Guld och frihandel går hand i hand
Guldet har stormat högre på väg mot 2400 USD. I det förra inlägget här förklarade jag vilken funktion monetärt guld har, och varför det är åtråvärt bland centralbanker i synnerhet. Guldet har även en annan, mer basal och realpolitisk funktion, nämligen att värna ekonomisk makt samt suveränitet hos mindre länder. Detta är också något som den kinesiska centralbanken har reflekterat över publikt under årens lopp (vilket jag reflekterade över för många år sedan här), och därför ser vi nu en ny monetär ekonomisk era födas, under svåra födslovärkar, till gamla stormakters förtret.
Många ekonomer förvillar sig bland skälen till varför guld är åtråvärt, bland annat hos oljeexporterande länder. Saudiarabien är ett land som länge har premierat guldägande. Det enkla svaret är att det finns inget effektivare och mer robust sätt, som handelsmekanism, att se till att man som oljeexportör (eller land hypotetiskt drabbat av den så kallade Holländska sjukan, se Wikipedia) tillskansar sig sin rättmätiga del av det välstånd som ens bidrag till omvärlden ger upphov till. Man behöver inte förlita sig på komplicerad, manipulerbar teknik, utan kan enkelt fysiskt inspektera betalningen, när leveransen av den fysiska produkten sker. När guldet, med sitt oelastiska utbud (Wikipedia) är den numerär som alla handelsparter behöver använda för att reglera betalningar, då blir det svårt att sko sig på någon annan, och därmed ingjuter man ett förtroende i handelsrelationerna.
Den som väljer att vara en vän av frihandel, i den konnotation att handeln förblir fri mellan villiga och jämbördiga parter, kommer således att välja att vara en vän av guld. Vi får se vilken väg Sverige väljer.
Källa: Tradingeconomics.com
I Sverige har vi levt i ett materiellt överflöd ganska länge. Vi har tillhört den relativt lilla skara av världsbefolkningen som har kunnat hänge oss åt ohämmad konsumtion, bland annat tack vare industriella revolutioner, samt utbyggnad av energiinfrastuktur inom elektricitet och olja. De senaste två decennierna har vi skickat in mycket kapital i fastighetssektorn (på krita). En förutsättning för att industriell tillväxt ska kunna äga rum är att man har tillgång till billiga insatsvaror. Intuitivt är detta ganska enkelt att förstå. Vi kan föreställa oss ett land med mycket av allt, föruom olja. I landet bygger man oljeraffinaderier, stålindustrier, vattenkraftsverk, telekommunikationsföretag och industrialiserade jordbruk. (Är detta ett land som vi känner igen, månntro?) Landet kan producera i princip hur mycket som helst, om det inte vore för att det saknar kontroll över olja, denna kritiska resurs för att transportsektorn ska fungera; fungerar inte denna stannar landet av, helt enkelt. Anta vidare att om landet inte har ohämmad tillgång till olja så producerar resten av de inhemska sektorerna en bråkdel av deras potential. Alltså har landets ledning ett kraftigt incitament att söka olja utanför landets gränser i handel.
Hur skulle en diplomat i kontakt med ett oljeexporterande land bäst hantera den förhandlingen? Genom att erbjuda guld i utbyte mot olja? Det skulle inte nödvändigtvis tas emot med blida ögon vid återrapportering till ledningen. Att byta ut beroendet av olja mot ett annat beroende, nämligen guld, innebär endast att restriktionen på landets industri kvarstår (såvida landet inte har enorma guldgruvor att exploatera, vilket är ganska sällsynt idag). Bättre vore för det oljeberoende landet att få det oljeexporterande landet att acceptera industriell produktion som betalning i utbyte mot oljan, vilket hade lett till än större produktion och välstånd (oljan möjliggör mer produktion, som möjliggör större import av olja, som därefter möjliggör produktion, i en så kallad, på engelska, virtuous cycle). Om alla vore ärliga, hade detta affärsupplägg förmodligen gynnat samtliga parter. Dessvärre har inte denna tolkning av ett idealt tillstånd uppnått ett djupare fäste i omvärlden. I Öst har man en tendens att betrakta Väst som opålitligt, och Väst har betraktat Öst som en kolonial råvarubod. Att döma av aktiviteten i Afrika har en del forna kolonier till Frankrike tröttnat på att resurserna säljs till underpris i ett monetärt arrangemang där CFA, Central African Franc, peggas mot Euron i en växelkurs som tillåter billiga inköp av afrikanska råvaror till Europa.
Hur skulle en diplomat i kontakt med ett oljeexporterande land bäst hantera den förhandlingen? Genom att erbjuda guld i utbyte mot olja? Det skulle inte nödvändigtvis tas emot med blida ögon vid återrapportering till ledningen. Att byta ut beroendet av olja mot ett annat beroende, nämligen guld, innebär endast att restriktionen på landets industri kvarstår (såvida landet inte har enorma guldgruvor att exploatera, vilket är ganska sällsynt idag). Bättre vore för det oljeberoende landet att få det oljeexporterande landet att acceptera industriell produktion som betalning i utbyte mot oljan, vilket hade lett till än större produktion och välstånd (oljan möjliggör mer produktion, som möjliggör större import av olja, som därefter möjliggör produktion, i en så kallad, på engelska, virtuous cycle). Om alla vore ärliga, hade detta affärsupplägg förmodligen gynnat samtliga parter. Dessvärre har inte denna tolkning av ett idealt tillstånd uppnått ett djupare fäste i omvärlden. I Öst har man en tendens att betrakta Väst som opålitligt, och Väst har betraktat Öst som en kolonial råvarubod. Att döma av aktiviteten i Afrika har en del forna kolonier till Frankrike tröttnat på att resurserna säljs till underpris i ett monetärt arrangemang där CFA, Central African Franc, peggas mot Euron i en växelkurs som tillåter billiga inköp av afrikanska råvaror till Europa.
Många ekonomer förvillar sig bland skälen till varför guld är åtråvärt, bland annat hos oljeexporterande länder. Saudiarabien är ett land som länge har premierat guldägande. Det enkla svaret är att det finns inget effektivare och mer robust sätt, som handelsmekanism, att se till att man som oljeexportör (eller land hypotetiskt drabbat av den så kallade Holländska sjukan, se Wikipedia) tillskansar sig sin rättmätiga del av det välstånd som ens bidrag till omvärlden ger upphov till. Man behöver inte förlita sig på komplicerad, manipulerbar teknik, utan kan enkelt fysiskt inspektera betalningen, när leveransen av den fysiska produkten sker. När guldet, med sitt oelastiska utbud (Wikipedia) är den numerär som alla handelsparter behöver använda för att reglera betalningar, då blir det svårt att sko sig på någon annan, och därmed ingjuter man ett förtroende i handelsrelationerna.
Den som väljer att vara en vän av frihandel, i den konnotation att handeln förblir fri mellan villiga och jämbördiga parter, kommer således att välja att vara en vän av guld. Vi får se vilken väg Sverige väljer.
Kommentarer
Skicka en kommentar