En irreall ränta som döljer reala förmögenhetsöverföringar

Det surras en del om penningpolitik dessa dagar, mer specifikt den reala räntan, och jag ska, som varje god amatörpolitiker och taxichaufför, ta tillfället i akt att kommentera nyheterna (med det lilla undantag att jag har faktiskt doktorerat på ämnet, vilket visar att det ligger ingen skam i att köra taxi, som många läkare av utomsvensk härkomst vet). Diskussionen i medier hålls generellt på en rimlig nivå, även om den är spak att döma av hur mycket respekt Riksbanken fortfarande åtnjuter efter det svenska penningpolitiska haveri, som nu är helt uppenbart för samtliga aktörer i Sverige, och runtom i världen (vilket jag har skrivit om här). Det parti som motionerar om att byta namn på Riksbanken till Riskbanken* har min röst i nästa val!

Diskussionen i media kan med fördel kompletteras med den fylligare, och inte fullt så dramatiska, diskussionen i akademin, som förtjänstfullt återges i fackskriften Ekonomisk debatt. Artiklar som kan vara av intresse, och som ger en politiskt korrekt** introduktion, är de följande:

Mycket läsning för den intresserade, och detta inlägg tar sikte på diskussionen om den så kallade reala räntan, och varför det är olämpligt att använda den i penningpolitiska syften. Istället bör den avskaffas, precis som Riksbankens oberoende ställning gentemot regeringen. Därefter ska ingenting ersätta denna terminologi, och om en svensk valuta (implicit styrränta) ska kopplas till något överhuvudtaget kan detta göras till monetärt guld, eller en korg av råvaror (kanske gran, järn, vete, raps, snaps och hästgödsel). Föredömligt enkelt, transparent, oerhört realt, och svårmanipulerat!

Det första som man ska förstå om den reala räntan, är att den är inte real. Den är irreell. Den borde egentligen benämnas en "real ränta" inom citationstecken (precis som tidningar gör när de vill nedgöra någons goda renommé, genom att förminskande använda dessa tecken i tid och otid). Alltså, det som i diskussionen benämns som en "real ränta" är inte mer hänförligt till reala objekt, än vad en real samling av ett smörpaket, en stövel, samt en kalsong, undanstuvade i en skog (som du inte har hittat riktigt än) för framtida konsumtion, är. Detta är viktigt att belysa, och hädanefter i denna artikel kommer jag att använda termen "real ränta" för att understryka denna abstrakta egenskap. Hur kommer det sig då att detta koncept kan ligga till grund för att motivera hur svensk penningpolitik, och förmögenhetsfördelningen av miljarder kronor, ska skötas? Det finns nämligen en idé om att den "reala räntan" har sjunkit, och därmed möjliggjort en lägre nominell styrränta över åren. Vill man se hur ett resonemang kan föras om vikten av denna imaginära ränta, då bör man ta del av detta högst stilistiskt korrekta inlägg i debatten, vilket jag bemöter nedan. Den period av sänkta styrräntor som ägt rum de senaste två decennierna vill man på något sätt härleda till en lägre "real ränta", som i ett sista försök att rättfärdiga fastighetsbubblan och i synnerhet den ogenomtänkta penningpolitik som ägt rum sedan finanskrisen 2008.



Det finns några saker som man måste förstå om den svenska akademiska debatten, och på vilka grunder den förs i penningpolitiska sammanhang, om man vill förstå hur vi hamnade här (eller hur Riksbanken blev av med 80 miljarder). Svensk forskning är egentligen inte särskilt svensk. Den förvaltar ett amerikanskt tankegods, som har tagits fram i helt andra syften än att värna svenska intressen. Det räcker med att öppna en godtycklig artikel, och ta del av källorna för att se att samtida forskning hänvisar långt oftare till engelskklingande namn, än till konventionellt svenska namn, till och med när så viktiga saker som svensk penningpolitik diskuteras. Att värna Stockholmsskolan, eller tänkare som Knut Wicksell, är ett nödvändigt ont för en icke-svensk som ändå vill upprätthålla goda relationer med det lilla landet i norr med hänsyn till geostrategiska intressen, då vi ändå är försynt svenska i våra akademiska traditioner (att döma av hur vi namnger saker, som KWC). Alla tyska eller österrikiska historiska referenser, för att ta några exempel, är som borttvättade. Ekonomiska tänkare som Ludwig von Mises, eller Carl Menger, erkänns inte på något sätt, och möjligen dyker Friedrich von Hayek upp, i frågor om informationsteori, eller Schumpeter upp, när entreprenörer diskuteras (även om Schumpeter avsåg att förklara uppkomsten av bredare innovation i ett samhälle, än vad som genereras av en "tech startup" med två finniga programmerare skuldsatta upp över öronen i någon obskyr såddfinansieringsrunda). Vi ska inte tala om ryska ekonomiska tänkare, som är att anse som total paria (Nikolai Kondratiev, någon?), om det inte vore för att de är oförskämt starka på matematik (Hur många matematiska teorem är namngivna efter ryssar? En gissning? Jag kommer inte ihåg!). Att Erik av Pommern, kungen av Kalmarunionen, i själva verket hette Bogislav är det ingen som villigt skulle visa sig ha kännedom om (mer än att möjligen skämtsamt antyda det i en bastu, naturligtvis utan tredje part till vittne).

Alltså, när vi talar om modern teoribildning kring räntor är det ett amerikanskt arv som vi svenskar förvaltar, och i fallet med den modellerade "reala räntan "är det mer specifikt Irving Fischers arv (att Fischer förvaltade idéerna från Eugen Ritter von Böhm-Bawerk, som i sin tur konstruerade sina teorier på arvet från Menger och Schumpeter talas det tyst om)! Det innebär inte, för den sakens skull, att det skulle saknas amerikaner som inser hur illa ställt det är med tankegodset. Det finns nobelprisvinnare som faktiskt har pekat ut det hyckelaktiga i att använda modeller som gång på gång förkastas i empirisk forskning, men som tillåter akademiker att agera som tjänare åt politiker för att låta dessa klena intellekt drapera politiken i HC Andersens tradition, och därmed avlönas till en rimlig peng. Teoribildningen är så amerikaniserad att när Riksbanken producerar texter om svensk monetär historia, av svenska författare, så görs det inte ens på svenska, utan bara på engelska. (Myndigheten för psykologiskt försvar, där har ni något att bita i. Hur kunde det bli så här tokigt?)

Den bok som ligger till grund för teorin om den "reala räntan", så som den diskuteras idag, är The Theory of Interest, as Determined by Impatience to Spend Income and Opportunity to Invest it, av Irving Fischer, publicerad 1930, av förläggaren The MacMillan Company, New York, USA. Den utgör intressant läsning, som reflekterar en numera svunnen tid. Det räcker med att läsa förordet, för att förstå andan som rådde när den skrevs (under en period på närmare två decennier, vilket gör den till Fischers primära vetenskapliga bidrag, och livsverk). Det börjar så här:

The tremendous expansion of credit during and since the World War to finance military operations as well as post-war reparations, reconstruction, and the rebuilding of industry and trade has brought the problems of capitalism  and the nature of and origin of interest home afresh to the minds of business men as well as to economists. This book is addressed, therefore, to financial and industrial leaders, as well as to professors and students of economics.

Inflation during and since the War caused prices to soar and real interest rates to sag in Germany  and other nations far below zero, thus impoverishing millions of investors. In all countries gilt-edge securities with fixed return became highly speculative, because of the effect of of monetary fluctuations on real interest rates.

Jag slutar där. På svenska skulle det lyda så här, enligt mig:

Den ofantliga ökningen av lån under och alltsedan det Första världskriget för att finansiera militära operationer, så väl som krigsskadestånd, rekonstruktioner och återuppbyggnaden av industrin samt handel efter kriget, har ånyo bragt kapitalismens problem och räntebildningens ursprung samt egenskaper till företagsledares såväl som ekonomers uppmärksamhet. Den här boken är därför riktad till finansiella och industriella ledare, samt professorer och ekonomistudenter.

Inflationen under och efter det Första världskriget orsakade priser att öka och reala räntor att sjunka, i Tyskland och andra nationer, långt under noll, och således utarmades miljontals investerare. I alla länder blev statsobligationer med fast kupongränta mycket spekulativa, på grund av effekterna av monetära fluktuationer på reala räntor.

Fischer var ett barn av sin tid, och höjd till skyarna i medierna då han var en användbar marionett för att uppmuntra folket till att delta i den masshysteri (i dåtidens termer) av aktiespekulation, som resulterade i börskraschen 1929 på Wall Street. Han var en Skull-and-Bones medlem och lagspelare till den milda grad att han, på bekostnad av sitt förlorade anseende i allmänhetens ögon, publikt deklarerade att "aktiepriser ser ut att ha nått en permanent hög nivå" några dagar före kraschen, vilket var en totalt ödesdiger bedömning för honom själv och alla småsparare som lyssnade på och beundrade honom. (Inom finans är detta ett mönster som har en olycklig, och mycket förutsägbar, tendens att upprepa sig vid pristoppar. Inga namn nämnda, och ingen glömd!). 

Källa: Macrotrends.

Fischer var emellertid sin skolning trogen; hans verk är i huvudsak teoretiskt, och inte särskilt empiriskt förankrat, vilket möjligen bidrog till hans naivitet rörande investeringar på finansiella marknader. När Fischer skriver förordet har han bevittnat nästan två decennier av hur stater har emitterat stora lån för att finansiera krigsutgifterna och återuppbyggnad, det frivola 20-talet med allmänt lycksökande och dekadent beteende, samt sina egna misslyckade placeringar.

En första reflektion är passande om förordet ovan, då ordet inflation på engelska under den eran hade en annan innebörd än vad ordet har idag. Då betydde inflation att centralbanken inflaterade, det vill säga blåste upp och förstorade, sedelmängderna av betalningsmedel som cirkulerade bland allmänheten, genom att skapa nya sedlar. Denna ökning i medföljande köpkraft för nya sedelinnehavare gav sig till känna genom att priserna på de varor som åtråddes ökade (vanligen mat, energi, eller vapen; lika åtråvärt idag, som då). Konkret uppstår en situation i grossistledet där en säljare kan få högre priser, genom att rikta om logistikkedjan och sälja varorna till en ny välfinansierad köpare. Dessa nya transaktioner i grossistledet till högre priser omsätts oundvikligen till högre priser i detaljhandeln, mot slutkonsument. Idag är inflationen definierad på ett annat sätt, nämligen som prisökningar på en hypotetisk varukorg (Riskbanken*). Över tid har symtomen på inflatering av betalningsmedel kommit att definiera inflation, till skillnad från handlingen att de facto öka mängden betalningsmedel. Anledningen till detta är att centralbanker vill inte gärna diskutera vem det är som erhåller nya sedlar, då detta medför en överföring av köpkraft och därmed förmögenhet (alltså, det är mycket känsligt att diskutera i politiska kretsar, för en ateistisk människa är ett avundsjukt djur).

En andra reflektion är att en klass av förmögenhet är irreal, vilket innebär strikt finansiell, representerad av de nyskapade sedlarna (förvisso omsättningsbar till verkliga varor till högre priser), kontra en real klass av förmögenhet, som är verklig till sin natur och som blir relativt mindre värd i termer av köpkraft. Denna inneboende konflikt mellan nya pengar och gamla pengar kontrasteras även av Fischer. (Inflationen ... orsakade priser att öka och reala räntor att sjunka ...) Tycker man att det är trevligare att tänka i termer av inkomst över tid kan man se på trevliga grafer på sidan 107, där i princip samma sak uttrycks, även om man behöver plöja en del resonemang på vägen.

En tredje reflektion kan också göras, nämligen att de nya, högre priser, som kommer till stånd av att grossister riktar om logistikkedjorna till nya säljare till högre priser, är inte förenliga med de äldre bokförda förmögenheterna hos aktörer som befinner sig längre ifrån grossisterna och centralbankerna. Detta anmärker Fischer på. (Inflationen ... orsakade priser att öka och reala räntor att sjunka ... långt under noll ... och således utarmades miljontals investerare.) Om investerarna hade varit varse förskjutningen av köpkraft, hade de inte suttit stilla utan agerat för att värna sina förmögenheter (vilket vi återkommer till). Konkret uppstår en situation där en investerare, som vill realisera sin förmögenhet efter en viss tid, upptäcker vid återkomsten till marknaden att förmögenheten kan inte ombesörja inköpet av lika stora kvantiteter som förut. Investeraren har blivit fattigare, inte rikare, medan låntagaren har blivit rikare i reala termer, inte fattigare! Dessa beteenden har Fischer uppenbarligen reflekterat över, mer specifikt. På sidan 450 kan man ta del av hur Fischer drar friska slutsatser från hur variationen i den reala räntan i termer av råvaror är mångfalt större än räntan för pengar, och att aktörer är oförmögna eller ovilliga att korrekt justera räntan för pengar till att reflektera den rådande prisnivån. (Han drar inte slutsatsen, i varje fall publikt, att det kan finnas ett pågående rävspel som ämnar bedra vissa typer av aktörer på marknaderna, och att viss information kan inte delges utan risk att skada utgivaren.)

En fjärde reflektion kan också göras, då förmögenheter under denna era, i växande takt representeras av statsobligationer. Framväxten av obligationsmarknaderna i Europa, på bred front, äger rum under andra halvan av 1800-talet. Till skillnad från idag var guld officiellt ett allmänt accepterat betalningsmedel innan det Första världskriget, och det användes dagligen i Amerika, den Latinska monetära unionen (precis, Europa har faktiskt provat monetär integration förut, med samma misslyckade resultat), och det Brittiska väldet, i diverse guldmyntfotsarrangemang. England, som under 1800-talet har varit den globala supermakten, vars valuta använts i internationell handel och förblir kopplad till guld ända fram till 1931 (med ett avbrott under Första världskriget fram till 1925), erbjuder det underliggande guldbaserade betalningsmedel som obligationers kupongräntor är definierade i. Landets statsobligationer, "gilt-edged securities", är märkta med en guldkant för att visa att de är "as good as gold". Obligationer som anger att ett kapitalbelopp ska betalas tillbaka med en viss ränta är denominerade i en valuta som helt enkelt utgörs av guld. Även detta anmärker Fischer på. (I alla länder blev statsobligationer med fast kupongränta mycket spekulativa, på grund av effekterna av monetära fluktuationer på reala räntor.) 

En femte reflektion (de blir alltfler) är att när väl omsättningen av den inflaterade sedelmängden under denna period upptäcks av andra handlare, via prisökningarna på populära varor, bidrar detta till ökad handel för att värna intjänade förmögenheter. Denna handel är dock inte alltid rationell, utan sker i spekulativa syften, för att säkra köpkraften i förmögenheterna. Fischer anmärker på detta beteende. (I alla länder blev statsobligationer med fast kupongränta mycket spekulativa, på grund av effekterna av monetära fluktuationer på reala räntor.) De "monetära fluktuationerna" betyder att betalningsmedlet har fluktuerat i kvantitet, och haft effekter på reala räntor, under dåtiden konventionellt sedda som kupongräntor definierade i någon mängd guld. En annan stor tänkare vid denna tid, John Maynard Keynes,  anmärkte på att prisökningarna, framförallt i Tyskland, var så stora efter det Första världskriget att en historisk jämförelse av statistik med läget före kriget blev i praktiken omöjlig, i sitt beryktade verk The Economic Consequences of the Peace, publicerad år 1919. Han konstaterade följdriktigt att det förebådade stora problem för att beräkna legitima krigsskadestånd, vilka även gav upphov till förnyade problem.

Om det går att konstatera något är det att det händer mycket kring de reala räntorna, utan att det nödvändigtvis händer mycket med dem. Fischer reflekterar dock över att de inte är konstanta, exempelvis från säsongsobservationer inom jord- och skogsbruk. En liten avstickare kan motiveras med hur bruket av reala index faktiskt döljer mycket av vår historia. Det kan vara svårt för en modern människa idag att relatera till vilka typer av förändringar av prisnivåer som dessa herrar hade stött på i sina karriärer. Om man istället tar del av Riskbankens* historiska inflationsindex för Sverige ser det ut som att inflationen har ökat med en faktor på 45 under ett sekel, vilket enkelt uttryckt skulle betyda 4500% på 10 år (aritmetiskt, bortsett från geometriska tillväxtaspekter). Inflationen efter Första världskriget registreras som ett litet hopp i kurvan. Bilden nedan förmedlar en extrem underskattning, och svenska förhållanden är inte representativa för vad dessa länder erfor, där priserna ibland hyperinflaterade.




Prisstabilitet enligt KPI över århundraden, ändå fram till dess att guld elimineras som betalningsmedel.


Går man tillbaka till källorna går det att finna exempel på hur prisökningar stegras på ett olycksbådande sätt, långt tidigare än när den väl upptäcks av allmänheten, något indexberäkningar inte alltid reflekterar väl i efterhand. I The Economics of Inflation, a Study of Currency Depreciation in Post-War Germany från 1931, av Costantino Bresciani-Turroni går det att finna statistik över flertalet variabler, såsom inhemska priser, importpriser och växelkurser för Tyskland. Prisindex i nominella termer (som representerar de kostnader som hushåll och företag möter) som fördubblas över en period på fem år ser kan se ut så här:


En kraftig inflation kan se ut så här:




En hyperinflation, så här:



När Fischer funderar på reala räntor i sin bok sker det helt enkelt i en kontext av hur han så totalt missbedömt prisutvecklingen, som förlorat förankringen i fundamenta under en längre tid på globala marknader, och söker en teoretisk förklaring för denna avvikelse. Denna förklaring ligger närmare till hands, än att den "reala räntan" är något som okritiskt kan användas för penningpolitik, som vi strax ska se.

Alltså, vi har ytligt gått igenom akademins kollektiva kognitiva störningar som har tagit sig uttrycket av att värna diskutabla tankegods, därefter Fischers ursprungliga verk (och karaktär) samt den era han skrev sitt verk i, för att till sist avrunda med lite godtycklig data på hur stora prisförändringar som egentligen äger rum i turbulenta tider av krig och annat elände. Nå, vad är den "reala räntan" då? Detta är enkelt. Det är en indexberäkning enligt en erkänd ekvation som går under namnet Fischer-ekvationen, och som återfinns i otaliga läroböcker om makroekonomi. Så här ser ekvationen ut för att beräkna den, i sin enklaste approximering:

r ≈ i - π

Den reala räntan r kan beräknas approximativt genom att beräkna differensen mellan en nominell ränta i (såsom Riksbankens styrränta, eller någon annan relevant ränta) och inflationstakten π, alltihopa uttryckt i procent. Exempelvis kan man sätta in siffror i uttrycket, och räkna ut en real ränta, vid en styrränta på 3% och en inflation på 7%; då blir den reala räntan 3% - 7% = -4%. Alltså, denna beräkning hade i teorin kunnat appliceras på Sverige för något halvår sedan. En tolkning av den reala räntan är att en real vara blir mindre över tid, mer specifikt 4% mindre, alternativt att ett hushåll har råd med 4% mindre real konsumtion (d.v.s. saker) från en tidpunkt till en annan. I Sveriges fall kommer den inte i närheten av hur mycket fattigare svenska hushåll har blivit på grund av Riksbankens penningpolitik. (Föreställ dig om Riksbanken hade ordinerat besparingar i guld sedan något år tillbaka? Då hade besparingarna stigit med 13%, i nominella termer, istället för förmögenheter med kraschade aktier, fastigheter och dyrare importerade livsmedel.)

Nu stöter vi emellertid på problem. Det intressanta är att Fischer -- godtrogen och berömd -- skriver inte ut Fischer-ekvationen, så som den är etablerad i modern makroekonomi, utan nöjer sig helt enkelt med att konstatera, i kapitel två med titeln Money Interest and Real Interest, att det finns väldigt många av dessa, närmare bestämt en real ränta för varje real vara (Fischer var även gammalmodig; han ansåg inte att teorin kunde förklara psykiska produkters räntor, och därför blir det än enklare att avfärda relevansen av hans verk i denna moderna, digitala era som vi lever i). Mer specifikt på sidan 42:

There are, therefore, theoretically just as many rates of interest expressed in terms of goods, as there are kinds of goods diverging from one another in value.

Därefter konstaterar han att man i teorin skulle kunna använda sig av en indexberäkning, som ett försök till att skapa sig en uppfattning av en real ränta, men sluter sig till att det är pengar som utgör den standard vari räntor uttrycks. Fischer skriver inte uttryckligen att pengar är guld, utan har väl de obligationer och banksedlar som florerar i handeln i åtanke. I spåren av börskraschen kommer han senare att inse att den illusoriska köpkraft som dessa sedlar förmedlar har sitt ursprung i banksystemet. Fischer blir 1936 en förespråkare för 100%-iga reservkrav på bankens sedelutgivning, men detta är en annan diskussion (Mises.org).

Nu när vi i stora drag vet hur Fischer såg på reala räntor (läs boken om du inte är övertygad; den är 600 sidor och det går lätt) kan vi fundera på hur Riskbanken* själv ser på dessa abstrakta ting. Till exempel kan man läsa resonemang hos Apel och Jansson om att den "neutrala realräntan - den ränta som varken är stimulerande eller åtstramande - har fallit under de senaste tre decennierna."  Det är intressant att fundera på, för det visar att man har fått resonemanget helt om bakfoten. Man går helt enkelt från att samla in observationer på prisförändringar som ligger till grund för en inflationsberäkning i Sverige, samt data på en egen styrränta som Riskbanken* själv definierar och prissätter, för att DÄREFTER härleda en real ränta via en ekvation som man hävdar faller. Under dessa förhållanden hade man kunna skapa en real ränta som stigit, men detta hade skett på bekostnad av en styrränta som höjts och inte möjliggjort den skuldsättning av ekonomin som oftast är så trevlig fram till dess att kraschen kommer. Detta vill man inte kännas vid, utan konstaterar att "Centralbankerna kan inte styra den neutrala realräntan, men måste ta hänsyn till den när de sätter sina styrräntor", vilket ter sig vara kod för att "vi orkar inte ta ansvar för den här soppan som vi har skapat". Kanske vill man betona att det handlar om att finna en politiskt korrekt** neutral real ränta, som inte förolämpar någon? Olika investeringar möjliggör olika avkastningar, och kan därmed bära olika räntesatser, är det enkla svaret till den frågan. Vidare kan man se att dessa tankebanor är så förankrade, kognitivt, att de går knappt att rubba på, via uttryck som "Det är förmodligen få akademiska ekonomer och knappast några penningpolitiska beslutsfattare som ifrågasätter att den långa trendmässiga nedgången i den globala realräntan avspeglar just en nedgång i den neutrala reala räntan". Nej, de gjorde väl inte det, och det var därför de fick höja styrräntan, med åtföljande förändringar i den reala räntan, i ett svep när inflationen stack iväg över en natt i spåren av en havererad energipolitik. Hade de brytt sig om att se sig omkring i världen för Sveriges väl, istället för att ägna sig åt penningspolitiskt navelskåderi, då hade detta förmodligen inte varit fallet.

Om det är något som man verkligen kan konstatera, är det att de värden som överförs under perioder av inflation kan vara oerhört stora, och gärna dolda av de parter som gynnas. Beräknandet av en real ränta som appliceras i kontrakt för att upprätthålla värdet av en förmögenhet, i termer av guld eller andra bestående reala objekt, kan inte alltid kompensera för dessa förmögenhetsöverföringar (nu senast på 80 miljarder kronor, som jag har skrivit om här). Om man vill försöka att använda en real ränta för indexering är måhända räntan på 10-åriga amerikanska TIPS (Treasury Inflation Protected Securities) frestande, då denna ränta har fram till alldeles nyligen korrelerat väldigt väl med guldpriset (förvisso definierat i termer av dollar som då behöver räknas om till kronor, med åtföljande problem). 



Riskbanken* lär emellertid se stora förändringar på det här området inom de kommande åren, förmodligen med stängda gränser för fria kapitalöverföringar till andra länder (bortom vad som redan tillkommit; Handelsbanken handlar exempelvis inte längre valuta med länder utanför EU och USA), och kreditkontroller som går bortom de penningtvättsåtgärder (AML, Anti Money Laundering) som implementeras i talande stund. Därför bör man ta fram ett eget ramverk som värnar Sveriges intressen (när man väl degraderats till ett affärsverk under finansdepartementet).


*Detta namnbyte kommer att slå högt i internationella kretsar! Förslag på isbrytare vid konferenser:
- “Hello, we are Sweden’s central bank.”
- “Oh, so you work for the Riskbank. You guys manage risk, right? It says so in your name! Clever! A play with words, right? Smart!”
- “Yes, we like to believe that too. Unfortunately.”

**Adverbialet politiskt korrekt, i en svensk kontext, verkar ha en försynt konnotation till mesigt, till skillnad från artigt, belevat, kunnigt, initierat, eller stridbart. Jag förstår inte hur det kom sig?

Skicka inlägg

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg