Meningen med livet: älska, äta?
Få individer väcker så mycket känslor som Klas Schwab och Yuval Noah Harari, talespersoner för World Economic Forum. Detta är klubben där beslutsfattare samlas för att diskutera vad framtiden har i behållning för människan, eller kanske meningen med livet, i dagar av superintelligens och bioniska människor (Wikipedia). Till exempel kan man ta del av resonemang med synnerligen dystopiska budskap för massan av människor, den oanvändbara klassen (“the useless class”), som går ett dystert öde till mötes i en AI-genererad framtid. Förutom Sverige, då.
Jag har aldrig helt förstått tankeprocessen som, utifrån data om människans historia, genererar en slutsats om att människan är oundvikligen dömd till ett liv i misär. Ibland kan man höra talas om att stora delar av mänskligheten tillhör någon onödig klass av människor, men den malthusianska överbefolkningshypotesen är inte ny (Wikipedia). Är det inte snarare fallet att människan har verkligen förstått vad meningen med livet är, vilket borde vara att äta gott och älska? Om människor äter gott, då tas jorden i anspråk för matproduktion, och om de älskar, då blir det naturligtvis barn alstrade på vägen. Alla som har fostrat barn vet också att deras potential är enorm, och att de svarar på den kärlek och ansträngning som föräldrarna lägger i fostran, vilket för med sig att människan tar sig över alla hinder som den ställs inför, generation efter generation. Det ter sig som om Malthusianismen i själva verket är ett symtom på att människan i allra högsta grad är medveten om meningen med livet, fast betraktat ur en pessimists perspektiv. Denna förklaring ligger närmare sanningen, än någon dystopisk version, för min del. För detta kan väl inte vara meningen med livet?
Reaktionen från den äldre herren vid 3:33 är intressant, givet att den är äkta och inte editerad.
Jag har aldrig helt förstått tankeprocessen som, utifrån data om människans historia, genererar en slutsats om att människan är oundvikligen dömd till ett liv i misär. Ibland kan man höra talas om att stora delar av mänskligheten tillhör någon onödig klass av människor, men den malthusianska överbefolkningshypotesen är inte ny (Wikipedia). Är det inte snarare fallet att människan har verkligen förstått vad meningen med livet är, vilket borde vara att äta gott och älska? Om människor äter gott, då tas jorden i anspråk för matproduktion, och om de älskar, då blir det naturligtvis barn alstrade på vägen. Alla som har fostrat barn vet också att deras potential är enorm, och att de svarar på den kärlek och ansträngning som föräldrarna lägger i fostran, vilket för med sig att människan tar sig över alla hinder som den ställs inför, generation efter generation. Det ter sig som om Malthusianismen i själva verket är ett symtom på att människan i allra högsta grad är medveten om meningen med livet, fast betraktat ur en pessimists perspektiv. Denna förklaring ligger närmare sanningen, än någon dystopisk version, för min del. För detta kan väl inte vara meningen med livet?
Meningen med livet?
Kommentarer
Skicka en kommentar