Kina: Handelskapitlet som aldrig skrevs?

Denna artikel ämnar redogöra för historiken bakom uppkomsten av Kinas handelspolitik. För att kunna göra det behöver man förstå Kinas historiska handelsrelationer med omvärlden, och i synnerhet till de länder som avses med begreppet Occidenten, som numera inkluderar Sverige. Det granskar jag närmare i följande text, som inleder med motivet, därefter redogör för ett besök på Opiumkrigsmuséet i Dongguan, för att avrunda med lite reflektioner.

MOTIV

När jag (av en händelse) kom att undervisa i handelsteori vid Lunds universitet i höstas insåg jag, i takt med att kursen fortskred, att stoffet kring asiatiska handelsmönster var ovanligt tunnsått. Till saken hör att kursboken, International Trade av Charles van Marrewijk från år 2017, redogör inte närmare för Kinas erfarenhet av handel med västerlandet trots att denna är omfattande. På sidan 462 konstaterar van Marrewijk att det är närpå omöjligt att kvantifiera den sociala välfärdsförlusten av handelsrestriktioner, för att sedan ta avstamp i Kinas ekonomiska historia från år 1949. Denna redogörelse är naturligtvis anmärkningsvärd, för att inte säga rent ut bedräglig, då Kina har handlat med västerlandet i flera hundra år innan dess. För en lärobok på denna nivå av studier är det direkt ovetenskapligt, men när man reflekterarar över att van Marrewijk är holländare är det visserligen motiverat att ställa frågan om det är för politiskt känsligt att granska landets egna förehavanden i Orienten? van Marrewijk inleder nämligen boken i första kapitlet med att resonera om hur världsekonomin är beskaffad, för att sedan resonera om globaliseringsprocessen sedan Kristus födelse i det andra kapitlet. David Ricardo har sin självklara plats; han introduceras på sidan 70, precis efter Adam Smith, “nationalekonomins fader”. En rad andra författare och vetenskapliga bidrag avhandlas, även om den österrikiska skolan (Carl Menger, Ludwig von Mises, etc.) har förpassats till skräphögen, där även Stockholmsskolan numera verkar husera (den borde återupplivas; Cassel hade koll).

Självklart funderar en läsare på vad som egentligen har inträffat i takt med att sidorna avverkas, när Kinas handelsrelationer med occidenten iögonfallande saknas? Nederländerna har nämligen bedrivit omfattande handel med Asien via det Nederländska Ostindiska Companiet som grundades år 1602 (wikipedia.org). Enligt Wikipedia var det detta bolag som ombesörjde det absolut största handelstonnaget med Asien, med det Brittiska Ostindiska Companiet på en andra plats. Det Svenska Ostindiska Companiet, grundat år 1732, bedrev en marginell handel i sammanhanget (wikipedia.org).

Dessutom har asiatiska länder, med Kina i bräschen, sedan finanskrisen 2008 upprepade gånger offentligt kommenterat att det globala ekonomiska systemet behöver justeras. Med avseende på handel och reglerande monetära mekanismer behöver stabilitet premieras och flera länders nationella intressen tillgodoses. Det har alltså funnits ett antal år att reflektera kring huruvida denna asiatiska aspekt av internationell handel, med hela sin komplexitet, borde granskas närmare innan boken skrevs. Boken är utgiven på förlaget Oxford University Press, och van Marrewijk har dessutom undervisat inom internationell ekonomi i Kina, enligt omslaget på boken. För svensk del har till exempel Fredrik Sjöholm författat en intressant artikel (här) som belyser Den nya Sidenvägen, men även den artikeln saknar en historisk kontext.

Hur ska en sådan uppenbar försummelse av en högst relevant berättelse över människans ekonomiska historia betraktas? Historien är fonden som utgör kontexten för beslutsfattandet. Akademiker har en tendens att skärskåda minsta kommatering i en text – denna blogg borde ge upphov till mycken kaffe i vrångstrupen – så frågan har oundvikligen diskuterats under åren. Hur ska detta förstås? En naturlig följdfråga blir, hur bör vi förstå våra relationer med omvärlden? Vad är de metodologiska, och kognitiva implikationerna för vår förståelse av vetenskap när en sådan här avvikelse kan konstateras? (Nej, detta blir inte till ett inlägg i Kuhns anda) Är det genom att interagera med omvärlden, för att därefter reflektera över erfarenheterna, som vi gör framsteg? Är det genom att se oss själva i någon annans erfarenhet? Är det genom att förtränga erfarenheterna, på grund av skam och skuldkänslor? Sker förträngningen i ond tro genom en lögn, eller är den kanske en försvarsmekanism? Är det en konspiration? (Nationalekonomer studerar faktiskt konspirationer, men benämner dem då “karteller” inom spelteori.) Är det genom att kliniskt analysera erfarenheterna, till skillnad från att känslomässigt registrera dem?

Just känslor är något som är problematiskt för vetenskapen att hantera. Det ligger i begreppet objektivitet, “som enbart tar hänsyn till fakta och inte till känslor; vid bedömning m.m.” (svensk.se). Detta är faktiskt en del av definitionen av objektivitet, att just känslor inte ska figurera i sammanhanget. Vad gör det med analysen av ett historiskt skeende, om känslor inte får förekomma i återgivningen av förloppet? Hur ska vetenskapen, och sedan statsapparaten som förlitar sig på alla dessa utomordentligt välutbildade tjänstemän, kunna fungera ändamålsenligt i praktiken, utan ett känsloperspektiv?

- “Ja, i detta kapitel såg vi att i kölvattnet av Lenins revolution dog 60 miljoner ryssar, men det står endast i en fotnot.”

- “Innebar inte det ett stort personligt lidande?”

- “Kan såhända vara fallet, men nu är vi vetenskapligt intresserade av denna relation, objektivt, och inte subjektivt. Känslorna lämnar vi därhän.”

- “Men, jag är ju en diplomat! Jag arbetar på ambassaden och träffar utländska delegationer hela tiden!”

- “Jaha, där ser man. Vilken tur för dig då att vi inte har avhandlat opiumkrigen, och den kinesiska upplevelsen!”

Dessa frågor ämnar jag inte besvara i detta inlägg, men denna blinda fläck i vår redogörelse av handelsrelationerna med Kina är anmärkningsvärd, kort sagt. Det finns mycket skrivet om dem. Därför konstaterar jag att skälet till avsaknaden av en grundlig redogörelse måste ligga i en subjektiv önskan om att inte belysa denna historia, till skillnad från en problematik grundad i vetenskapliga, objektivt belagda, hinder för att redogöra för ämnet. Subjektivt tycker jag att det är en dålig idé. Hur ska vi annars bli bildade i handel? Vidare, om inte läraren åker till Kina, vem gör det då av studenterna?

ETT BESÖK PÅ MUSÉET FÖR OPIUMKRIGEN I DONGGUAN, KINA.

När man bekantar sig med litteraturen kring Kinas historiska handelsrelationer finns det en aspekt som pockar på uppmärksamhet. Det är Opiumkrigen. Opiumkrigen ägde rum i ljuset av den omfattande narkotikahandeln som sanktionerades av Storbrittanien till Kinas förtret under en period på närmare 150 år. I korthet anges de som två väpnade konflikter som ägde rum i Kina mellan år 1839 – 1842 och år 1856 – 1860, enligt SO-rummet. Enligt Nationalencyklopedin var opiumkriget (i bestämd form, singular) en väpnad konflikt mellan Storbrittanien och Kina, år 1839 – 1842 (ne.se). Skillnaden i klassificeringen av konflikterna mellan de två källorna avslöjar att redan här – handelsmönster har inte kommit på tal – föreligger någon meningsskiljaktighet. Kanske kan den förklaras av att det andra kriget mellan år 1856 – 1860 även benämns “Arrowkriget” (ne.se)? Inom nationalekonomi associeras en annan Kenneth Arrow främst med en demokratisk paradox, och Arrowkriget är inget som avhandlas alls, mig veterligen.

När jag besökte muséet för Opiumkrigen i Dongguan i mars månad, som ligger i Guangdong-provinsen i Kina, klarnade mycket för mig, personligen. Den kinesiska erfarenheten av handel under en period på närmare 300 år med Occidenten måste tidvis ha präglats av djupa känslor av svek, förräderi, sorg och vrede, oundvikligen reflekterande girighetens avigsidor. Jag är inte säker på att den gör det idag. Som sagt, jag blev överväldig av bemötandet på plats i landet, vilket jag kort reflekterar över här.

Muséet ligger en bit bort från de tillgängliga turiststråken. Inga västerländska ansikten syntes på plats, och en del av fastigheten var avspärrad vid mitt besök. Det var endast möjligt att besöka en del av muséets utställning. Jag hade ingen guide, och var inte särskilt framgångsrik i att dechiffrera kinesisk text. På internet finns följande resurs tillgänglig, administrerad av Google. Den kinesiska websiddan går inte att besöka i skrivande stund.

På borggården finns en staty, som man förstår är en avbild av en betydelesfull person. Den porträtterar Lin Zexu, som år 1839 gav order om att ett stort parti opium skulle eldas upp, vilket utlöste det första opiumkriget året därpå. När man kommer in i muséet möts besökaren av flera montrar som visar på vallmo, den blomma vars förädling ger upphov till opium, och hur detta narkotikum har använts över tid. Det är uppenbart att muséet inte har en brittisk anknytning. De som är bekanta med England vet att vallmo (på engelska, poppy) är blomman som britterna använder för att högtidlighålla krigsveteraner varje år den 11 november (https://en.wikipedia.org/wiki/Remembrance_poppy).

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

I alla fall, det var inte ett besök som gjorde mig stolt över mitt västerländska arv. Några kinesiska studenter (en pojke och flicka) frågade mig var jag kom ifrån och vad jag tyckte om muséet. Jag svarade att det var en omtumlande upplevelse, för jag hade inte förstått vidden av handeln i opium och krigen som präglade Kinas erfarenhet. Därefter diskuterade vi relevansen i en bild som åskådliggjorde den svenska erfarenheten för en svensk publik. Köpmannen på bilden, som tjänade 120 000 daler på en försändelse från handelsskeppet Göteborg, kontrasterades mot drängens (eller matrosens) förtjänst på 600 daler. Skillnaden i avkastning, en faktor på 200, skulle kunna vara representativ för en del diskussioner som ägt rum de senaste åren kring hur direktörers ersättningar överstiger vanliga anställdas lönevillkor. Enligt uppgift på plats kunde en försändelse med skeppet Göteborg ge upphov till en profit som stod i paritet med Sveriges årliga bruttonationalinkomst. I övrigt verkar inte Sverige haft särskilt mycket med opiumhandeln att göra, av vad jag kunde förstå av utställningen, men det är kanske önsketänkande?

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

På muséet får man en relativt god bild över hur historiken har utvecklats. Utställningen inleds med en kryptisk karta som åskådliggör en slags handelsled mellan Rom, Italien, via olika leder över Indien samt Sidenvägen för att till slut nå Kina. Den kan i sig själv ge upphov till en del frågor, för när handelsrelationer med Asien diskuteras avses i regel inte religiösa faktorer – Rom är ändå den katolska kyrkans huvudsäte – även om Jesuiterna var de första missionärerna som kom att resa till Kina under 1500-talet (wikipedia.org). I ett västerländskt perspektiv var de kristna missionärer, men jag undrar om de uppfattades som det i Kina? Nu är det som sagt ett musem med en anknytning till krig, spionage, narkotika och subversiv verksamhet, även om historien börjar med upptäcktsresande och handel.

Nåväl, de första västerlänningar som kommer till Kina i en handelskapacitet är portugiser. Historiebeskrivningen är intressant att reflektera över redan från första början. Enligt Wikipedia anländer Jorgé Alvarez någon gång runt år 1513 –14 och, efter en oförklarlig död år 1521 (fast ändå förståelig, då han hamnade i klammeri med den kinesiska flottan och dog i sin väns armar), visar det sig att han har lagt grunden till Hong Kong och Tamão; den sistnämnda blir senare till Macau (wikipedia.org). Den historiebeskrivningen står inte oemotsagd. Om man istället förlitar sig på muséet som källa konstateras kort och gott att portugiser mutar sig till inflytande över Macau under åren 1553 –1557, och Hong Kongs existens kommenteras inte alls. (Ett för övrigt ofta observerat beteende, när man är van vid objektets existens och funktion. Jag kommenterar till exempel inte mina fötter, när de fungerar som de ska, och jag använder dem varje dag.) Om man vänder sig till Nationalencyklopedin konstateras det att “Redan 1514 anlände portugiserna till K:s sydkust, och 1557 upprättade de en handelsstation i Macao.” (Nationalencyklopedin s 28, band 11, Bokförlaget Bra Böcker AB, 1993).

Det är uppenbarligen inte lätt att förhålla sig till en objektiv version av vilka händelser som egentligen har ägt rum, i synnerhet inte som svensk! En lydelse som “1557 upprättade de en handelsstation i Macao” kan uppfattas som objektiv för en lekman, utan att för den sakens skull vara det: den utelämnar informationen om att portugiserna mutade sig till rätten att bedriva handel på ön under en period på fyra år, och blir på så vis ganska missvisande. Kanske är det här problematiken i gränsdragningen mellan objektivitet och subjektivitet ger sig till känna? (Denna text är objektivt subjektiv, och subjektivt objektiv.) För ena parten behöver inte transaktionen haft karaktären av en muta; den kan ha varit menad som en gåva, men att mottagaren föll i onåd hos de lokala skattemyndigheterna för att denne utelämnade kapitalöverföringen på skattedeklarationen. Nåväl, vi behöver inte märka ord. Historien kommer att visa under vilka premisser handeln bedrevs.

Det kan vara en poäng att klargöra att det är den kejserliga Qing-dynastin som ansvarar för Kinas styre i takt med att européerna upptäcker och inleder handel med landet (wikipedia.org). Den regerar från åren 1644 – 1912, och föregås av Ming-dynastin under åren 1368 – 1644. Alltså, när följande händelser inträffar finns det ett kontinuerligt styre på plats i Kina, som dokumenterar, reflekterar och anpassar utrikespolitiken som svar på interaktionerna med européerna i takt med att de inträffar över tid. Ur ett europeiskt perspektiv kan dessa interaktioner ske på landsbasis med en fragmenterad historieskildring, men ett sådant perspektiv behöver inte vara fallet för tjänstemännen i Kinas Qing-dynasti. Tvärtom, kinesiska tjänstemän tillämpar troligen en holistisk tolkning av de samlade händelserna. Nedan försöker jag återge händelseförloppet ur mina anteckningar från besöket på muséet.

Handeln inleds

Efter att portugiserna etablerar sig på Macao anländer Spanien till Taiwan år 1575, och erövrar ön med våld under åren 1626 – 1641. Nederländernas första kontakt med Qing-dynastin inträffar under åren 1655 – 1657. Ryssland tecknar ett gränsavtal år 1689, Fördraget i Nerchinsk, som tillåter viss handel med varor. Sverige anländer år 1732. Dessa kontakter är främst motiverade av handel om jag förstår saken rätt, även om vissa skärmytslingar eller bataljer inträffar på vägen. Den är alltså inte friktionsfri.

De varor som främst exporteras är te, silke och porslin. Viss statistik är återgiven i muséet (som jag i min iver förbisåg att dokumentera, men den finns tryggt kvar där, på plats, för intresserade läsare). Under åren 1718 – 1840 utgör te 80 procent av värdet i kinesiska handelsrelationer med Storbrittanien. Porslin är den andra mest importerade varan till England. Detta betalas med silver. Västerländska produkter, i form av dyra klockor och teserviser, är i princip osäljbara i Kina. Det finns ingen efterfrågan på varorna. Därför uppstår ett handelsunderskott. Tekniskt sett skulle jag sagt att Kina hade en positiv “Net International Investment Position” gentemot occidenten, men vi får nöja oss med att konstatera att européerna var skyldig dem pengar. Det är nu historien börjar bli iögonfallande intressant. För att erhålla silver smugglar britterna opium till Kina, och dumpar denna narkotika på den kinesiska marknaden. Vad jag kan förstå av utställningen verkar silvret alltså gå i retur till occidenten på den svarta marknaden för opium.

År 1757 deklarerar kejsaren Qianlong att det är endast Guangdong-provinsen som får hantera utrikeshandel. I december 1759 utfärdas en ny deklaration: alla utländska köpmäns förehavanden ska hädanefter strikt regleras. Här är det läge att reflektera över hur denna handel i praktiken bedrevs. I Kina delegerades förvaltningen av handel med utländska köpmän till 13 distrikt, så kallade Honger (plural, obestämd form), vid Pärlfloden där de ansvariga tjänstemännen åtnjöt ett monopol på insamlingen av tullavgifter. Dessa kinesiska tjänstemän blev mycket förmögna på verksamheten, och opiumhandeln skedde under deras översyn.

Det Brittiska ostindiska kompaniet erhåller så småningom monopol på att hantera opiumhandeln, från år 1773. Det är inte helt klart hur detta kommer sig, men därefter verkar det framförallt vara fokus på interaktion med Storbrittanien. Kompaniet har en egen beväpnad armé och en egen flotta som hanterar logistiken. Kompani i denna kontext har en militär anknytning och består av ett hundratal soldater. Det är alltså ingen fredlig, obeväpnad, rörelse som hanterar denna handel.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Opiumhandeln sker mellan tre parter: England, Indien och Kina. I Indien assisteras britterna av en grupp parsiska köpmän, tillhörandes en liten indisk minoritet, som anges vara “chef över de förrädiska utlänningarna”. Odlingen av vallmo och den efterföljande förädlingen sker på en industriell skala efter industriella principer i Indien och fraktas till Kina under brittiskt koordinering, och hela logistikkedjan rapporteras av journalen The Scientific American.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

År 1784 anlände det amerikanska fartyget “Empress of China” till Kina. År 1792 – 1793 besöker George MacArtney Kina i ett diplomatiskt ärende. Storbrittanien vill att kejsare Qianlong öppnar fler hamnar för handel, mer specifikt i Ningbo och Tianjin. Kejsaren vägrar! Nu har den monopolistiska opiumhandeln pågått i 20 år i det Brittiska ostindiska kompaniets regim, och den har bevisligen inte mottagits väl.

Vissa ökända opiumsmugglares förehavanden är också dokumenterade i detalj. Smugglingen skedde konkret genom att man förfalskade fraktsedlar (en förfalskad fraktsedel för skeppet Mercury återfanns i en monter) och använde sig av snabba båtar som kunde undslippa lagens långa arm.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Ett antal brittiska smugglare startar egna verksamheter under början på 1800-talet, och verkar bryta sig loss från monopolet. Lancelot Dent, en ökänd smugglare, bildar Dent & Co år 1807. I oktober år 1816 deklarerar kejsare Jiaqing att brittiska fartyg kan endast ankra vid hamnen i Huangpu. William Amherst reser till Kina i ett diplomatiskt ärende för att förbättra handelsvillkoren, men kejsare Jiaqing vägrar att träffas. Två år senare, år 1818, konstateras att det finns ovanligt många krigsfartyg som är aktiva vid Kanton (Guangzhou). Samma år grundas firman Russell & Co. En synnerligen ökänd opiumsmugglare, William Jardine, grundare till Jardine Matheson Ltd år 1832, tillskrivs epitetet “The iron headed old rat”, som rimligen översätts till “den envise gamle råttan”. År 1834 ansöker William John Napier om audiens hos kejsaren, men blir nekad. Som svar väljer Napier att bomba staden Humen.

Under 1830-talet konstateras att det finns individer i varje social klass i Kina som är beroende av opium. Denna utveckling har inte gått britterna själva obemärkt förbi på hemmaplan. Ett antal röster höjs över att handeln behöver upphöra eller stävjas på något sätt, för att värna mänsklig värdighet. Thomas de Quincy beskrev hur konsumtionen av opium påverkade honom år 1821 i “Confessions of an English Opium-eater” (archive.org) i en föga smickrande skildring av ett drogberoende. Den dåtida handeln var okänd för Algernon Sydney Thelwall, som såg sig nödgad att författa “The iniquities of the opium trade with China” år 1839 (archive.org). Thelwall insåg aldrig att dessa ohederliga aktiviteter bedrevs i britternas namn, och ville därför belysa vad han avsåg var ett ofog.

Robert Morrison och Elijah Coleman Bridgman, kristna missionärer, dokumenterade hur orolig relationen mellan brittiska handelsmän och kineser var, och vilka som gavs prioritet i det diplomatiska arbetet mellan handelsmän och missionärer (archive.org). Arthur Saunders Keating, redaktör för tidningen Canton Register, var den enda köpmannen som kritiserade handeln, bland annat genom att dokumentera hur vissa köpmän ignorerade lokala föreskrifter.

Det första opiumkriget bryter ut 1840

Vid krigets utbrott är det värt att konstatera några fakta. För det första, det kejserliga Kina har fått bekanta sig med, och försökt att hantera, en tilltagande opiumsmuggling under en period på mer än 70 år. För det andra, opiumhandeln har finansierat occidentens import av kinesiska lyxvaror, nämligen te, siden och porslin. Silver har varit nyckeln i denna handel. Detta är vederlagt.

Narkotikans negativa inverkan på det kinesiska samhället får kejsaren att agera. Den 18 mars 1838 förbjuds köpmän i de 13 hongerna att smuggla och handla med opium. Lin Zexu tar sig an upprensningen, under en kejserlig förordning i sällskap av pålitliga tjänstemän, och eldar upp 22 000 kistor opium på en strand i småstaden Humen. Därefter fortsätter rättsskipningen. En lokal opiumlangare avrättas i en av hongerna, och detta blir signalen för brittiska och amerikanska köpmän att göra uppror den 12 december 1838.

Under året därpå betraktades Lin Zexu som en nationell hjälte. Det skulle emellertid inte hjälpa honom. Storbrittanien betraktar Lin Zexus förstörelse av opiumet som en casus belli, och attackerar därefter Kina år 1840. Vid krigets slut, med fördraget vid Nanjing år 1842, upprättar Storbrittanien kontroll över Hong Kong som blir en brittisk koloni. Shanghai, Ningbo, Fuzhou, Xiamen och Guangzhou är städer vars hamnar öppnas för handel. Jardine Matheson Ltd, flyttar huvudkvarterat till Hong Kong samma år, även om James Matheson blev deporterad något tidigare, år 1840.

År 1858 – efter vad som rimligen kan betraktas vara det andra opiumkriget – tvingade Storbrittanien kejserliga Qing-styret att legitimera opiumhandeln. Statistiken som fanns utställd på muséet visade att efter denna tidpunkt formligen exploderade opiumhandeln. Jardine Matheson Ltd fortsätter att importera opium till år 1872. Den brittiska regeringen upphör med opiumhandeln år 1917, efter påtryckningar från den kinesiska regeringen.

Jag konstaterade att opiumhandeln pågick i minst 150 år. Därefter tog muséets utställning slut för min del. Ovanvåningen var inte heller tillgänglig vid besöket.

Subjektiva känslor i ett objektivt perspektiv

En av de absolut svåraste avvägningarna med att skildra en historia objektivt är att tillgodose kravet på en saklig och opartisk bedömning, som enbart tar hänsyn till fakta och inte känslor. Men är det ens möjligt att undgå att ta hänsyn till känslor när man konfronteras med en sådan historia?Opiumsmugglingen, och senare handeln, måste ha resulterat i en smärtsam upplevelse för kinesiska familjer, något som även skildrades på muséet i en specifik bild.

Bilden framställde, relativt sakligt, hur familjen förlorade en familjemedlem i 12 steg på grund av opiumets destruktiva inflytande. I det första steget röker en begynnande missbrukare opium i en vattenpipa, vilket konstateras vara en last. I andra steget konfronteras opiumrökaren av sin far, som förebrår honom sina klandestina njutningar, varpå han ber om förlåtelse. I tredje steget åskådliggörs hur opiumrökaren demoraliseras, och väljer att söka sällskap hos andra lastbara människor. I fjärde steget konstateras att opiumrökningen har blivit till en etablerad vana, som missbrukarens familj, fru och barn, anpassar sig till. Frun börjar försörja hushållet genom att måla och sälja tavlor. I det femte steget blir missbrukaren döv för familjemedlemmarnas vädjan till bättring, och fru och barn skildras gråtandes. I det sjätte steget försöker frun förstöra vattenpipan och redskapen som används för att preparera opiumet, vilket gör missbrukaren vredgad; han slår sin fru med en käpp. I det sjunde steget visas att aptiten till opium blir starkare än aptiten till mat. I det åttonde steget syns fru och barn betrakta den forne ståtlige pappan med sorg och hopplöshet. I det nionde steget är missbrukaren ensam, i en eländig boning utan familj. I det tionde steget ger sig missbrukaren hän åt kriminalitet för att finansiera sin levnadsstil. I det elfte steget blir han hemlös, och i sista steget möter han döden ensam.

Bilden är uppenbarligen ett sätt att försöka förmedla hur narkotikan sakta förstörde familjens sammanhållning, och skördade liv. Är den vetenskaplig? Är den passande som en historisk skildring? Det är uppenbart att individen som har ritat bilden har tagit sig en funderare på hur denna smärta, förnedring och sorg, som så många måste ha upplevt, kan skildras på ett sakligt och objektivt vis. Bilden är menad att förmedla känslor utan att knäppa betraktaren på näsan. När jag lämnar utställningen finns det en fråga som följer mig ut genom dörren: hur många liv skördade opiumhandeln egentligen?

AVSLUTANDE REFLEKTIONER 

Vad är moral?

Hur ska ett koncept som moral förstås i denna kontext? Moral är ett begrepp som anger en människas “uppfattning om rätt och orätt som styr värdering av handlingar” (svenska.se) William Jardine var faktiskt en skolad läkare i Skottland, även om han inte verkar ha varit praktiserande särskilt länge (wikipedia.org). Opium kunde också, under rätt förutsättningar, användas som ett läkemedel i syfte att lindra smärtor. Men efter den inledande opiumsmugglingen blir det uppenbart att den välkomnas inte av Kina; om det inte är klart för en utomstående betraktare av hur MacArtneys audiens år 1793 faller ut så borde det vara uppenbart år 1816 när kejsare Jiaqing ger order om att brittiska fartyg endast ska ankra vid hamnen i Huangpu. Tekniskt sett blir inte ens opiumhandel laglig förrän efter det andra opiumkriget, år 1858, när britterna har bombat sin fiende till underkastelse och påtvingat landet droghandeln.

Läkaren Jardine lär ha haft ett finger med i Napiers beslut att bomba Humen 1834 (eiu.edu). Lidandet var inte heller okänt enligt samtida skrifter, i synnerhet inte om betraktelserna gjordes på plats. Var detta något som Jardine Matheson inte kunde relatera till? Nu ska man komma ihåg att det finns inget krav på läkarprofessionen att en läkare ska vara empatisk; det går bra med psykopatiska läkare, så länge de sköter sitt arbete väl. Att en klient förväntar sig ett empatiskt bemötande på läkarmottagningen är snarare relaterat till att klienten är mänsklig.

Just moral är en aspekt som en annan samtida skotte, nämligen självaste Adam Smith – nationalekonomins fader – reflekterade över i sitt verk “The Theory of Moral Sentiments”, år 1759 (archive.org). Adam Smith drar slutsatsen att “The administration of the great system of the universe ... the care of the universal happiness of all rational and sensible beings, is the business of God and not of man.” (wikipedia.org) Alltså, enligt Smiths uppfattning av moral var det inte individens uppgift att tillgodose medmänniskans lycka, utan guds. Det är en hållning som kan tolkas på olika sätt, exempelvis beroende på om läsaren är en anhängare av Nya testamentet eller ej. Om gud är en konstruktion som är extern till, och oavhängig, individen skulle exempelvis Jardine Mathesons opiumsmuggling kunna ursäktas enligt denna logik. Men om gud finns i människan och genomsyrar skapelsen enligt Jesus lära, då blir det snarast ett vittnesmål som styrker att doktor Jardine befann sig relativt långt ifrån en himmelsk tillvaro, som tillät honom att “sila mygg och svälja kameler” med en “bjälke i ögat”. Denna skiljelinje blir också tydlig i den samtida kritiken mot opiumhandeln; många av kritikerna är uttryckligen kristna.

I all enkelhet konstaterar jag att varken Jardine eller Smith lär ha varit varma anhängare av Jesus. Den enklaste och rimligaste förklaringen till att smugglingen premierades under en så lång tid borde motiveras av girighet och psykopati. Man var helt enkelt oförmögen att hysa empati och förståelse med det lidande som smugglingen gav upphov till, och pengarna tedde sig för begärliga. Appliceringen av militär makt utgjorde en enkel väg framåt för profitabel narkotikasmuggling!

Problematiska förhållande till merkantilism och frihandel

Så länge jag kan minnas har nationalekonomins existensberättigande till viss del motiverats av att den kan förklara ekonomisk tillväxt bortom en elementär ansats där välstånd associeras med hur mycket guld och silver som en värdnation lyckas ackumulera en i merkantilistisk handelsansats (so-rummet.se). Merkantilismen som paradigm ersattes av de teoretiska strömningarna i klassisk och neoklassisk teori, för att under 1900-talet glida in på Keynesianism och monetarism (efter finanskrisen 2008 har teoriströmningarna kollapsat till ett svart hål, precis som kapitalmarknadernas funktionssätt).

Som ett klassiskt problem med merkantilism har vi Spaniens kolonisation av Amerika under 1500- och 1600-talet, och den inflation som uppstod i kölvattnet av att guld och silver importerades och sedan kom ut i cirkulation (wikipedia.org). Döm av min förvåning när jag noterade att självaste Storbrittanien i en högst merkantilistisk ansats valde att premiera drogsmuggling för att tillskansa sig ädelmetaller och lyxkonsumtion ända fram till år 1917!

Vidare är opiumhandeln också ett kapitel i den västerländska historien som ställer begreppet frihandel i en annan dager än vad en lekman rimligen förväntar sig. Jag citerar Kommerskollegium: “Med frihandel menar man handel som inte hindras av tullar, importkvoter eller andra åtgärder som försvårar import och export mellan länder. EU:s inre marknad är till exempel ett stort frihandelsområde.” I definitionen utesluter man inte att handel uppnås med militära medel, som skedde i fallet med Kina, vilket är en paradox: den blir rimligen inte fri för den ene av parterna, och har oundvikligen en anknytning till forcerad handel, möjligen slavlik. Opiumkrigen ger onekligen upphov till frågan: förstår människor överhuvudtaget vad de talar om när de nämner frihandel i en kontext med Kina? (Som parentes kan nämnas att SEB:s kontor i Hong Kong ligger på 17:e våningen i Jardine House.)

Vikten av källgranskning

Vi har tidigare konstaterat att historieskildringen lämnar en del att önska, med olika versioner beroende på vilken källa som används. Wikipedia verkar i det närmaste vara direkt vilseledande. Exempelvis hävdas att i upptakten till det första opiumkriget exporterade britterna opium från Indien, som sedan smugglades in i Kina av kinesiska opiumsmugglare. https://en.wikipedia.org/wiki/Opium_Wars#Second_Opium_War Påståendet är direkt vilseledande. Wikipedia styrker också muséet i den bemärkelse att Jardine Matheson, möjligen ett av världens idag 500 största bolag när marknadskapitalisering beaktas, har titulerats “det mest framgångsrika opiumsmugglarföretaget i världen” (https://en.wikipedia.org/wiki/Jardines_(company)). Men går det att fastställa en objektiv version av historien, givet hur motstridiga intressena är för de olika parterna? Förmodligen inte utan avsevärd ansträngning. (Jag behövde ju åka hela vägen till Kina för att förstå vad van Marrewijk hade utelämnat ur sin lärbok om internationell handel, och det resulterade i denna objektivt subjektiva objektivitet.)

Det är också lägligt att reflektera över historieskrivningen generellt. Algernon Sydney Thelwall var 44 år gammal när han publicerade “The iniquities of the opium trade with China” år 1839, och ansåg att den förkastliga opiumhandeln skedde i skymundan för britternas vetskap. Då hade han ändå rört sig i kretsar som under en längre tid varit varse utvecklingen i Asien och Kina, bland annat som kristen missionär gentemot judar i Nederländerna under åren 1819 – 1826 (wikipedia.org). Det är tveksamt om han hade upptäckt opiumhandeln ifall han endast missionerat ute i obygden. Historieskrivningen i detta fall tenderar att vara betingad på sökvägen (så kallad “path dependence”).

Frågan om vem som initierade och organiserade handeln är också till viss del höljt i dunkel. År 1784 seglade det amerikanska fartyget “Empress of China” till Kina. Årtalet gjorde mig något konfunderad. USA deklarerade självständighet den 4 juli år 1776 som är vida känt. Därefter vidtog det amerikanska frihetskriget, fram till hösten 1783 (so-rummet.se). Enligt muséet verkar USA därpå, som nybildad nation, direkt ha lagt sig till med en asiatisk utrikespolitik, att döma av fartygets seglats till bortre orienten. Då ska man komma ihåg att USA hade ingen gräns gentemot Stilla havet vid denna tidpunkt. Försäljningen av Louisiana från Spanien till USA år 1803 gav USA rätten gentemot andra kolonialmakter att erövra landet från indianerna, och USA som nybildad nation borde rimligen haft fullt upp med nationella angelägenheter för såväl armé som flotta, och lukrativa kommersiella prospekt på hemmaplan lär inte ha saknats. Istället döps ett befintligt krigsskepp om till “Kinas kejsarinna” för att därefter ta sig an den ansenliga seglatsen genom Drakessundet eller över Godahoppsudden; Panamakanalen färdigställdes inte förrän år 1914. USA:s inblanding i Storbrittaniens handelseskapader ter sig vara ett utmärkt exempel på signalpolitik (ne.se), det vill säga “torgförandet av en politisk ståndpunkt som tilltalar en viss målgrupp utan att den nödvändigtvis kan genomföras.” En enkel slutsats är att det ensamma fartyget seglar helt enkelt till Kina som en väntjänst. Vem kommenderar denna väntjänst?

Det måste ha varit en betydelsefull person, eller grupp. Den industriella ansatsen i produktionen och logistiken av opiumet indikerar att parten har haft insikt i hur den ska struktureras och vilka ledtider som är relevanta att använda i planeringen av ett sådant omfattande företag. Under denna historiska period har många andra europeiska länder lyckats koordinera sina ansträngningar i att sätta upp handelsstationer på olika platser i Asien utan att hemfalla åt krig med varandra. År 1658 anländer franska jesuiter till Vietnam (wikipedia.org), vilket leder till att Frankrike koloniserar Indokina mellan åren 1887 –1954 (wikipedia.org), med en kulminering i Indokinakriget (wikipedia.org). Konflikten avslutas med att Frankrike frånträder området, och USA tillträder mellan åren 1955 – 1975 i vad som kommer att benämnas Vietnamkriget wikipedia.org. Holländska Ostindiska Kompaniet etablerar handelsstationer med bas i Jakarta (Batavia) på nuvaranda Indonesien under 1600-talet, en närvaro som lägger grunden för ett nederländskt inflytande fram till självständighetsdeklarationen år 1945 (wikipedia.org).

Kolonialiseringen sker så smidigt och koordinerat bland europeiska länder att det uppenbarligen är ett verk av en kartell, vilket – om inte bevisas – starkt indikeras av nederländska Malaccas historia mellan åren 1641 – 1825. Under Napoleonkrigen erbjuder britterna sina administrativa tjänster till Nederländerna som erfar problem med att använda handelsflottan under åren 1795 – 1818, för att därefter låta kolonin återgå i nederländsk regi från 1818 – 1825 (wikipedia.org). Det blir naturligtvis svårt fastställa vem som är primus motor i opiumhandeln för den som tar sig an uppgiften, även om den är verket av en kartell. Ämnet lär utgöra fruktbar konspiratorisk mark för dårar och lycksökare, fast det fanns ett ganska intressant foto på muséet.

Källa: Eget foto från muséet för Opiumkrigen i Dongguan, Kina.

Mot slutet av 1800-talet hade den publika opinionen svängt och opiumhandel ansågs svärta Storbrittaniens rykte och utgöra en hälsofara. Motvilligt tillsattes en kunglig kommission på inrådan av den brittiske premiärministner William Gladstone år 1894 för att utreda den medicinska effekten av opiumförtäring i Indien (https://en.wikipedia.org/wiki/Royal_Commission_on_Opium). Kommissionen landade i slutsatsen att opium var inte farligare än alkoholkonsumtion. På bilden syns ordförande för kommissionen, lord Brassey, poserandes med en historisk gest.

Källa: wikipedia.org

Källa: wikipedia.org