Riksbankens nemesis: konvexitet
Det är allmän kännedom att Riksbanken har begått en riktig blunder i hur de har stöttat de finansiella marknaderna i Sverige, att döma av Riksrevisionens granskning (som jag skrivit om här). Den är på väg att kosta skattebetalare 80 miljarder kronor, och mer därtill! Riksrevisionen har emellertid varit för snäll, då de i sin rapport inte verkar ha kompetensen att utvärdera de riktiga farorna med Riksbankens förfarande. Nedan förklarar jag varför notan förmodligen kommer att bli högre, och orsaken stavas konvexitet.
I dagsläget är pressen mycket försiktig med att kritisera Riksbanken, och diskussionen i akademin (hänvisad till här) är lika försiktig, vilket är förståeligt. De som förstår vad som händer vill inte associeras med den kommande katastrofen, och de som inte förstår, ja, de vet inte vad de ska kritisera för att göra saken bättre! Denna diskussion förs bäst i maktens korridorer, i lugn och ro, möjligen över en trevlig fyrarätters med ackompanjerande allsköns dryckesmeny. Tyvärr befinner sig Sverige i en situation där denna tid står inte till förfogande för beslutsfattarna, utan staten måste agera snabbare än det decennium en sådan reform skulle ta (förslagsvis genom att eliminera Riksbankens oberoende gentemot regeringen, och annulera den sorgliga nya Riksbankslagen).
I korthet fungerar Riksbanken som en handlare, med internationella motparter, av svenska och utländska skulder. Dessa skulder kallas olika saker: växlar, certifikat, obligationer (statsobligationer eller säkerställda obligationer). Deras gemensamma nämnare förblir att de är just skuldebrev, i lagens mening, även om svensk lag inte kan appliceras i en internationell kontext.
Ett skuldebrev betingar ett pris, och därmed även en ränta. Det är faktiskt exakt såhär det förhåller sig. En del analytiker hävdar att räntan betingar ett pris, men detta är i sak fel. När skuldebrevet auktioneras vid dess skapelse (på den primära marknaden), eller därefter byter händer (på den sekundära marknaden), sker detta i en förhandling eller budgivning som fastställer ett pris. När priset är satt kan man därefter exakt beräkna räntan. På detta sätt arbetar alla banker och professionella mäklare av obligationer över hela världen.
Gemensamt för skulder (som handlas) är att alla deras egenskaper, förutom pris och implicerad ränta (på engelska yield), är i princip kända. Det förenklar beräkningen av den räntesats som hänger ihop med ett visst pris. Enkelt uttryckt ser relationen ut så här:
På den vertikala axeln anges priset, och på den horisontella axeln anges räntesatsen som följer av priset. Bilden ovan reflekterar förhållandet mellan pris och ränta för en speciell typ av skuldebrev (som är väldigt lätta att beräkna med hjälp av Excel, för lata doktorer som inte är lika bra på matematik som sina studenter, för att de helt enkelt inte bryr sig längre efter att ha tjänat tillräckligt med pengar i sina karriärer och inte behöver leva på nudlar och folköl), nämligen amerikanska statskuldsväxlar (Treasury Bills, eller T-bills) med en löptid på 360 dagar. Detta förhållande är inte linjärt, utan konvext, därav namnet på den egenskap som kommer att ställa till det för Riksbanken. (Notera att matematiker verkar ha väldigt svårt för att förstå att detta förhållande i bilden är inte en strikt funktion, där priset på y-axeln följer av argumentet på x-axeln, även om den skulle kunna inverteras för den som är flitig.)
När priset på en obligation budas nedåt — på grund av mediala omständigheter så som “Försämrade utsikter för Sverige” (och landets statsbudget), eller “Våld i Sverige; internationellt kapital flyr” eller något annat trams på löpsedeln — kommer ränteläget att bli högre, schematiskt via förhållandet som råder i bilden (även om det bara är Bengt Dennis som tror på att vi kommer halvvägs, Wikipedia). Första gången priset tar ett hopp nedåt blir räntan högre. Detta är enkelt. Andra gången priset tar ett lika stort hopp nedåt blir räntan ännu högre. Denna skillnad, i hur lika stora hopp i pris genererar olika stora hopp i beräknade räntor, kallas för konvexitet.
I kontexten av vad Riksbanken har hållit på med (det vill säga köpa på sig värdepapper till ett belopp av 1000 miljarder kronor) har vi redan fått en försmak av hur denna egenskap materialiseras på Riksbankens resultaträkning. Prissänkningarna (som inte kommuniceras till allmänheten) har resulterat i räntestigningar (som kommuniceras till allmänheten), vilka är associerade med förluster på drygt 60 miljarder kronor.
I Sverige har detta reflekterats i högre styrräntor och högre statsskuldsräntor, bland annat där den 10-åriga statskuldsräntan har rusat från i princip 0 % till cirka 3%. Sverige är inte ensamt, utan är i gott sällskap av Europa (vilket visas här). I talande stund drivs dessa räntor ned, för beslutsfattare vet att det är en total katastrof om de tillåts gallopera iväg. Därför har handlare fått order om att inte låta dessa priser sjunka alltför mycket, så att ränteläget stabiliseras och konvexiteten inte blir alltför tung att hantera.
Vad angår Riksbankens lager av värdepapper går det inte att göra mer exakta beräkningar, då sammansättningen på löptider inte är offentlig information, men principen gäller oavsett. Riksbanken erkänner själv, i Riksrevisionens rapport, att de pressar räntorna nedåt, men detta sker alltså genom att buda upp priserna på likartade obligationer som handlas i marknaden (obligationerna som Riksbanken har i sin ägo handlas inte, utan skapar bara oreda i deras balansräkning). Likartade obligationer handlas emellertid utifrån framåtblickande information, politisk såväl som ekonomisk, om världsläget, och detta är något helt annat än den information som gällde då Riksbanken beslutade om tillgångsköp under åren 2015-2022. Framtiden verkar ha i sitt sköte en konflikt mellan supermakter, och detta är inte förenligt med en lågräntemiljö. Det ekonomiska förhållandet mellan de historiska tillgångsköpen, och de framtidsscenarier som Sverige går till mötes, gynnar inte Sverige och inte heller finansiella motparter till Sverige (även om de gynnar mäklare som tjänar på spekulativ handel i egen balansräkning). Om det är svårt att förstå, försök besvara denna fråga: varför skapa en kris för svenska skattebetalare med en havererad budget på grund av Riksbankens historiska felsteg, enkom för att likartade obligationer prisar in höga ryska eller saudiska oljepriser? Detta är fullkomligt ologiskt.
I dagsläget är pressen mycket försiktig med att kritisera Riksbanken, och diskussionen i akademin (hänvisad till här) är lika försiktig, vilket är förståeligt. De som förstår vad som händer vill inte associeras med den kommande katastrofen, och de som inte förstår, ja, de vet inte vad de ska kritisera för att göra saken bättre! Denna diskussion förs bäst i maktens korridorer, i lugn och ro, möjligen över en trevlig fyrarätters med ackompanjerande allsköns dryckesmeny. Tyvärr befinner sig Sverige i en situation där denna tid står inte till förfogande för beslutsfattarna, utan staten måste agera snabbare än det decennium en sådan reform skulle ta (förslagsvis genom att eliminera Riksbankens oberoende gentemot regeringen, och annulera den sorgliga nya Riksbankslagen).
I korthet fungerar Riksbanken som en handlare, med internationella motparter, av svenska och utländska skulder. Dessa skulder kallas olika saker: växlar, certifikat, obligationer (statsobligationer eller säkerställda obligationer). Deras gemensamma nämnare förblir att de är just skuldebrev, i lagens mening, även om svensk lag inte kan appliceras i en internationell kontext.
Ett skuldebrev betingar ett pris, och därmed även en ränta. Det är faktiskt exakt såhär det förhåller sig. En del analytiker hävdar att räntan betingar ett pris, men detta är i sak fel. När skuldebrevet auktioneras vid dess skapelse (på den primära marknaden), eller därefter byter händer (på den sekundära marknaden), sker detta i en förhandling eller budgivning som fastställer ett pris. När priset är satt kan man därefter exakt beräkna räntan. På detta sätt arbetar alla banker och professionella mäklare av obligationer över hela världen.
Gemensamt för skulder (som handlas) är att alla deras egenskaper, förutom pris och implicerad ränta (på engelska yield), är i princip kända. Det förenklar beräkningen av den räntesats som hänger ihop med ett visst pris. Enkelt uttryckt ser relationen ut så här:
På den vertikala axeln anges priset, och på den horisontella axeln anges räntesatsen som följer av priset. Bilden ovan reflekterar förhållandet mellan pris och ränta för en speciell typ av skuldebrev (som är väldigt lätta att beräkna med hjälp av Excel, för lata doktorer som inte är lika bra på matematik som sina studenter, för att de helt enkelt inte bryr sig längre efter att ha tjänat tillräckligt med pengar i sina karriärer och inte behöver leva på nudlar och folköl), nämligen amerikanska statskuldsväxlar (Treasury Bills, eller T-bills) med en löptid på 360 dagar. Detta förhållande är inte linjärt, utan konvext, därav namnet på den egenskap som kommer att ställa till det för Riksbanken. (Notera att matematiker verkar ha väldigt svårt för att förstå att detta förhållande i bilden är inte en strikt funktion, där priset på y-axeln följer av argumentet på x-axeln, även om den skulle kunna inverteras för den som är flitig.)
När priset på en obligation budas nedåt — på grund av mediala omständigheter så som “Försämrade utsikter för Sverige” (och landets statsbudget), eller “Våld i Sverige; internationellt kapital flyr” eller något annat trams på löpsedeln — kommer ränteläget att bli högre, schematiskt via förhållandet som råder i bilden (även om det bara är Bengt Dennis som tror på att vi kommer halvvägs, Wikipedia). Första gången priset tar ett hopp nedåt blir räntan högre. Detta är enkelt. Andra gången priset tar ett lika stort hopp nedåt blir räntan ännu högre. Denna skillnad, i hur lika stora hopp i pris genererar olika stora hopp i beräknade räntor, kallas för konvexitet.
I kontexten av vad Riksbanken har hållit på med (det vill säga köpa på sig värdepapper till ett belopp av 1000 miljarder kronor) har vi redan fått en försmak av hur denna egenskap materialiseras på Riksbankens resultaträkning. Prissänkningarna (som inte kommuniceras till allmänheten) har resulterat i räntestigningar (som kommuniceras till allmänheten), vilka är associerade med förluster på drygt 60 miljarder kronor.
Källa: Riksrevisionen
I Sverige har detta reflekterats i högre styrräntor och högre statsskuldsräntor, bland annat där den 10-åriga statskuldsräntan har rusat från i princip 0 % till cirka 3%. Sverige är inte ensamt, utan är i gott sällskap av Europa (vilket visas här). I talande stund drivs dessa räntor ned, för beslutsfattare vet att det är en total katastrof om de tillåts gallopera iväg. Därför har handlare fått order om att inte låta dessa priser sjunka alltför mycket, så att ränteläget stabiliseras och konvexiteten inte blir alltför tung att hantera.
Vad angår Riksbankens lager av värdepapper går det inte att göra mer exakta beräkningar, då sammansättningen på löptider inte är offentlig information, men principen gäller oavsett. Riksbanken erkänner själv, i Riksrevisionens rapport, att de pressar räntorna nedåt, men detta sker alltså genom att buda upp priserna på likartade obligationer som handlas i marknaden (obligationerna som Riksbanken har i sin ägo handlas inte, utan skapar bara oreda i deras balansräkning). Likartade obligationer handlas emellertid utifrån framåtblickande information, politisk såväl som ekonomisk, om världsläget, och detta är något helt annat än den information som gällde då Riksbanken beslutade om tillgångsköp under åren 2015-2022. Framtiden verkar ha i sitt sköte en konflikt mellan supermakter, och detta är inte förenligt med en lågräntemiljö. Det ekonomiska förhållandet mellan de historiska tillgångsköpen, och de framtidsscenarier som Sverige går till mötes, gynnar inte Sverige och inte heller finansiella motparter till Sverige (även om de gynnar mäklare som tjänar på spekulativ handel i egen balansräkning). Om det är svårt att förstå, försök besvara denna fråga: varför skapa en kris för svenska skattebetalare med en havererad budget på grund av Riksbankens historiska felsteg, enkom för att likartade obligationer prisar in höga ryska eller saudiska oljepriser? Detta är fullkomligt ologiskt.
Det finns belackare som kommer att hävda att vi behöver värna Sveriges trovärdighet gentemot omvärlden, med ett ramverk kring Riksbankens oberoende för att värna trovärdigheten, men denna trovärdighet är borta. Nu är det bara penningpolitisk rädsla kvar, och enkom rädsla går inte att använda för att leda landet. Alltså, för att undvika att Sveriges statsfinanser försämras än mer bör Riksdagen annulera Riksbankens oberoende, och därmed även i praktiken minska betydelsen av dess nominella balansräkning för omvärlden. I den mån Sveriges rike behöver en stark valuta för medborgarna och företagen går det alltid att knyta kronan till guld för handel med omvärlden (och absolut inte, under några omständigheter, euro, vilket jag skriver om här).
Kommentarer
Skicka en kommentar