Kina: ett underbart folk och ett underbart land!
Under den utbytestermin som jag erfor som student i Paris för drygt tjugo år sedan kom jag för första gången i kontakt med Kina, via en kurs om hur utvecklingsekonomier tog sig an marknadsliberaliseringar, under professor Jérôme Sgard (duktig föreläsare). Fokus låg på Ryssland och Östeuropa, men en del vigdes åt Kinas marknadsreformer sedan Deng Xiaopings övergripande reformer, som sjösattes år 1979. Redan då diskuterade vi hur Kinas imponerande sparkvot – nationella räkenskaper visade på ett sparande i närheten av 50% av bruttonationalinkomsten vill jag minnas – hade präglat handelsdynamiken mellan väst och öst. Den har också kommit att prägla mycket av den politiska diskursen under det senaste decenniet, och i synnerhet under det senaste året (vilket jag skrivit om här). Därför beslutade jag mig för att besöka landet, och tankarna kring erfarenheten är många; i detta inlägg summerar jag de första intrycken.
 |
| Källa: wikipedia.org. Den kinesiska flaggan. Den röda färgen i kinesisk kultur är betydelsefull, och symboliserar bland annat livsenergi. |
Efter att ha tillbringat tre veckor i Kina har jag insett en sak: jag kan för första gången på mycket länge sätta fingret på vad Sverige har förlorat under alla år som passerat sedan min barndom. Insikten kom krypandes i takt med att allt mer av landet och samhället blottades i mina interaktioner. Det finns ett ord som osökt dyker upp i tankarna: barnfrämjande. Landet är barnfrämjande.
Det är lätt att läsa sig till abstrakt kunskap om ett folk eller ett land, och sedan tycka sig förstå hur det fungerar. Läsaren kan på så sätt ge intryck av att vara bildad (utan att för den sakens skull vara särskilt berest eller världsvan), men kan inte kringgå den oundvikliga bristen på erfarenhet av att ha interagerat med samhället. Denna avsaknad av djupare interaktion ger ofta upphov till ologiska resonemang och mer eller mindre uppenbara fördomar, då betraktaren inte lyckas internalisera vidden av tillgänglig information. Resan gav mig således en värdefull – och ganska oväntad – erfarenhet som tillåter mig att undslippa denna “Konferensrummets förbannelse” (detta är ett begrepp som, vid närmare eftertanke, förtjänar en grundligare redogörelse vid ett senare tillfälle)! Merparten av tiden tillbringades i södra delen, Shenzhen (13 miljoner invånare) och Guangzhou (17 miljoner invånare) och kringliggande städer, för att avslutas i Shanghai (30 miljoner invånare), och därför bör slutsatserna framhävas med viss försiktighet. Men, jag vill ändå understryka att landet, i min mening, är barnfrämjande. Det är ett land med ett folk som är kapabelt att älska, och gör det väl. Även Hong Kong besöktes, men denna mörkare del av Kinas historia, som inte präglas av särskilt mycket kärlek, platsar i ett separat inlägg på denna blogg.
Hur yttrar sig denna kärleks-kapabla aspekt av samhället? På en rad sätt, och nedan stolpar jag upp de primära kännetecken för ett land som tar barnens utveckling på allvar. Notera gärna att Sverige är inte på denna plats idag, men kan hamna där ånyo med rätt ledarskap och gediget arbete, i min mening.
Det första kännetecknet som fick mig att inse att barnen mår bra är att de är genuint glada. Det finns säkerligen barn som inte mår så bra i ett så stort land också, men, när man ideligen, dag efter dag, får se barnen i deras naturliga miljöer, på olika platser vid olika tidpunkter, och den överväldigande majoriteten (inte enkel, inte kvalificerad, utan klart överväldigande majoritet) ger uttryck för att må bra, ja, då gör de förmodligen det! De skrattar, de snackar, de är fulla av liv, de interagerar energiskt med varandra, de leker och umgås så som hälsosamma barn gör. Det är inte ett forcerat umgänge, utan sker naturligt och avslappnat. Vuxna tolererar att barn är barn och verkar sätta klara gränser! Barnen som inte är energiska är ofta lugna, och jag kan inte minnas mig ha sett ett enda “utåtagerande” barn (som är en omskrivning för “skitunge”), eller barn som präglades av det typiska sönderstressade ADHD-epitetet på grund av att ha tillbringat för mycket tid i oförutsägbara, nyckfulla miljöer.
Barnens uttryck för välmående är inte begränsade till en skolgård, utan ger sig till känna överallt där barnen rör sig, även efter skoltid, innan kvällsmat. Beteendet är inte begränsat till ett slutet rum, utan sker i det öppna, i det offentliga samhället. Om de cyklar ned för en gata sker det med kompisar i antågande, sällan utan sällskap. Barnen är i princip aldrig ensamma. Föräldrarnas närvaro i barnens liv är också mycket påtaglig. Om inte barnen går i skola, närvarar de möjligen i föräldrarnas butik eller i sällskap av föräldrar på väg i något ärende. Det är också mycket vanligt att se barnen i sällskap av far- och morföräldrar. Jag skulle vilja hävda att ensamma barn är en direkt ovanlig syn (jag såg två ensamma barn under hela min vistelse vid två olika tidpunkter, möjligen i tioårsåldern). Barnen är hela och rena, ofta välkammade, och relativt välklädda. Vid en närmare reflektion kan jag konstatera att städerna som jag besökte var rena, allihopa, till och med vid avstickare in i de mindre populära stråken. Gator och vägar var möjligen slitna på sina ställen, men absolut välsopade och rena (skräp och cigarettfimpar på gatorna var mycket sällsynta).
Dessa barn växer sedan upp till att bli välmående ungdomar. Hur kan man dra en sådan slutsats? För min del blev det uppenbart när jag såg hur paren betedde sig. Det är vanligt att tonåringar, unga tjejer och killar, är på väg någonstans tillsammans, och öppet uttrycker en harmonisk kärlek till varandra. Den är inte forcerad, kränkande, passivt aggresiv eller perverterad. Dessa ungdomar har lärt sig vad kärlek är, för att de har överösts med kärlek från första början. De ser varandra i ögonen när de talar med varandra. De håller ömt eller lekfullt om varandra, kanske ger varandra en försiktig puss. Detta sker öppet, på en gata, en parkbänk, i tunnelbanan eller på en restaurang, i vänners när- eller frånvaro. Meningsskiljaktigheter avhandlas civiliserat, och negativa känsloyttringar förekommer inte överhuvudtaget. Även äldre par kan visa på denna ömhet, fastän den naturligen är något mer dämpad. Man handlar inte i affekt, utan förstår värdet av besinning. Anmärkningsvärt är att de enda gånger jag sett någon höja rösten (möjligen tre gånger under en period på tre veckor i städer som omfattar miljontals invånare), var dessa personer påtagligen inte kineser!
Detta sker även nattetid, och den generalla känslan av trygghet är i det närmaste total. I Kina är övervakningen utbredd, och det möjliggörs bland annat av att mobiltelefonen är det primära verktyget för att interagera med omgivningen i en ekonomisk mening. Den är knuten till individen, via identifiering med hjälp av pass eller id-kort. Alltså går det att se vad individer skriver och avhandlar (via appen Wechat), vad de köper (via appen Alipay), eller om de är på väg i en taxi någonstans (via appen Didi). Vissa röster skulle kunna anse att detta är integritetskränkande, men efter att ha sett och levt med denna teknik under tre veckor på plats blir det uppenbart att om individen verkligen vill lösa någon transaktion utanför den offentliga sfären är det också relativt enkelt. Offentlig kameraövervakning är mycket vanlig. Tack vare denna övervakning kan staten lokalisera en individ mycket snabbt.
Att åka tunnelbana innebär att resenären, varenda gång, behöver lämna in handbagaget för scanning i en slags röntgenutrustning. Medhavda vattenflaskor ska bevisligen innehålla vatten eller livsmedel (något som testas på plats). Det är alltså mycket svårt att transportera farliga eller olämpliga kemikalier oupptäckt, vilket bidrar till känslan av trygghet. Det gör också att möjligheten till att begå brott är mycket låg, och uppklaringsgraden hög, vilket avskräcker från ofog. Övervakningen har staten bevisligen inte tagit så långt att den kväser känslan av möjligheten till att skratta, älska och leva. En intressant balansgång mellan att värna säkerhet och harmoni!
Kineser är ett folk (inte flera folkslag) bestående till mer än 90% av han-kineser, och de känner stark samhörighet. Det syns. Den generella uppfattningen verkar vara att staten ikläder sig en roll av en förälder som arbitrerar i meningsskiljaktigheter för att främja gruppens harmoni, och detta verkar välkomnas av folket. Politiker som gör karriär i offentlig sektor måste ovillkorligen ha en oförvitlig bakgrund. Staten påbjuder åsikter kring allt som rör samhället, och det yttrar sig på många sätt (fler än jag hinner avhandla i detta inlägg). Till exempel, musik som spelas i offentligheten kan gärna vara inspirerad av västerländskt snitt, men musiken ska i sådana fall premiera harmoni (en stråkkvartett har tydligen gjort en mycket populär cover av Ed Sheerans “Shape of you”). Alla uttryck för dekadens – vanliga i västerländska samhällen – är på något sätt undanröjda; de enda gånger de kanske ger sig till känna är i reklam i ett köpcentrum av västerländskt snitt (affischen för en dyr klocka, med en sadomasokistiskt utklädd kvinna och en kopplad dobermann, tilläts väggplats, men kunderna lyste med sin frånvaro i butiken). Till och med polisiära ingrepp, där kanske en medborgare arresteras för att ha tjuvåkt i tunnelbanan utan giltig biljett, sker med en korrekthet som är värdig och imponerande.
Medielandskapet är likaså uppstyrt. Det finns många TV-kanaler och möjligheter till konsumtion av sociala medier. Politisk diskussion äger rum, och många ämnen avhandlas, men det sker nyktert och alltid med ett öga på att premiera välmående, konsensus och harmoni. All interaktion med främmande människor är, i stora drag, värdig.
Avslutningsvis konstaterar jag att denna förmåga till att älska sina barn, och varandra under statens vakande öga, tar sig ett generöst uttryck i kinesisk gästvänlighet. Mina lingvistiska kunskaper i kinesiska var högst begränsade, men inte någonstans stötte jag på en interlokutör som ansåg mig vara ovärdig ett försök till genuin kommunikation. De hade alla möjligheter att rycka på axlarna åt denna medelålders man som inte kunde göra sig förstådd mer än på de mest rudimentära sätt, men det gjorde de inte! Restaurangbesöken blev till en intressant erfarenhet (det kinesiska köket är uppbyggt kring andra smaker än det franska, italienska eller turkiska), och inte en endaste gång till en förnedrande upplevelse.
I slutändan får jag konstatera att denna resa har blivit en början på en lovande relation till ett mycket intressant land!
Kommentarer
Skicka en kommentar