Riksbankschefen i en nykter intervju i SR

Denna intervju med riksbankschefen Erik Thedéen i P1 (Sveriges Radio) tycker jag är trevlig, även om den inte bjuder på något direkt nytt, vilket inte gör Riksbankens katastrofala prestation rättvisa.

En sak som har hamnat i skymundan är att den nuvarande penningpolitiken, som diskuteras mycket intensivt i akademiska kretsar då svenska hushåll uppenbarligen lider under den "höga" styrräntan (som historiskt sett inte är särskilt hög), är faktiskt extremt dysfunktionell sedan många år. Detta har den förre riksbankschefen, Stefan Ingves, själv medgett då Sverige gav sig i kast med “ett samhällsexperiment vi aldrig gjort tidigare”, när Riksbanken som första centralbank i världen lät styrräntan bli negativ 2015.

I korthet befann sig Sverige i en situation där inflationen var låg, och Riksbanken ville uppnå en högre inflation med hjälp av lägre räntor, men där de helt enkelt var för låga i nominella termer. Man hade alltså nått en nedre gräns för styrräntorna, varpå jämförelser med Japan under 90-talet blev aktuella (Wikipedia).  I nationalekonomiska kretsar är Japan känt för att vara det första landet som erfor en finansiell kris, varpå Bank of Japan sänkte räntorna till nära noll utan att lyckas stimulera ekonomin. Det är nämligen som så att alla ekonomier är inte likadana, utan har kulturella särdrag som gör att företag och hushåll vill inte alltid låna enligt någon banal teori, endast för att räntor är låga (skuld är inte alltid åtråvärt). Japan hamnade i en deflationär prisprocess, där deras valuta, yen, stärktes mot dollarn fram till 2012! Alltså, centralbanken såg sig totalt maktlös inför den penningpolitiska utvecklingen i flera decennier, och hade inte verktygen för att vända den! Detta öde vill ingen centralbank gå till mötes, eller erkänna för den delen, för det innebär helt enkelt att centralbanken visar hur maktlös och onödig den är, vilket således inte kan ligga till grund för att upprätthålla den politiska särställning som de ofta åtnjuter i respektive lands konstitution (emot nationella intressen). Ingves tog det på sig att visa att det fanns en annan väg, och det gick helt enkelt inte så bra.

Värre blev det faktiskt sedan, av de stabilitetsåtgärder som Riksbanken vidtog under åren som följde. Riksbanken valde att köpa obligationer (skuldebrev) från andra privata banker (så kallade penningpolitiska motparter) för att underlätta kreditbildningen i Sverige. Bankerna hade helt enkelt inte utrymme att låna ut mer, och Riksbanken tog detta som en signal på att mer åtgärder behövdes genom att flytta befintliga lån från bankerna till sig själv, med dessa köp. Bankerna valde naturligtvis att avyttra dessa, i synnerhet de av sämst kreditvärdighet, till Riksbanken. Dessa obligationer har Riksbanken haft i sin ägo, och därmed behövt erkänna på sin balansräkning (emellertid ej realiserade). Nu kommer vi till det fullkomligt vansinniga upplägget i kråksången!

När aktörer på finansiella marknader värderar obligationer behöver de ha en rimlig uppfattning av vad framtida räntor är. En obligation är inte mycket mer än ett kontrakt på att en utbetalning idag ger innehavaren av obligationen en serie av framtida återbetalningar, som motsvarar utbetalningen vid någon diskonteringsränta (även internränta). Då centralbanker är de myndigheter som sätter priser på räntor (marknadsaktörer följer dessa slaviskt på grund av arbitrage) är det alltså Riksbankens räntebana som är av extra intresse för att kunna prissätta dessa obligationer. I praktiken följer Riksbanken EU eller USA, för man har delegerat makten till dessa centralbanker då Sverige är en liten ekonomi. I all sin enkelhet blir en framtida ström av betalningar värda mer (mindre) ju lägre (högre) framtida räntor är, som då används för att diskontera framtida betalningar och härleda ett värde idag (nuvärdesmetoden). Alltså, höjer Riksbanken styrräntan, varpå alla andra beroende räntor höjs, då blir nuvärdet av framtida betalningar från dessa obligationer lägre, och när dessa summeras till ett nuvärde, då blir denna summa lägre, varpå även marknadens uppfattning av ett rimligt pris på dessa obligationer blir lägre. Detta är viktigt, för när dessa obligationer ska värderas på Riksbankens balansräkning kan de inte avvika alltför mycket från en rimlig marknadsvärdering, om Riksbankens balansräkning och finansiella statistik ska förbli trovärdig.

Riksbanken har problem med trovärdigheten i sina prognoser sedan tidigare.

Källa: Teknikföretagen.

Nå, vad tror du hände med de obligationer som Riksbanken köpte (när räntor var låga och priser på obligationer höga), efter att Riksbanken höjde styrräntorna (då räntor blev höga och priser på obligationer låga)? Jo, du gissade helt korrekt: värdet på obligationerna gick ned! Riksbankens ledning har naturligtvis funderat på hur det kunde bli så här tokigt, när de gjorde en hemställan till regeringen om att den behöver återkapitaliseras med 80 miljarder kronor (Riksbanken)! 80 miljarder kan sättas i relation till stattsbudgeten för 2024, där försvarsutgifter uppgick till 126 miljarder (alltså, 2/3 försvar), eller kanske utbildning med en budget på 99 miljarder (vilket blir 1,23 gånger utbildningssektorn i Sverige; de här jädrans ungarna som skjuter varandra i förorten, de har det ändå för bra, och behöver inte pengar ändå). Najs! Bra jobbat Riksbanken! Detta är en fråga om (avsaknaden av) kompetens, intressekonflikter, och bristande integritet, vilket gör hela historien mycket sorgligare. Tänk vad trevligt det vore om vi bara kunde skylla detta penningpolitiska haveri på Putin?

Alltså, de finns de som gärna vill få detta till att bli en historia om att ryssen, eller den gröna omställningen, eller Corona, har orsakat detta, men så är det helt enkelt inte. Låga räntor från 2015 och framåt gav en extra skjuts till bostadspriserna, högre skuldsättning bland hushållen, som nu ska betalas tillbaka med ränta (och råge, då matpriser och energipriser har hängt med på kronförsämringen som följer av förlorat förtroende och ökade riskpremier). Man hade kunnat sitta still i båten, och inte varit med på den här löjligt dyra resan, vilket hade borgat för sunda statsfinanser och en stabilare kronkurs.

En nöjd stins!

Det som uppenbarligen inte diskuteras i intervjun, utan istället viskas om i maktens korridorer, är hur Riksbanken kan återgå till sin gamla konstitutionella form, där den strikt tjänar staten och folket, utan att uppröra världssamfundet, då Sverige precis har klubbat en ny riksbankslag (som inte löser någonting). Detta ska bli intressant att följa över åren!