Sveriges framtid i ett sönderfallande EU?

Året går mot sitt slut, och det kan vara en poäng att reflektera över hur långt EU:s förfall har fortskridit, samt vilken framtid som Sverige går till mötes. Nedan resonerar jag om Sveriges prekära ekonomiska läge, Europas tendenser till auktoritär fascism, för att avsluta med en reflektion om hur långt Sverige har kommit på denna resa. Jag avstår från att dra en slutsats om Sveriges presumtiva slutstation, och låter läsaren begrunda framtiden i stillhet.

Startskottet för EU:s upplösning var Brexit, som ägde rum för snart tio år sedan. Sedan dess verkar en relativt liten skara politiker agera hårdnackat för att hålla samman bygget. Under pandemin 2020 blev det klart att EU:s medlemsländer inte påvisade den solidaritet som vanligen förknippas med att vara en europé (ni kommer kanske ihåg att Sverige knappt fick tag på avtalade leveranser av vaccin från Frankrike när det begav sig). Sverige har sedan dess lojalt följt med EU ned i ekonomisk stiltje. Den ekonomiska svackan är inne på sitt sjätte år, och det går alltså inte längre att tala om en recession i vanliga termer. Enligt SCB är 11 av 13 indikatorer under sina långsiktiga trender (scb.se). Arbetslösheten är hög, och svåranalyserad. SCB har en tendens att omdefiniera statistik när den inte är politiskt tilltalande, vilket är fallet med förändringarna i arbetskraftsundersökningarna, som skedde år 2021 (ekonomifakta.se). Officiellt är den 8,7% och ökande (ekonomifakta.se).

Källa: ekonomifakta.se

Ibland är det enklare att granska siffrorna bakom de viktiga måtten, exempelvis över hur många som inte arbetar i arbetsför ålder. Då ser bilden oerhört mycket mörkare ut.

Källa: SCB AKU oktober 2025, egna beräkningar.

När folk inte finner jobb är det på grund av att företag och entreprenörer inte är lönsamma, och staten avstår från att träda in i deras ställe. För svenska småföretagare verkar det totalt nattsvart, då “Landets småföretagare upplever den värsta konjunkturen på 41 år med fallande lönsamhet och begränsade investeringsmöjligheter.” (texttv.nu). I Sverige har byggmarknaden, en stor ekonomisk motor under närmare två decennier, fullkomligt stannat av; fråga stockholmarna i den mardröm som ombyggnationen av Slussen har blivit till (svt.se). Företagare agerar med små vinstmarginaler, utan reella möjligheter till att planera för hur de ska förbli lönsamma. Företagen lär inte tjäna pengar under överskådlig framtid heller, så länge våra politiker trilskas med handelsembargo mot resursrika länder. De politiska tilltagen är verkligen iögonfallande. Den holländska statens ödesdigra nationalisering av chipptillverkaren Nexperia var faktiskt häpnadsväckande dumdristigt (reuters.com). Efter att ha tvingat den kinesiske VD:n att avgå med hänsyn till föreliggande säkerhetsrisker, valde kineserna helt enkelt att ignorera den holländska regeringen. Fabriken som producerar kompletta chip (inte endast insatsvaror) ligger nämligen i Kina, och istället vägrade kineserna att skeppa färdigställda halvledare till europeiska biltillverkare, som då får problem med att producera bilar, bland annat Volvo (sverigesradio.se). Det som var tänkt att bli till en handelspolitisk åtgärd mot Kina, slog tillbaka med full kraft mot Europa självt. “Den som planerar en fälla för någon annan faller ofta i den själv”.

Situationen lär inte heller vända inom det närmaste, med denna typ av politik. Ryssland har billig olja och gas, Kina har nödvändiga jordartsmetaller (riksdagen.se, svt.se), och Europa ser inte röken av varkendera på grund av den högfärdiga, krigiska retoriken från våra ledare. Möjligen har USA sansat sig efter publiceringen av den nya nationella säkerhetsstrategin (whitehouse.gov), vilket verkar ha gjort vår egen försvarsminister något snopen. “Det är en annan tonalitet och högre förväntningar”, säger ministern till SVT efter mötet med den amerikanske kollegan (svt.se). Nämen, vafalls? Vem kunde ha anat det? Kina har följdriktligen beslutat sig för att modifiera ett exportförbud på jordartskomponenter till USA, som används i avancerade chip och militär utrustning (svt.se). Sverige är än så länge inte med på denna resa.

I en vikande konjunktur med svag företagsamhet och svag arbetsmarknad får hushållen följdriktligen svårt att betala sina skulder. Regeringen har infört amorteringslättnader för att dölja att folk inte amorterar längre (svt.se), och marknaden är inte sen att följa efter med kreditlättnader (di.se). Det följer på den panikartade reaktionen för snart tre år sedan att förbjuda publikationen av realtidspriser för fastighetssektorn (här). Riksbanken väljer också att hålla styrräntan låg för att inte totalt krascha den svenska ekonomin, där hushåll har axlat en stor privat skuldbörda. Det är inte för att inflationen är godartad dock. Riksbanken har förlorat sin trovärdighet för att upprätthålla prisstabilitet, och inflationen – i synnerhet den känsliga frågan om de ökande matpriserna – har hamnat i knäet på regeringen istället (svt.se), som senast försökte rädda vad som räddas kan genom att sänka moms på mat (svt.se).

Skenande guldpriser vittnar om att det svenska och europeiska bankväsendet i praktiken är fullkomligt bankrutt. Ingen vill ha pengar på banken till en patetisk ränta, när man kan äga guld (eller välskötta noterade bolag, antikviteter, eller dyra bilar osv.) vars priser sticker upp i skyn. Om man någonsin har undrat över varför banker envisas med att erbjuda produkter som “fondhandlat guld”, på fackspråk benämnt guld-etf, (ig.com) är förklaringen enkel: medborgarnas köpkraft stannar således kvar i banksystemen. Medborgarna i egenskap av nyblivna bankkunder, med begränsade finansiella kunskaper, kan på detta sätt leva invaggade i tron om att där är deras livsbesparingar trygga. Att medborgare skulle ha samtliga ägodelar i form av lösören, eller skogsfastigheter, går fundamentalt emot de principer som det svenska bankväsendet är konstruerad kring. Asien, med Kina i täten, går emellertid mot att uppmuntra privat ägande av guld, för att värna hushållens och företagens köpkraft i oroliga tider, och tvingar successivt fram en implicit prissättning i termer av guld i all relaterad handel.

Kvar sitter våra egna banker med lån som inte amorteras i en rimlig takt, och som de inte kan avyttra till en rimlig peng. Bankerna vet om att de inte är solida, vilket de förvisso aldrig har varit (därav Riksbankens existensberättigande à la Bagehot). Myndigheterna vet också om det, i synnerhet Finansinspektionen. Det är ytterst ett politiskt beslut, om marknadsövervakning ska ske på ett rättsäkert sätt, med konsekvent tillämpning av regelefterlevnad. I dagsläget agerar politikerna för att tänja på dessa gränser i möjligaste mån, senast genom att entlediga generaldirektören för Finansinspektionen. Detta politiska spel, att underminera statliga tjänstemän för kortsiktig vinning, kan vara farligare än man först tror (di.se, di.se, di.se, di.se). Det signalerar att statens vilja att upprätthålla spelreglerna för medborgarna undermineras, inifrån staten, och det signalerar svagt ledarskap. Det finns många externa aktörer som observerar hur Sverige sköter dessa angelägenheter.

Inför öppen ridå tillämpas lösningar där allt verkar förhandlas i realtid, i takt med att kriserna avlöser varandra. Uppenbara avvikande upplägg innefattar att DnB i Norge tilläts köpa Carnegie i ett mindre intuitivt affärsupplägg (svd.se). För hugade spekulanter borde en sådan affär egentligen struktureras som ett inkråmsköp, till en anseenlig rabatt, till skillnad från ett bulvanupplägg där man tar över hela konkarongen (med dyra hyreskontrakt, onödig personal, onödiga försäkringar, dyra licensavtal för gammal mjukvara, etc etc). Ett annat exempel, tyvärr förutsägbart, är Northvolt (svt.se), vars VD knallade vidare, till synes helt oberörd (di.se), efter en kolossal förlust med bland annat svenska pensionspengar. I Northvolts finansiering fattades 80 miljarder kronor (svt.se). Detta är inte pengar som lätteligen kan intjänas, och överstiger Nuonaffären, där Vattenfall betalade ett överpris på 89 miljarder kronor för nederländska Nuon, som resulterade i en förlust på 37,5 miljarder kronor (wikipedia.org). Onekligen ökar riskerna i Sveriges finansiella system med den här typen av tillsyn och planering. Ingen verkar riktigt heller skonas. Det som skulle bli kronan på karriären, med en välavlönad post på en trygg AP-fond, blev istället till en smärre – möjligen oändlig – mardröm, att döma av utfrågningarna i finansutskottet (svt.se).

Jag undrar om denna oförmåga till att nyktert bedöma läget tar sig uttryck i ren förljugen paranoia? Media verkar onekligen inte endast ha tangerat, utan klampat rakt in i någon form av Goebbels-inspirerad propagandataktik, där man formligen ljuger, helt obekymrat, om hur det står till i världspolitiken. BBC blev påkommen med att manipulera nyheter om den amerikanska presidenten under den påstådda “stormningen av Kapitoleum” den 6:e januari 2020 ( svt.se, svt.se), och svenska SVT kopierade tydligen ansatsen rakt av (kvartal.se, svt.se, svt.se). Ingen integritet, eller professionell heder, överhuvudtaget. Nu tycker jag mig förstå något bättre motivet till den pågående massmediala kampanjen för att Sverige ska överge kronan till förmån för euron. Den har pågått ett tag. DI rapporterar om att utbildningsministern ställer sig bakom ett införande av euron (di.se). Ministern är tydligen också en skicklig ekonom, efter sina studier vid Åbo akademi (aftonbladet.se). Nyheten följdes av hejarop från den vanliga klicken av mediala lakejer (di.se, di.se, di.se, di.se, di.se)

Det är uppenbart att en sådan diskussion är förrädisk till sin natur, i dubbel bemärkelse: den är illojal och svårförutsägbar. Det står företag fritt att fakturera i andra valutor, och på så sätt eliminera valutarisk i sina kassaflöden. Sverige hade också kunnat lösa problemet genom att bestämma en fast växelkurs gentemot euron, som danskarna har gjort, och behålla sin egen valuta. (Nu ska man komma ihåg att ända sedan slaget vid Lund år 1676, har svenskarna betraktat danskarna som nordens zigenare, så detta kommer aldrig att tillåtas. Danskarna är införstådda med detta; de har löst problemet genom att tömma sitt avloppsvatten i Öresund (svt.se), något som boende i Habo Ljung, den svenska motsvarigheten till Côte d’Azure, är smärtsamt medvetna om, vilket därmed återupprättar terrorbalansen. “Hämnden är ljuv.”) Detta skulle inte heller lösa det egentliga problemet för bankerna, vilket är att den svenska staten fortfarande skulle förbli för stark. Det finns för många nitiska medborgare i statlig tjänst som insisterar på att sköta sina jobb objektivt, korrekt enligt Skatteverket (di.se), och till bankernas stora förtret. Så länge som staten håller ett fast grepp om den svenska kronan som nationell valuta kan inte banker trolla fram kronor för att betala sina pålagda skatter, och därmed förblir de inferiora i förhållande till staten. Det är här skon klämmer! Vidare skulle en euroanslutning förse bankerna med ett utmärkt tillfälle att begrava verifikationer kring betalningsinställelser, dåliga lån, och annat fuffens i bokföringen, i en enorm konsultorgie av “transaktionella redigeringar”, när räkenskaperna väl denomineras i euro istället för svenska kronor. De hade förmodligen sett till att inte en enda skattmas hade kunnat lokalisera ett endaste kvitto, utan att spendera dagar i en mörk källare utan wifi-uppkoppling. Under tiden har bankerna och affilierade företag uppmuntrat export av det som går att exportera (måhända vapen) och påpekar att även om balansräkningarna inte går att objektivt fastställa, så kan man åtminstone fortfarande betala sina skatter till staten, vilket åtminstone bevisar att banken är likvid, och implicit solid.

Alltså, bankerna vill ändra på spelreglerna mitt i matchen för att undvika den stundande finansiella kraschen, som kommer att göra det helt uppenbart att “bankerna har inga kläder” (för att parafrasera HC Andersen). Ett konkursmässigt banksystem borde egentligen nationaliseras, aktieägare elimineras, enligt Aktiebolagslagen 25 kapitlet, och ledning möjligen beläggas med näringsförbud. Sverige fick en lag för att hantera resolutioner av banker år 2015 (riksdagen.se), så det är bara till att tuta och köra. “Land ska med lag byggas”. Den som förväntas sköta sitt jobb nu enligt kapitel 8 i Lagen om resolution – generaldirektören för Finansinspektionen blev ju entledigad – är generaldirektören för Riksgälden (har vi bättre omdöme denna gång, måntro? ;-) Det kan tyckas vara tråkigt, men om inte staten har kontroll, vem har det då kan man fråga sig? En nationalisering av banksystemet är vad som bör ske, om vi följer reglerna i det rättsamhälle som vi aspirerar på att vara. I ett penndrag skulle bankägare bli utplånade, kapitalgränserna återreglerade, och staten skulle ha det sista ordet i alla spörsmål vad rör näringslivet. Det sista ordet är emellertid inte sagt än.

EN BLICK MOT EUROPA

Svenska politiker är uppenbart inte bekväma med en dylik åtgärd. Man försöker istället delegera makten över Sverige till Bryssel, i hopp om att köpa sig tid, säkerhet och få en slant för besväret. Man vurmar för EU som konstruktion, på bekostnad av svensk suveränitet (di.se). För att hålla sig väl med Bryssel underhåller försvarsministern idéer om att Sverige ska kunna skicka manskap till Ukraina (alliansfriheten.se). Man kan fråga sig om denna konfrontativa politik, rent generellt, har någon förankring hos folken i Europa, om Sverige nu väljer att söka sig till kontinenten? Hur ser det egentligen ut med folkvaldas popularitet?

Källa: Statista.com och egna beräkningar.

I en demokrati är det fullt rimligt att mycket populära ledare erhåller ett stort förtroende, och således många röster, för sin förda politik. Ett utomordentligt exempel på en sådan ledare är den indiske Narendra Modi (bbc.com), som uppnår 72% av rösterna enligt Statista (statista.com). Indien är förvisso inte ett europeiskt land, men det är omvittnat en fullödig demokrati (om än betingat på ett begränsande kastsystem). Om man istället granskar Ryssland – en provokativ tanke – ser man att den ryska presidenten erhåller 89% (carnegie.ru). Ryssland är inte en demokrati med europeiska mått mätt, men det har åtminstone sedan Peter den stores kejsardöme sökt att integrera sig med Europa (wikipedia.org), och de håller någon form av reguljära presidentval. Alltså, det är värt att konstatera att det går att erhålla höga förtroendesiffror, om man är en populär ledare, även om dessa undersökningar bör tolkas med viss försiktighet.

Vi kan konstatera att europeiska ledare i EU inte sköter sitt folkvalda mandat särskilt väl. Absolut sämst är Frankrike, följt av Tjeckien, Storbrittanien och Tyskland. Det är i princip Europas kärna som sköter uppgiften sämst, bortsett från att Storbrittanien faktiskt gör sin egen problematiska resa utanför EU:s regi. Ledarna i dessa länder når inte ens upp till en fjärdedel av rösterna. Man kan undra hur det kommer sig att de lyckas komma till en position där de ens tituleras ledare? Det är uppenbarligen inte tack vare rösterna de erhåller i val, så mycket är klart. Därefter följer Nederländerna, Österrike, Spanien, Belgien och Sverige. Vår egen statsminister når upp till en dryg tredjedel av rösterna. Norge*, Polen, Italien tangerar 40 procent. Schweiz, ett europeiskt land som inte tillhör EU, kommer in på 48 procent, och detta är möjligen en acceptabel gräns för en lägstanivå. Ungern är ytterligare ett land med en populär ledare, Viktor Orban, som onekligen distanserar sig från Bryssel. Han har lett landet sedan 2010, och partiet uppnådde 53 procent av rösterna i valet 2022 (cepa.org).

Är den gemensamma nämnaren för en impopulär, toppstyrd regim ett EU-medlemskap, måntro? Det skulle kunna vara en rimlig förklaring. Bryssel ter sig alltmer auktoritärt, i den klassiska meningen av auktoritärt ledarskap. För att mellanstatlig handel ska kunna fungera någorlunda rättssäkert måste handelsparter på internationell nivå respektera varandra. Denna respekt tar sig uttryck i att följa diplomatiska protokoll (svt.se, svt.se), och i ekonomiska spörsmål uppmuntra handel och respektera varandras tillgodohavanden samt äganderätter. Den sistnämnda punkten svajar Bryssel – ganska så illavarslande – betänkligt kring. Andemeningen i att använda den ryska centralbankens tillgodohavande denominerade i euro, registrerade i belgiska Euroclear, för att finansiera Ukrainas återuppbyggnad kan vara lovvärd (svt.se). Europeiska politiker vill uppenbarligen det ukrainska folket väl, efter att landet har gått ett grymt öde till mötes, men hur denna välvilja implementeras är oerhört betydelsefull. En insamling är inget att höja ögonbrynen över (di.se). Att via diktat konfiskera motpartens tillgodohavanden som upparbetats i god tro, mot dennes vilja, är något annat (friatider.se). Tilltaget riskerar att bli prejudicerande i hur handelstvister löses inom unionen. Friedrich von Hayek fick Nobelpriset för sina reflektioner kring att vägen mot ett socialistiskt helvete är kantat av goda intentioner (wikipedia.org). Har man följt utvecklingen i Europa en längre tid vet man att denna benägenhet till ett sämre omdöme är en inneboende egenskap hos europeiska ledare (goodreads.com). Det finns en logik bakom denna benägenhet också. ”I en tid av bedrägeri är det en revolutionär handling att tala sanning”.

SVERIGES FRAMTID SOM FASCISTISK STAT?

Nåväl, nu när vi har konstaterat att Sveriges vurmande för EU möjligen kan ske på bekostnad av statens förmåga att upprätthålla ett rättssäkert styre för det fredsälskande och latent nobla (men tilltufsade) svenska folket, hur ska man se på Sveriges utveckling inom en snar framtid? Behöver Sverige skiljas från EU för att bevara välstånd, moral och gå en ljus framtid till mötes? Frågan är mångfacetterad, och svåranalyserad.

Sedan EU-anslutningen 1995 (regeringen.se), har Sverige gjort en resa som på många sätt har varit drömsk, med fastighetskarriärer för vanliga (men skuldsatta) medborgare och en skyddad geopolitisk tillvaro. EU-anslutningen kom med implicita löften om fler välbetalda arbetstillfällen, handel och materiellt välstånd. Föga förstod folket att de fyra friheterna (kommerskollegium.se) innebar olika saker, beroende på vem som hade tolkningsföreträde. “Fri rörlighet för varor” kunde tydligen tolkas som “överlägset utkonkurrerad av importerade utländska produkter” (svt.se). Ordvrängandet slutar visserligen inte där; “Fri rörlighet för personer” kan, i all sin enkelhet, utläsas som “180 utanförskapsområden” (regeringen.se). Nato-anslutningen kom oväntat, utan vare sig folkomröstningen eller politiskt motstånd från oppositionen – moderater och socialdemokrater agerade samstämmigt – och Sverige övergav, på ett synnerligen auktoritärt manér, 200 år av nominell alliansfrihet. Betraktar man Sveriges plats i Europa under en längre historisk period har vi förvånande lite kunskap om hur vi politiskt har agerat på detta sätt förut. Fascism associeras med nationalism, och antidemokrati. Det verkar till exempel inte finnas ett översiktsverk om den svenska fascismen (rj.se). Istället får man vända sig till andra källor för att hämta liknelser ur historien.

En av de mer intressanta böckerna som avhandlar ett lands konvertering till ett fascistiskt styrelseskick, är “As we go marching” av John T Flynn från 1944 (mises.org). Den finns dessvärre inte översatt till svenska, men avhandlar Italiens, och därefter Tysklands resa från demokratiska statsskick till fascism, för att slutligen dra paralleller till den resa som USA gjorde under andra världskriget. Kärnfullt uttryckt, författaren hävdar att USA, i sin kamp att besegra fascism i Europa, kom själv att anamma fascismen under denna resa. Bokens cirka 300 sidor blir för mycket att avhandla i detta inlägg, men vissa insiktsfulla passager är värda att kommentera. Fascism som styrelseskick var i princip inte känt innan Benito Mussolini kom till makten i ett ungt Italien. Landet bildades år 1861 (wikipedia.org) och Mussolini – notoriskt lögnaktig, manipulativ och inkonsekvent i sitt ledarskap – blev premiärminister drygt 60 år senare, år 1922, och avrättad av sitt eget folk år 1945. Som ung socialist anammade han syndikalismen, en variant av klassrevolutionärt styre med förkärlek till medvetet våld för att ändra den politiska dagordningen; en agenda han propagerade för som journalist och senare redaktör.

Den italienska makten förflyttades från staten till företagen under perioden som föregick Mussolinis styre, under vänsterorienterade premiärministrar som Agostino Depretis, med löfte om reducerad beskattning och investeringar i infrastruktur i ofinansierade reformer, och Francesco Crispi, med en förkärlek till en militarisering av ett Italien med imperialistiska ambitioner, påhejade av konservativa röster. Behovet av en extern fiende för att navigera den inhemska politiska makten, oavsett om det var Albanien, Libyen eller senare Abessinien, betraktades som en nödvändighet. Med avseende på de faktiska mekanismerna som möjliggjorde ett fascistiskt styre återfinns intressanta exempel. Politiker på riksnivå kunde sluta avtal med företag, som åtog sig att investera i en region för att på så sätt skapa jobb och reducera arbetslöshet, med den underförstådda överenskommelsen att staten senare skulle axla ansvaret för företagets utgifter. Formellt fanns inga avtal, även om statskassan onekligen kom att axla skulderna som låg utanför den officiella balansräkningen. Om konservativa politiker opponerade sig mot bruket av att använda ofinansierade lösningar, och de vann mandat i lokala regioner och därmed även offentlig makt, avstod företagen helt enkelt att investera, vilket fick folket att gå miste om jobbtillfällen i just den regionen med en stigande arbetslöshet till följd. Med andra ord, konservativa politiker råkade i vanrykte, och statskulden ökade obönhörligt över tid. Kartellbildning var inget ovanligt, och korruption likaså. En politisk samstämmighet rådde i den mån att de producerande grupperna, det vill säga företagen, ansågs vara de bäst lämpade att råda över planeringen i samhället, utanför statlig politisk kontroll. Parallellerna till Sveriges resa under de senaste decennierna kan ändå skönjas, eller hur? Historien visade hur det gick för Italien och Mussolini, och frågan kvarstår om svenska politiker avser att göra en liknande resa. “Historien upprepar inte sig själv, men den rimmar.”

Det är svårt att objektivt betrakta sin egen utveckling över tid. Svenskar associerar nog inte sig själva med epitetet “fascist”. Skulle väl insikten breda ut sig skulle den förmodligen så småningom ackompanjeras av någon slags sorgeprocess. Enligt Kubler-Ross modellen (wikipedia.org) förekommer fem stadier i en sorgeprocess: i) förnekelse, ii) ilska, iii) förhandling, iv) depression, och slutligen v) acceptans. Med viss möda går det att skönja tecken på hur långt svenskarna har kommit i denna process. Skulle man kunna dra en parallell till Israels försök att utplåna Palestina?

En bekant berättade för mig (detta är många år sedan), efter att han arbetat som observatör för FN i Gaza och på Västbanken, att svenska folket hade ingen aning om vad som egentligen pågick där nere. Hela debatten kring ett systematiskt utplånande och möjligt folkmord befann sig i ett stadium av total förnekelse, även om det fanns framsynta politiker som modigt tog ställning för en tvåstatslösning redan 2014 (svt.se). I svensk media har Palestina, allt som oftast, framställts som en bakåtsträvande, fattig, aggressiv, smutsig och generellt ociviliserad enklav, i varje fall under min livstid. Inte en endaste gång har det till exempel nämnts att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas (wikipedia.org) har doktorerat på hur judarna under Nazitysklands beskydd fick emigrera till Palestina, då ett brittiskt protektorat, innan andra världskrigets utbrott, med deras förmögenheter intakta. “Historien skrivs av vinnaren”. När kriget i Gaza tog fart den 7 oktober 2023 (regeringen.se) blev ilskan uppenbar, hos bägge stridande parter, men även i Sverige. Detta är inte en utveckling som resonerar med den svenska folksjälen. Röster har höjts för att Sverige deltar i ett folkmord, och politiker svarar med att det är utom deras kontroll att stävja. Att döma av interpellationsdebatter i riksdagen har vi väl inte nått riktigt så lågt, men kritiken är värd att begrunda (riksdagen.se). Har vi nått ett stadium av förhandling, måntro? Historien, som kvarstår att skrivas inom de närmsta åren, kommer att redogöra för hur landet tog sig igenom depressionen, samt acceptansen av det slutliga utfallet, i frågan om Sveriges relation till fascism.

Intensivvårdsläkaren Merit Halmin

Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa
Källa: SVT, 30 juli 2025.

Vi är ett litet land som under åren har byggt upp ett stort beroende till vår omvärld med olika handelsarrangemang. Svenskt etablissemang arbetar hårt för att vara en del av ett europeiskt, och till viss del globalt, nätverk. Nätverk har i regel ingen användning av tjuvåkandes medlemmar, och Sveriges bidrag behöver förbli användbart för nätverket i sin helhet, vilket motiverar balansgången mellan demokrati och fascism. En del av Sveriges förda politik är uppenbarligen grundad i komplicerade lögner för att navigera förrädiska hav, men lögnen är ineffektiv och kostsam. Dessutom riskerar vi att betala ett högt pris, nämligen det sociala kontraktet mellan medborgarna. “Lögnarens straff är inte alls att han inte blir trodd, utan att han inte kan tro någon annan.” Situationen i dagsläget verkar inte heller utgöra en stabil jämvikt, men det är bortom min förmåga att sia om framtiden. Jag konstaterar bara att en biologisk kropp tenderar att stöta ut främmande objekt, oaktat objektets deklarerade syfte.

PS. Min julklapp till läsaren består i uppgiften att lokalisera de dunkla ursprungen till de inkopierade citaten. DS

* 2025-12-15: Norge är inte en del av EU, och därför blir analysen på marginalen missvisande. Förhoppningsvis kan läsaren förlåta mig för denna fadäs.