bara för amerikaner att konsumera mindre, men det är inte så lätt: konsumtionen behöver inte äga rum i privat regi, hos privata hushåll. Den amerikanska försvarsindustrin kan också nyttja systemet, och konsumera utan täckning, något som har styrkts av Pentagons underkända revisioner, och då blir problemet avsevärt mer komplicerat. Nationalekonomer har av hävd hållit sig borta från att analysera politiska händelser, och i synnerhet krigiska konflikter, för att istället fokusera på handelsrelaterade, men denna ansats har nått vägs ände. Triffins dilemma är också ett väldigt lukrativt problem för den som befinner sig på rätt sida om informationsassymetrin (det är inte dumt att veta, samt positionera sig i god tid, för en finanskris i antågande, eller krig som behöver finansieras). Jag ställer mig frågan om USA:s president är rätt person att klandra för problemet, i ljuset av Eisenhowers varning till det amerikanska folket om det militärindustriella komplexets inflytande (archives.gov)? I Trumps fall kan man konstatera att han försöker agera, men att problemet är större än en enskild persons förmåga att lösa det.

TUCKER CARLSON INTERVJUAR SCOTT BESSENT

Om vi nu förstår vari problemet ligger, nämligen i oreglerade kapitalmarknader, och hur den amerikanska staten delvis motverkar det, blir det så oerhört mycket mer intressant att ta del av hur den nya amerikanska finansministern i Trumps kabinett, Scott Bessent, ser på saken*. I en intervju med Tucker Carlson den 4 april (här) motiverar finansministern importtullarna med att USA behöver komma till rätta med en del problem, nämligen att USA har ingen industriell bas som tillåter landet att producera militärt materiel för att värna nationell säkerhet. Problemet har tillåtits fortgå under en sådan lång period att USA inte kan värna sin egen nationella suveränitet! Detta är, i min mening, ganska stora ord från en man i en mycket betydelsefull position. USA:s nyinrättade tullbeskattning kan å ena sidan betraktas följa en import-substituerings-logik för att värna en eroderad inhemsk industribas (wikipedia.org). Finansministern, å andra sidan, sätter problemet i en helt annan dager, och påpekar att landet besitter inte heller en förmåga att värna kritiska logistikedjor, som försvaret är beroende av. Tullarna ska, via en kombination av ökade skatteintäkter och dyrare import, öka förutsättningarna för återuppbyggnaden av inhemsk industri och amerikanskt välstånd. Kina har varit för bra på att konkurrera ut amerikansk industri, inklusive den amerikanska försvarsindustrin! Den politiska klassen i USA har varit oförmögen att leda det allt fattigare folket; istället har de berikat sig själva (anekdoten om hur förmögna amerikaner inte ens längre ser det fysiska förfallet i USA på grund av att de endast flyger privatjet är faktiskt dråplig). Det förekommer även en del löst resonemang om Nordstream (som jag skrivit tidigare om här), och det nämns att finansministern gärna vill att USA undviker ett kinetiskt krig (ett begrepp som kan kontrasteras mot hybridkrig, eller subversiv verksamhet, som politiska påverkansoperationer) även om intervjun inte placeras i en kontext av geopolitiska konflikter i Östeuropa eller Mellanöstern; aspekter som tittarna lämnas att begrunda på egen hand. Finansministern avslutar med att man kan gärna äga guld.

Kort och gott, detta är en intervju med USA:s finansminister där han erkänner att landet befinner sig i schack matt. “Kriget är över”!

För min egen del tycker jag att intervjun förklarar en hel del. Till exempel, när Trump inför tullar för att markera mot Kina är det lätt för Kina att svara med att sälja av sitt innehav av statsobligationer för att sätta press på USA, genom att framtvinga högre räntekostnader i kölvattnet av den nya policyn. Det leder visserligen till en reflektion om att Kina måste ha planerat att hamna i en sådan position, där de kan svara på ett sådant sätt, om USA exempelvis skulle få för sig att begränsa Kinas USA-export genom ett dylikt tilltag. Den kinesiska centralbanken har under många år påpekat att Triffins dilemma är problematiskt, och monetärt guld utgör en lösning på detta problem. Det kan även förklara varför de värnar om att reglera bilateral handel i nationella valutor, istället för amerikanska dollar. Men, om man erkänner att Kina har planerat för detta scenario blir det även rimligt att fråga sig om de har planerat för andra scenarier? Kina intog några öar i Sydkinesiska havet som Filippinerna bestred år 2016 utan framgång (SVT). Den kinesiska policyn, om att värna territoriell integritet i det Sydkinesiska havet har förvisso en analog motsvarighet i USA:s Monroe-doktrin från år 1823 (wikipedia.org). Kan planeringen ha pågått längre tillbaka i tid än ett drygt decennium? Den kinesiske presidenten lär ha ett stort privat intresse i hur det egentligen gick till när det Brittiska imperiet kom att tvinga kineserna till att importera opium i utbyte mot silver, under Opiumkrigen under 1800-talet (so-rummet.se). Kan Kina ha planerat för denna konfrontation under en så lång period som hundra år?

När den amerikanske vice-presidenten JD Vance läxade upp europeiska politiker vid säkerhetskonferensen i München tidigare i år, för att de var fientliga mot sina egna folk, var det många som reagerade. De förväntade sig mer av den vanliga xenofobiska krigsretoriken; ingen såg det komma att de själva skulle bli attackerade för att inte ha lyssnat till sina medborgare. (svt.se). Kina lär ha studerat varför Sovjetunionen upplöstes år 1990, och lär ha landat i slutsatsen att den politiska eliten befann sig för långt bort från de problem som folket upplevde, en slutsats som resonerar med JD Vance tal. Den amerikanska kabinetten måste ha haft mycket direkta samtal, internt och med motparter, om landets egentliga maktposition, innan beslutet togs att JD Vance skulle hålla det talet, men även huruvida Scott Bessents intervju var lämplig att ge till den amerikanska allmänheten. Dessa tal har långtgående konsekvenser för de politiska relationerna, och kommer att ha det under lång tid framöver. De äger inte rum lättvindigt.

POLITISK STRESS VISAR SIG

I egenskap av lekman är det svårt att bilda sig en uppfattning om vilken typ av press som den amerikanska kabinetten har utsatts för, men då USA:s egen finansminister har avslöjat att landet inte längre kan freda sig tycker jag att det är på sin plats att påpeka det uppenbara. USA har förmodligen inte längre kontroll över sitt territorium, givet de miljoner av immigranter som har vält in över gränsen under Biden-administrationen. (Sverige har knappt kontroll över sitt territorium i kölvattnet av flyktingvågen 2015, att döma av alla sprängningar i landet, och den vågen ägde rum för 10 år sedan i ett land som är avsevärt mer centraliserat). Det är tveksamt om USA har kontroll över sitt luftrum. Det är känt sedan några år tillbaka att informationssystemen lider av mycket allvarliga säkerhetsproblem (något som jag skrivit om här). Om man inte har tänkt i dessa banor tidigare kan detta påstående te sig världsfrånvänt, men bara för dem som befinner sig i en värld djupt präglad av massmedial propaganda.

I början av detta år, 2025, förekom en nyhetsrapportering som gränsade till sinnessjukdom. Jag kan inte beskriva den på ett mildare eller mer rättvisande sätt. Jag tänker konkret på “skogsbränderna” i Los Angeles, som, av en helt outgrundlig anledning, tog fart i januari månad (wikipedia.org). Los Angeles har förvisso en varmare medeltemperatur i januari (+10 C till +20 C över dygnet) än lilla Skåne (-2 C till +2 C), men det är beläget vid havet och lider således inte av den extrema hetta, eller kyla, som råder för ett inlandsklimat. Alltså är sannolikheten för en spontan, okontrollerad och explosionsartad skogsbrand som slukar en tiondel av staden i princip lika med noll. Bränderna tvingade hundratusentals människor att evakuera. Det brann inte ens på samma plats! Man behöver dock ha ett intakt intellekt för att kunna särskilja på organiserad förstörelse kontra naturkatastrof (en gräns medierapporteringen helt klart balanserade på (svt.se). Det räcker med att läsa andrahandskällorna och med hjälp av enkel logik räkna på hastigheterna över de olika arealerna som en skogsbrand rimligen kan färdas. Skogsbränderna var explosionsartade! För den vetgirige gav sig Los Angeles medborgare snart till känna med diverse rapporter om vittnesmål av lasrar, och intakta träd som, suspekt nog, inte brann ned i den påstådda skogsbranden. Det förekom även rapporter om intakta blåa föremål i skogsbränderna (blåa hus, blåa bilar, blåa flaskor, blåa krukor, blåa postlådor, blåa parasoller, osv). Vittnesmålen om lasrar och blåa objekt har censurerats från Youtube, vad jag kan se, men det förekommer fortfarande bilder på hus som magiskt skonats från att ha brunnit ned i “skogsbränderna”.

Parallellt med dessa bränder förekom en styrkedemonstration, där drönare flög över New Jersey i USA. (svt.se). I praktiken vittnade drönarfenomenet om att USA hade förlorat kontrollen över sitt luftrum. Som kontrast kan man jämföra reaktionen då USA två år tidigare sköt ned en kinesisk väderballong som irrat sig in över amerikanskt lutfrum (svt.se). Drönarna sköts inte ned, utan fick cirkulera i lugn och ro. Jag är ingen militär analytiker, men tillräckligt bevandrad i amerikansk kultur för att förstå att detta har inte skett med amerikanernas goda minne. I efterhand går det att konstatera att det militära övertaget har varit massivt. Det är också naturligt att ingen mindre stat (exempelvis Sverige) ser det som önskvärt att det ska förekomma fri och ohämmad politisk debatt i en era där den största allierade får sig se besegrad på egen mark. En svensk håller truten!

Källa: en militär analytiker.

Vad ska man ta sig med från dessa observationer? Jag tar med mig följande: USA kommer nu att vända sig inåt, och ta itu med sina inhemska problem. Eran som världspolis är över. Det förekommer en del rapportering om hur EU ska hantera Nato samt militära engagemang i Östeuropa och Mellanöstern, men detta är medialt drivet och kommer att ebba ut. EU som politisk organisation verkar befinna sig i upplösningstillstånd, och ingen krönika i någon tidning kommer att ändra på det. Kanske lägger man om projektet till att bli ett handelsinriktat förbund av medlemstater, istället för ett överstatligt krigsföretag som har varit tendensen de senaste åren? Det väcker också mycket frågor som svensk politik behöver ta sig an. Under efterkrigstiden har vi modellerat Sverige enligt en amerikansk modell, i synnerhet från 90-talet och framåt, men frågan är om detta har gynnat oss? Alltmer av offentlig förvaltning har ägt rum enligt en devis om New Public Management (wikipedia.org), men med högst tvivelaktiga utfall (vilket vårdanställda i Västra Götaland kan vittna om, exemplifierat av haveriet kring IT-systemet Millenium). Självklart ska Sverige bygga upp sin försvarsmakt, och hålla den aktuell i möjligaste mån, men vad som är än viktigare är frågan: vad vill vi att Sverige ska vara? Har vi valt rätt samhällsekonomisk modell för att lösa våra problem? Finns det områden där samarbete ger bättre utfall istället för enveten konkurrens? Eller, utesluter samarbete konkurrens?

Frågorna är många, och debatten har bara börjat. Den lär behövas inför den nya era vi står inför.

* Jag glömde att påpeka att Scott Besent uttalar sig även om den prognosfunktion som ligger i Congressional Budget Office, CBO, och som regelbundet publicerar prognoser över USA:s budgetsaldo. Orden är verkligen helt otroliga. Han jämför denna med Enron, ett energihandelsbolag som  hängav sig åt fiktiv redovisning och som blev en enorm redovisningsskandal år 2001. Den fällde redovisningsfirman Arthur Andersen, vilket också var en stor skandal(wikipedia.org).