Riksbanken ska förlora sitt oberoende för Sveriges väl
Denna blogg har på sistone konstaterat (här) att Riksbanken behöver förlora sitt oberoende gentemot regeringen, i ljuset av hur katastrofalt illa skött den svenska penningpolitiken i själva verket har varit. Riksbankens politik gränsar till, vad jag skulle kalla för, ett vurmande för främmande makt (en väldigt känslig fråga för åklagarmyndigheten). Den paradoxala situationen som Riksbanken hamnat i är att man under de senaste 15 åren har haft så bråttom att följa andra centralbanker (ECB, Fed, BoE) i vad de har gjort, såsom att sänka räntor, eller höja räntor, eller “trycka pengar” för sina kompisar (som på teknisk jargong benämns med det oändligt mycket tråkigare “kvantitativa lättnader gentemot penningpolitiska motparter”) att man glömde att värna sitt, i regeringsformen, lagstagdade oberoende. Allt detta är förståeligt. Människan är ett socialt djur, och vem vill egentligen vara den provinsiella “kusinen från landet” som agerar motvalskärring när det bjuds till fest i societeten, för att hålla på integritet, moral och svensk heder? (Inte jag i alla fall.)
Nå, varför ska då det svenska folket bry sig om att Riksbanken ska förlora sitt lagstagdade oberoende gentemot regeringen? Jo, för att staten ska kunna tillmötesgå krav som exempelvis dessa, där kommunanställda kräver högre lön.
Riksbanken har bidragit till oerhört stora felallokeringar av kapital, och nu står Sverige inför en kris som förmodligen blir värre än 90-talskraschen* inom fastighetssektorn, med en kollaps för bostadsbyggandet (Veidekke.se, Di.se) och åtföljande arbetslöshet. Sättet som detta bäst hanteras på är genom att staten tar ett fastare grepp om landets finanser, och justerar priserna på inkomster, kapital och kredit för att värna folkets sammanhållning och rikets funktion. Alla de statligt anställda som troget har jobbat för pyttelöner (och pyttepensioner), skuldsatt sig upp över öronen för en nybyggd lägenhet i någon terroriserad förort, och nu behöver äta ärtsoppa till Jul (utan fläsk, och absolut inga pannkakor därefter) behöver hjälp! “Marknaden” löser inte den situation som Sverige befinner sig i, och nu måste staten ta ett fastare grepp om samhällsutvecklingen.
Det finanspolitiska ramverket (regeringen.se) hindrar staten från att sjösätta storskaliga reformer genom att begränsa regeringens förmåga till att finansiera välfärdsprojekt via sedelpressen (notera, inte statens, utan regeringens förmåga). Alla de pengar som tryckts av Riksbanken skulle kunna fortsätta att tryckas, men med ett folkligt förankrat stöd. I ett svep blir det plötsligt möjligt för statsanställda att erhålla högre löner, inte bara för lågavlönade, utan i alla sektorer. Staten hade kunnat bygga upp en förvaltning värd namnet, inte för att budgetramverket skulle komma i vägen, utan för att en politisk vilja hade inte hämmats av en otidsenlig och destruktiv reglering (även om en del andra “heliga kor” hade behövt modifieras på vägen, exempelvis Lagen om offentlig upphandling, och att klandervärdiga** människor får lov att komma till politiskt makt). Sverige hade förmodligen inte löst problemet med en tilltagande inflation, men det hade varit bättre än att låta folk bli hemlösa och svälta!
Nå, varför ska då det svenska folket bry sig om att Riksbanken ska förlora sitt lagstagdade oberoende gentemot regeringen? Jo, för att staten ska kunna tillmötesgå krav som exempelvis dessa, där kommunanställda kräver högre lön.
Professor Hassler, regeringens sympatiske klimatutredare, som förklarar
(för de som inte redan vet) att marknaden löser inte Sveriges problem.
Det finanspolitiska ramverket (regeringen.se) hindrar staten från att sjösätta storskaliga reformer genom att begränsa regeringens förmåga till att finansiera välfärdsprojekt via sedelpressen (notera, inte statens, utan regeringens förmåga). Alla de pengar som tryckts av Riksbanken skulle kunna fortsätta att tryckas, men med ett folkligt förankrat stöd. I ett svep blir det plötsligt möjligt för statsanställda att erhålla högre löner, inte bara för lågavlönade, utan i alla sektorer. Staten hade kunnat bygga upp en förvaltning värd namnet, inte för att budgetramverket skulle komma i vägen, utan för att en politisk vilja hade inte hämmats av en otidsenlig och destruktiv reglering (även om en del andra “heliga kor” hade behövt modifieras på vägen, exempelvis Lagen om offentlig upphandling, och att klandervärdiga** människor får lov att komma till politiskt makt). Sverige hade förmodligen inte löst problemet med en tilltagande inflation, men det hade varit bättre än att låta folk bli hemlösa och svälta!
* En liten fågel, som numera arbetar på Kronofogden, kvittrade i mitt öra att det är verkligen inte allmän kännedom i Sverige att det finns ett stort antal hushåll som fortfarande betalar av på skulder som de ådrog sig under 90-talet. Fågeln kvittrade detta för några år sedan, men konstaterade krasst att de skulle förbli skuldsatta under resten av deras liv. Detta är inte förenligt med en stat som värnar medborgarnas väl!
** En av de märkligaste utvecklingarna i svensk demokrati är att, i den privata sektorn, finns det allsköns kompetensprov, personlighetstester och referenstagningar, medan i den offentliga sektorn verkar det drälla av lycksökare, lögnare och halvmesyrer. Detta borde granskas närmare, kanske i ett framtida inlägg!
Kommentarer
Skicka en kommentar