Vad kan man göra åt de höga matpriserna?

Den här veckan har en köpbojkott mot de stora matvarukedjorna inletts (SVT). Hushåll kämpar med utgifterna, och att leva ett värdigt liv, och nu närmar sig det svenska folket en gräns för vad de orkar med. Det är motiverat. I efterhand kan man konstatera att det börjar bli ganska många år av vanskötsel av skola, näringsliv, fastighetssektorn, och energisektor (för att inte nämna måttligt framgångsrika initiativ inom försvarssektorn) som folket har behövt utstå. För egen del tycker jag att ända sedan Corona-krisen år 2020 har det gått utför, och att svenska politiker har inte funnit fast mark under fötterna än.

I detta inlägg kommer jag att grovt redogöra för vad som är oundvikligt lidande för svenska hushåll, matvarukedjor och politiker, samt anledningen till varför situationen har uppstått, för att därefter resonera om vad medborgare kan göra för värna sin värdighet och levnadsstandard.

OUNDVIKLIGT LIDANDE

Om vi börjar med anledningen till att matpriser skenar, så är detta förvånansvärt enkelt. Det svenska folket genomlider nu konsekvenserna av en Riksbank som har varit kapitalt vanskött under en längre tid. Det är så illa att man borde ta sig en rejäl funderare på om den överhuvudtaget borde tillåtas existera i sin nuvarande form. Möjligen kan banken upplösas och därefter kan politiker allokera arbetsuppgifterna till kvarvarande myndigheter som Finansdepartementet, Riksgälden, och Finansinspektionen. Riksbanken har, i inhemska såväl som utrikespolitiska kretsar, fullkomligt förbrukat sitt förtroende som rättsvårdande och pålitilig finansiell motpart för det svenska folkets räkning. De är komplett och totalt maktlösa.

Detta ser vi idag, mycket konkret, genom de högre kostnaderna för mat som är priset folket får betala för historiska excesser inom penningpolitiken. Under en period på närmare 8 år, från år 2015 till år 2022, bedrev Riksbanken en räntepolitik som gränsade till vansinne, där man med en styrränta på 0% (alternativt marginellt negativ) tillät priser i den svenska fastighetssektorn att rusa iväg, och skuldsätta det svenska folket. Riksbanken visste exakt vad den gjorde, och varningarna var många. Ledningen undlät att visa på den karaktär som är så nödvändig för människor i ansvarsfyllda positioner. Istället hemföll de åt internt gräl och fåfäng kortsiktig positionering. Vill man läsa mer om Riksbankens historiska fadäser kan man ta del av tidigare inlägg:

När Riksbanken förlorar sitt förtroende syns detta tydligt, via högre guldpriser. Det är så enkelt. Ett modernt finansiellt system är inte mer avancerat än att de ekonomiska aktiviteter som individer vidtar resulterar i olika monetära värden som representeras av bokföring. Det är, i princip, en lång rad affärshändelser som reflekteras i verifikationer i böckerna. När dessa siffror inte är trovärdiga längre för någon specifik part, då undviker folk att agera med den parten (om de är fria att göra det). Det behöver inte vara Riksbanken, det kan vara vilken part som helst. Kort sagt, man litar inte på partens omdöme och vill inte ge denna part någon kredit. Eller, avsevärt enklare uttryckt, man “köper inte grisen i säcken” då det är "bättre en fågel i handen än tio i skogen".

När matvarukedjor (ICA, Willys, Hemköp, Coop, osv osv) importerar de varor som svenska hushåll är så vana vid att konsumera, sker det i princip genom att exportören skickar varorna till matvarukedjan via en speditör, och samtidigt faktureras matvarukedjan i en användbar valuta. Inom EU är valutan euron. Det resulterar i att matvarukedjan behöver hantera en bokföringsmässig valutaeffekt, som räknas om utifrån valutakursen (som vanligen Riksbanken publicerar), och som driver ett redovisningsmässigt resultat. Matvarukedjan ger i uppdrag till sin affärsbank att reglera betalningen med motpartens affärsbank. I de fall dessa affärsbanker inte har ett grundmurat förtroende för varandra faller respektive part tillbaka på centralbankerna i respektive länder för att underlätta transaktionen.

När centralbankerna inte kan beräkna valutakurserna tillförlitligt uppstår prognosfel i de priser som används av exportör för fakturering, och av matvarukedjor för beräkning av valutaeffekter i resultaträkning. Det finns två sätt att hantera dessa fel: i) man kan be motparten om ytterligare kredit, för att göra nya transaktioner till gamla (felaktiga) priser, eller ii) man kan göra nya transaktioner till nya (dyrare) priser, som tar höjd för forna prognosfel. Den sistnämnda ansatsen är den enklaste för alla parter, och den som vanligen segrar när någon part inte längre är trovärdig. Vad angår vanliga hushåll har de aldrig kunnat köpa mat på kredit i någon större utsträckning. Detta är den verklighet som Riksbanken, våra matvarukedjor och det svenska folket befinner sig i idag. Det är inte en slump att uppgiften att tala matvarukedjor “till rätta” med avseende på prisstegringar har hamnat hos Finansdepartementet (svt.se); om Riksbanken hade skött sitt jobb skulle det inte behövas. Högre priser är här för att stanna till dess att svenska politiker genomför en reform av det svenska monetära systemet som återvinner förtroendet för penningpolitiken.

UNDVIKLIGT LIDANDE

Vad kan då folk, företag och politiken göra för att komma till rätta med problemen? Vid en första anblick kan det som känns rätt faktiskt inte alls vara rätt väg att gå (till exempel avråder jag strikt från alla försök till att hänga en riksbankir på Sergels torg). Många kan känna skam, rädsla och oro inför utvecklingen, och hur saker och ting uppfattas, eller ilska och aggression inför upptäckten att en affärsuppgörelse inte blev riktigt så bra som förväntat. I det förstnämnda fallet är det enkelt att konstatera att dessa känslor är inte särskilt konstruktiva, och efter en initial omtumlande fas av bestörtning bör man besinna sig och se nyktert på vilka alternativ som står till buds. I det sistnämnda fallet kan det te sig enkelt att väcka talan i en domstol, för att tillskansa sig en uppfattad rättmätig andel av den kalkylerade profiten, men detta är inte heller en konstruktiv väg på längre sikt. De fel som har begåtts med hänsyn till valutakurser och resultateffekter kan ha skett i god tro, och det är mänskligt att fela (“Errare humanum est, perseverare autem diabolicum”), men att söka upprättelse i en civilrättslig tvist innebär inte att saken blir bättre för det. Tvärtom, värdefull tid kan komma att spillas på onödigt trätande (som andra halvan av det berömda latinska uttrycket implicit understryker).

Det finns emellertid några saker som gemene man kan fokusera på i dessa ansträngda tider:

Som medborgare

Håll ihop med nära och kära, och tala om problemen med fokus på lösningar! Sträck ut en hjälpande hand till människor i din omgivning. Dela med dig av det du har, om du kan. Det behöver inte vara mycket som ska till, utan kan räcka med att hälsa på och stämma av läget med bekanta på jobbet, på ungarnas idrottsaktiviteter, i den lokala föreningen, i matbutiken, på gymmet eller var man nu tillbringar sin tid. Notera att man bör inte sitta hemma och förlora sig i sociala medier. Istället, upp och rör på dig: “morgonstund har guld i mund”! Om man tycker att allt funkar fint ändå i sin ensamhet, och att livet är toppen på Instagram/Facebook/SnapChat/TikTok/SchmockPlock osv, osv, följ inte impulsen att förlora dig i mobilen, utan engagera dig i samhället! Kyrkan har behov av volontärer, precis som många andra föreningar. Det finns saker att arbeta med och människor att hjälpa.

Som företagare

Resan som svenska företag står inför är tung. Företag behöver pålitliga ramverk och förutsägbarhet för att kunna räkna på bärigheten i en affärsmodell, och som ovan konstaterat är Sveriges finansiella ramverk vekt och riskerna stora. Konkursen i Northvolt är väl det mest talande exemplet, där många arbetstagare trodde på utfästelserna från en omdömeslös ledning, och det finns fler företag som kommer att göra denna resa. Det enda kloka att göra i dessa fall är att vara ödmjuk inför utmaningarna, undvika girighet och göra avbön för oförrätter. Jag drar mig till minnes företagsförvärvet som Royal Bank of Scotland (RBS) gjorde av den holländska banken ABN Amro år 2007 (theguardian.com) till ett värde av 71 miljarder engelska pund, där VD:n för RBS, Fred Goodwin (wikipedia.org), blev adlad för sin kommersiella insats, för att näsligt behöva avhända sig titeln år 2012 efter att transaktionen nästan sänkte den brittiska ekonomin i kölvattnet av ABN Amro:s plötsligt uppdagade förluster. Medborgare sökte hämndlystet upp Goodwin i hans hem, och hans fru lämnade honom. Sensmoral? Högmod går före fall, ödmjukhet går före ära. Var ödmjuk!

Som politiker

Politiken har den tyngsta uppgiften att axla framför sig. Av förklarliga skäl har fokus legat på utrikespolitiken under de senaste åren. Det börjar bli alltmer uppenbart att, för Sveriges del, saker och ting lugnar ned sig på denna front, vilket borde ge utrymme för inhemska prioriteringar. En av de största utmaningarna inom politiken ligger faktiskt -- till skillnad från vad många tror vid en första anblick -- inte på att stävja våldsutvecklingen inom samhället, utan på att reformera ekonomiska lagar och regelverk. Fysiskt våld är relativt enkelt att stävja: polis och åklagare kan analysera underrättelser och övervaka misstänkta, domstolar kan döma, och politiker kan facilitera med att skapa rätt lagar. Detta är konkreta aktiviteter där logik är enkelt att applicera med förutsägbara och konkreta resultat. Avsevärt svårare är att återfå tron på framtiden för medborgare som har förlorat tron på samhället.

Med hänsyn till matpriser är de förödande på kort sikt, men de erbjuder inte ohanterliga problem. Här kommer några förslag på reformer som skulle kunna hjälpa svenska hushåll på fötter igen:

1. Underlätta hemodling i trädgårdar och på gemensamma odlingsytor för hushåll och samfälligheter. Varför inte instifta ett rot-rut-avdrag för inköp av matjord, spannar, spik, plank och en fröbank? Kan erbjuda en kortsiktig lättnad för stadsbor.

2. Refomera jordbrukspolitiken, med explicita riktade starta-eget-bidrag till blivande småskaliga jordbrukare. Kan med fördel förenas med en översyn av ett komplicerat regelverk där onödig byråkrati reduceras. Detta kommer att göra medborgare mindre beroende av centrala välfärdssystem, och mer beroende av eget arbete när de flyttar tillbaka ut på landet.

3. Reformera, och upprätta disciplin, inom det befintliga finansiella systemet i den mån det går. Finansinspektionen gör så gott de kan. Klarna fick nyligen en bot på 500 miljoner kronor för att de inte klarade att tillmötesgå FI:s regelverk (svt.se) och NasdaqOMX en bot på 100 miljoner kronor (fi.se). Dessa åtgärder är välmenande, men desto farligare i ett större politiskt perspektiv. De ruckar på uppfattningen om vad som utgör normala och acceptabla priser och kostnader för olika verksamheter. Om en verksamhet begår ett misstag som under normala omständigheter kan bestraffas med en bot på en halv miljard svenska kronor, då bör man ta sig en funderare på vad en krona är värd! Oundvikligen leder tankarna till hyperinflation, en prövning som har ägt rum många gånger förr i historien för många olika länder (https://www.investopedia.com/articles/personal-finance/122915/worst-hyperinflations-history.asp). Istället bör en central åtgärd i att återställa förtroendet för en misslyckad ekonomisk politik bli att friställa de individer som har ansvaret för misslyckandet. Avlägsna företagsledning och tjänstemän från ansvaret illa kvickt (jo, det kan smärta att läsa de orden om man är ansvarig, men förtvivla ej, arbetsförmedlingen är precis lika oanvändbar för dig som för arbetssökande i övrigt, varpå jordbruk enligt ovan borde te sig vara en attraktiv syssla). En nationell bankakut, som motionerades om år 1992 (riksdagen.se) kan bli aktuell igen, för att sona gamla synder. Inte kul, men roligare än oannonserade hembesök där medborgare är på jakt efter högfärdiga företagsledare och aningslösa riksbankirer.

4. Till sist kommer Sverige att behöva förhålla sig till utvecklingen inom internationell, mellanstatlig handel, där väsentliga handelsflöden (inom energi, livsmedel, teknik) går mot att regleras med hjälp av monetärt guld. Detta är en rörelse som drivs från Asien, och har pågått ett bra tag nu. Sverige kommer naturligtvis att hålla sig nära grannländerna i denna utveckling, och samverka efter bästa förmåga, men den kommer. När den väl slår till med full kraft kommer bankväsendet att behöva anspassa sig efter bästa förmåga, vare sig man vill eller ej. Bättre då att mota Olle i grind.

Detta är några idéer om vad vi tillsammans kan göra för att vända läget. Om man talar klarspråk, kavlar upp ärmarna, och jobbar hårt tillsammans går det att förändra saker och ting. Synd vore att förirra sig djupare i en grälsjuk, krigisk avgrund, då det endast blir en så mycket längre sträcka man behöver kräla tillbaka för att hamna på torr och trygg mark.

Skicka inlägg

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg