Vad vill Sverige?

Ingenting. Sverige vill ingenting. Jag tycker att ibland är det bra att påminna sig om vad Sverige är, när jag hör politiker träta om vad "Sverige vill". Nedan förklarar jag vad Sverige är och vad som är viktigt i Sverige, för de som nu fortfarande inte har kommit på det, efter att ha tillbringat merparten av sina liv här.

Sverige är ett territorium. Det är ett landområde. På det här landområdet lever ett folk, och de har ett gemensamt intresse, vilket är att leva i det här området. Naturligtvis har det flyttat hit en del andra folk över åren, och en del har flyttat härifrån, men svenskar har ändå levt här under ett antal tusen år (om man ska tro den romerske historikern Tacitus, eller serien Historien om Sverige, på SVT). 

Deras intresse är territoriet, men inte på ett kliniskt, realpolitiskt sätt, som man kan förledas att tro när man tar del av nyheterna. För en svensk är alla de åkrar, skogar, stenar, åsar, vattendrag, sjöar, hav, kullar, vägar, stigar, träd, plantor, blommor, djur, och insekter, som finns på det här landområdet mycket viktiga! De är så viktiga att även om man skulle kunna hitta ungefär likartade träd, eller stenar, eller buskar, någon annanstans, kanske utanför Vancouver i Kanada, eller Tallinn i Estland, eller varför inte Sibirien (många svenskar bygger sina verandor i sibirisk lärk), är det inte riktigt lika fina träd, stenar och buskar som i Sverige. Sverige är nästan, men bara nästan, likadant som grannländerna Norge, Danmark och Finland. Norrmännen har lite mer berg, danskarna har inga alls, och Finland har avsevärt mer sjöar, vilket gör att folken som lever där har nästan samma åsikter om sina territorier som svenskarna har (men bara nästan; Sverige passar ändå svenskar lite bättre, än vad det passar broderfolken).

När årstiderna kommer och går, ändras miljön, och all natur i landet tar sig något annorlunda uttryck.  Det blir en hatkärlek till det nollgradiga höstregnet som piskar mot ansiktet i stark vind. En soluppgång en klar vinterdag i februari, en tidig morgon, kan vara så vacker att man tappar andan. När träden blommar, en dag i maj, och solens strålar letar sig igenom trädkronorna, ner till daggen i gräset, är det inte tidlöst även om det känns så i stunden. När sommaren har kommit funderar man på var den där lilla nyckelpigan egentligen är på väg, eller hur biet gör för att veta vilka blommor han har besökt och vilka som återstår att besöka. När hösten kommer, och lövträden skiftar skrud från att gå i grönt till spräcklig orange-lila-rosa-brun (akademin borde finna ett namn för denna palett) förundras man över skådespelet, och att det aldrig ser likadant ut från år till år. Åar och älvar reser sig och sjunker undan på vårkanten, beroende på hur mycket det har snöat under vintern. Under vinterhalvåret blir havet oförlåtande, som en varning till sommarens kravlösa seglats.

Den här kärleken till landet präglar folket, och ingen som säger något annat kan ändra på det. Man måste uppleva det, och leva i det, för att förstå det. Det går inte att byta ut Sveriges territorium mot något annat land, och de som hävdar att det går lika bra att leva utomlands har inte riktigt, på djupet, erkänt storheten i att leva just på den här lilla biten av världen som vi har blivit givna. Den går inte att ersätta, och den är specifik. Det är som den där första kärleken i barn- eller ungdomen, som totalt absorberar själen, in i ett mysterium av böljande, lekfulla kärleksförvecklingar, och som man tappar hakan inför, varenda gång man ser henne på nytt. (Det finns ingen annan flicka, trots vad mamman säger till sin lille pojke, när hon tröstande torkar hans tårar).

Detta är Sverige, och Sverige vill inget. Det bara existerar, och som svensk lär man sig att älska och värna Sveriges existens. Sverige har ingen politisk agenda, utan en riktig svensk skapar en politisk agenda för att värna Sverige, inklusive folket som värnar Sverige. En riktig svensk vill inte, och planerar inte att flytta härifrån till någon annan del av världen, om det inte är absolut oundvikligt, för det finns ingen annan plats som är som Sverige. Försvaret av Sverige börjar inte i något annat land (som en del politiker vill få oss att tro), utan börjar precis vid den sten, vid det träd, vid den väg, eller vid det sjödrag, där Sverige börjar.

Som svensk är det klädsamt att faktiskt erkänna detta, inte bara i sitt hjärta, utan även i samtal med andra människor, journalister eller ej.