Varför är monetärt guld åtråvärt?

Det talas mycket om guld i dessa dagar, av förståeliga skäl. Guldet har aldrig varit så dyrt som det är nu, i nominella mått. I talande stund har guldpriset slagit igenom ett pristak på 2300 USD (Världsmarknadspriser). Notera dock att när man talar om nominella mått anges priset i förhållande till amerikanska dollar, så som de är tillgängliga via något bankkonto hos en mäklare som agerar på en erkänd handelsplats, exempelvis London Metall Exchange (LME). Detta nominella pris (vanligen Spot) blir till en referens för övriga aktörer på marknaden, när de beslutar om hur kapital ska allokeras. 

Faktum är att guld kan stiga avsevärt mer än vad det gjort på senaste tiden. Ett problem för centralbanker är att inflationen världen över har stigit rejält, vilket gör att alltfler individer börjar se sig om efter alternativ till att ha pengar på banken. Räntan på bankkontot är tänkt att attrahera insättningar, men det är inte alltid människor tycker att det är tillräckligt attraktivt. Om räntan på insättningar är lägre än prisökningstakten på guld, då är tjänar man mer på att ha sina besparingar i guld över tid. Notera också att det är en helt riskfri besparing! Det är en metallklump som ligger och samlar damm, i princip. Den genomsnittliga nominella räntan som en sparare skulle ha erhållit genom en guldinvestering är ungefär 7%-8%, i förhållande till de större valutorna. (Goldprice.org). Inflationen gör att individer binder mer kapital i saker och ting utanför banksystemet (i guld, konstverk, fastigheter eller andra objekt), och det finansiella systemet blir ineffektivt. När man gör detta tankeexperiment inser man också att det inte är primärt guld som ökar i värde (det ligger bara och samlar damm), utan det är valutorna som tappar i värde i förhållande till det sällsynta guldet. 

Hur går det då till, när en valuta tappar i värde, det vill säga tappar i köpkraft? Det är enkelt att som turist bli förfasad över att Forex inte vill ge mer euro för den surt förvärvade lönen inför semesterresan till medelhavet, då kronan tappar i värde mot euron. Det finns emellertid en mekanism bakom detta värdetapp som är värd att belysa. Den är något obskyr, men lätt klargjord med ett pedagogiskt exempel.

Vi kan föreställa oss att ett nytt företag vill bygga en enorm fabrik för batterier någonstans i Sverige, för att detta är framtidens melodi. Bolagsledningen behöver emellertid en del kapital för att få fabriken byggd. De väljer, framsynt, att kontakta en del potentiella kunder, kanske större bilföretag i utlandet, och ber om köpordrar eller liknande avsiktsförklaringar. Dessa dokument kan nämligen ledningen använda för att styrka affärsidéns bärighet gentemot potentiella investerare.

Prospektet för investeringen i batteribolaget, som ledningen tar fram, ligger till grund för de aktier och skuldebrev som emitteras, samt pengar som deponeras hos eventuella depåbanker och det är HÄR som den monetära magin uppstår. Detta är i princip ett renodlat bokföringsarbete i ett modernt finansiellt system. Depåbankerna registrerar insättningar, bokföringsmässigt, via krediteringar på batteribolagets konton. På bankernas tillgångssida upptas finansiella tillgodhavanden (dvs aktier och obligationer). För enkelhets skull kan man nöja sig med att stanna här i analysen av vem som äger vad (även om verkligheten naturligtvis mer komplex), och vända sin uppmärksamhet till hur centralbankerna behöver hantera denna händelse.

Vid något tillfälle, när pengarna väl har kommit batteribolaget tillhanda, börjar ledningen att placera köpordar på byggmateriel och inventarier till fabriken. Denna aktivitet, specifikt, driver inflation! I dagens import- och exportberoende Sverige skulle en stor del av dessa köpordrar med all sannolikhet ställas mot företag i utlandet. För enkelhets skull kan vi anta att det är svenska kronor som det svenska batteribolaget har på bankkontot. Levererade varor åtföljs av fakturor, och batteribolaget börjar betala för sina mottagna varor. Om batteribolaget har anskaffat mycket pengar (kanske tio- eller hundratals miljarder, så som andra batteribolag har för vana att gör (Affärsvärlden.se) blir det stora belopp på de svenska kronor som ska bytas mot utländsk valuta.

Vi kan göra en liten paus i resonemanget här. Vid närmare eftertanke är denna situation inte unik för nyinvesteringar i batteribolag. Det förekommer stora nybyggnadsprojekt i vitt skilda sektorer så som exempelvis vindturbiner (Svenskvindenergi.se), datorhallar (Business-sweden.com) eller fastigheter (fram till alldeles nyligen). Dessa siffror är fritt tillgängliga i media. Därefter har vi sektorer som bedriver investeringsverksamheter, men inte i fullt så publik dager. Det kan röra sig om statlig verksamhet som till sin natur behöver ha en lägre profil, exempelvis militär verksamhet. Summa summarum, all denna ekonomiska aktivitet i nyinvesteringar, som äger rum på de primära kapitalmarknaderna, kräver ett banksystem som kan hantera stora belopp trovärdigt, och banksystemet är, i pudelns kärna, ett intrikat arbete av dubbelsidig bokföring. Som i all bokföring behöver debit och kredit balanseras, vilket resulterar i att balansomslutningen på den aggregerade banksektorn behöver växa i takt med investeringarna. 

När bankerna vänder sig mot utlandet för att göra utlandstransfereringar uppstår frågan om vad som är ett rimligt värde på växelkursen för dessa nyskapade svenska kronor, i all väsentlighet bestående av konteringar på diverse löpande affärskonto i svenska banker. Detta är svårt att fastställa, och en handelsprocess (på engelska kallad för “Price discovery”, på franska "Tâtonnement walrasien", och på skånska "Nääee, de e ået helvete föer deyrt") äger rum för att upptäcka ett jämviktspris. Vid stora internationella politiska händelser som plötsligt ändrar framtidsutsikterna kan den ta sig våldsamma uttryck. Handeln på världsmarknader under Corona-åren, med start i mars 2020 och som under efterföljande år övergick i geopolitiska väpnade konflikter, var mycket turbulenta (se världsmarknadspriser). Faktum är att när man granskar priserna på råvarukomplexet sedan 2020 kan man fråga sig om det inte är prisutvecklingen på ädelmetaller som ser mest stabil ut. 

Ädelmetallernas funktion, i synnerhet guld, är att agera som en numerär bas (Wikipedia.org) för de värden som är upptagna på diverse balansräkningar, och de framtidsplaner som dessa värden representerar. Detta är en mångtusenårig praxis, även om den finansiella nomenklaturen naturligtvis har förädlats över tid. Det är därför centralbanker har ett bestående intresse i att äga och handla guld. När guldpriset ökar i nominella termer är det en signal på att en eller flera aktörer i marknaden har insett att de krediter som skapats i banksystemet under en längre tid inte är i balans med de officiella priser som guldet handlas till. Guld är dessutom en internationellt handlad ädelmetall, vilket gör att det blir enkelt för alla centralbanker i hela världen att skaffa sig en uppfattning om vad som är ett rimligt guldpris i förhållande till de inhemska balansomslutningarna. Är man intresserad av hur det svenska finansiella systemet fungerar kan man ta del av Riksbankens skrift Den svenska finansmarknaden 2016, vilket publicerades för ett tag sedan*(Riksbanken.se).

Så, för att besvara frågan i titeln till inlägget, monetärt guld är åtråvärt för att det hjälper den som söker att avslöja sanningen om vad en investering, redogjord för i nominella belopp, i själva verket är värd. Man kan räkna om och prissätta många råvaror och tillgångsklasser i guld. Till exempel kan olja prissättas i guld. Då ser prisutvecklingen ut så här:

Källa: Macrotrends.net. 

Y-axeln anger antal fat olja per ounce guld (ett ounce är 28,35 gram).

X-axeln anger tid enligt den gregorianska kalendern.

Även finansiella tillgångar, så som de representeras av ett prisindex, kan räknas om med guld som numerär. Då kan det se ut så här:

Källa: Macrotrends.net.

Y-axeln anger hur mycket Dow Jones Industrial Average kostar i termer av guld.

X-axeln anger tid enligt den gregorianska kalendern.

Dessa två exerciser visar på att guldet, i reala mått mätt (i den mån ett index på industriella aktier kan anses vara ett realt mått), är inte alls särskilt dyrt. Istället är det våra besparingar, i den mån de representeras av siffror på en datorskärm när man kopplar upp sig mot bankens hemsida, som förlorar värde i rasande fart.

*Skriften uppdateras tydligen inte längre, för tydligen är det ingen som arbetar på Riksbanken som förstår finans längre. Detta påstående kan te sig kontroversiellt, men bara för en lekman. Se följande inlägg på bloggen för en exposé av Riksbankens påhitt under åren.