Finns det någon bransch som man verkligen inte kan jobba i?

Under de senaste veckorna har jag hamnat i olika diskussioner med vänner, kollegor och föreningsaktiva om arbetsmarknaden. Vi lever i ekonomiskt ansträngda tider, och det är naturligt att man talar om arbete och hur man bäst ska gå tillväga för att landa “det där jobbet”, eller “den där affären”. Om man är ung finns det många lovande yrken att ta sig an, och är man mer rutinerad ökar kraven (och pengarna) men med rätt kompetens är det i regel inte några större problem. Det finns emellertid en bransch som i mitt tycke har förändrats fundamentalt under de senaste fyra åren, och det är energibranschen. Denna bör man endast arbeta i som statligt anställd, under någon form av militärt beskydd. Nedan förklarar jag varför.

Jag tillhör en generation som, när vi utexaminerades från diverse universitetsutbildningar i början eller mitten på 2000-talet, inte såg några som helst hinder i att arbeta var som helst i världen. Många av min generations föräldrar tyckte inte heller att det var något att sky, utan det tvärtom uppmuntrades. När jag arbetade i London som nyexaminerad student, på mitt första riktiga jobb, var det inga konstigheter att arbeta med kineser eller ryssar. Jag har arbetat med i princip alla nationaliteter under mina år som aktiv (amerikaner, britter, kanadensare, danskar, norrmän, fransoser, finländare, tyskar, italienare, spanjorer, polacker, tjecker, slovener, greker, turkar, israeler, egyptier, indier, kineser, japaner, malaysier, nigerianer, etiopier, sudaneser, australiensare, sydafrikaner, brasilianare, chilenare, mexikanare, och ryssar). 

För den yngre generationen är det inte så, har jag förstått. De växer upp med en grad av propaganda, som jag finner extrem. Jag hade en student, när jag senaste undervisade i internationell ekonomi på Ekonomihögskolan i Lund för något år sedan, som kom fram till mig och sa “Jag har alltid trott att Kina har tvingat sig till att bygga infrastruktur i Afrika”, apropå Kinas Nya sidenväg (nationalekonomi.se). Vi diskuterade saken fram och tillbaka, och efter att rädslan i hans ansiktsuttryck lagt sig, landade han i en försiktig slutsats att så var förmodligen inte fallet. Om man låter intellektet arbeta lite grann inser man hur svårt det är att tvinga ett land att bygga infrastruktur. Man kan locka beslutsfattare och inflytelserika familjer till att ingå lukrativa byggavtal, men att med tvång* få till byggprojekt är något helt annat. Att bygga infratruktur är enorma projekt, som utan rätt politisk förankring i samhället är relativt lätta att torpedera. Man hindrar helt enkelt arbetstagare, verktyg, eller material med alla till buds stående medel, legala, mediala eller logistiska, från att uppfylla sina korrekta funktioner i konstruktionen av infrastrukturen, för att se till att det stoppas. Detta är emellertid inte fallet för många projekt som Kina har konstruerat, där de tvärtom har välkomnats av värdländernas regeringar i exempelvis Afrika.

Att vara ett barn av sin tid är det inget fel i (jag lever ett trevligt liv, tycker jag själv), men det gör också att man blir något blind för vissa samhällstrender. Till exempel, idag är det många som tycker att det är helt naturligt att försvaret av Sverige börjar i ett annat land (en fras som jag hörde även innan Sverige blev fullvärdig medlem i Nato 7 mars 2024, förmodligen främst från människor som fick underkänt i geografi i grundskolan). För mig har det alltid varit naturligt att försvaret av Sverige börjar på svenskt territorialvatten, men jag förstår om andra gör en annan tolkning, även om jag inte direkt håller med. Sverige är också ett relativt litet land, och därför bör man inte tolka Sveriges utrikespolitiska hållning utifrån en inhemsk opinion om hur vi vill leva i vår lilla del av världen (något som är förföriskt enkelt). Dessutom ligger Sverige mellan två trilskandes supermakter, USA och Ryssland, och vår överlevnad är villkorad av att vi svenskar kan navigera detta politiska farvatten. Detta är svårt, och gör att Sverige har en, vad som kan te sig vara, något schizofren** hållning i många frågor.

Vad innebär då detta för vår framtid? Jo, en sak kan jag konstatera, och det är att många branscher fungerar precis som de har gjort i en herrans massa år. Byggbranschen har haft kriser förr, under höga räntor (bl. a. under 90-talet, och efter krisen 2008). Restauranger har haft det tufft förr, men folk äter ute ändå (fast mindre mängd till samma, eller högre, pris). Industrin har relativt ofta konjunktursvackor. IT-branschen har problem med säkerhet för att folk i allmänhet fortfarande inte har förstått att “molnet” hänvisar till en distribuerad serverarkitektur (och inte till John Pohlmans tirader). En bransch har emellertid förändrats i grunden, och det är energibranschen.

Den händelse som verkligen fick mig att ändra synsätt från en relativt obekymrad låt-gå-attityd, till att dra öronen åt mig, var sabotaget av Nordstream under hösten, 26 september 2022. Man kan alltid fundera på om det fanns signaler innan själva händelsen, och för de invigda gjorde det säkerligen det, men efter det datumet bör det vara helt klart för alla medborgare i hela Sverige att politiska sakförhållanden har ändrats i denna bransch. Nordstream representerade ett politiskt förankrat handelsprojekt inom EU och i Ryssland, som en tredje part*** (som politiker inte vill nämna, av rädsla) beslutade sig för att sabotera, genom att helt sonika spränga gasledningen. Handel med energi har nu blivit extremt politiskt, och skiljer sig från handel med konsumentvaror, industriella insatsvaror eller till och med livsmedel, för att tillgången på energi är livsavgörande.

Källa: Wikipedia.org

Att bygga en nationell strategi kring vind och solkraft, istället för olja och kärnkraft (fission eller fusion, kall eller varm) är som att ta höjd för att kappsegla över Atlanten i en jolle istället för en 50 fot Hallberg Rassy. Endast en underbegåvad seglare skulle ta sig an en dylik regatta i tron om att vinsten är närliggande (och just nu ger Sverige sken av att vara allt annat än en Pelle Petterson)! För Sveriges del är det förståeligt, för stora gossar pekar med hela handen i vilken riktning som vi ska gå, och den lott som är oss given idag är att nöja oss med denna typ av undermålig energiförsörjning, även om det finns moderata röster för att kärnkraften ska bevaras. Supermakter håller inte på med detta tjafs, för de vet att olja och uran är kritiska resurser i kampen om världsherraväldet.

Ett annat problem är att mycket av dessa resurser ligger i länder som inte är tillgängliga för bland annat USA, även om ankomsten av peak oil har kunnat förberedas i en herrans massa år. Sabotaget av Nordstream visar emellertid på att kampen om kritiskt inflytande och kritiska resurser har hettat till. Nu är handskarna av**** och alla grepp tillåtna. Det innebär att energibranschen är multiplar mer riskabel än vad den var för bara några år sedan. Aktörer i energi kommer att övervakas, utsättas för påtryckning, manipuleras och till och med hotas för att med tvång ändra på de omständigheter som ger en part en fördel i spelet om åtråvärda energislag.

Under dessa förutsättningar är det bara staten som egentligen kan erbjuda det beskydd som anställda i branschen behöver för att kunna verka ändamålsenligt. I Sverige har förändringen redan påbörjats. I Malmö, till exempel, har det politiska styret startat ett eget elbolag (Sydsvenskan.se). Vi lär se fler sådana initiativ under de kommande åren.

*Tvång: ut­nyttjande av fysisk styrka eller maktställning för att förmå (någon) till visst önsk­värt handlande. 

** Är det någon som egentligen förstår Sveriges utrikespolitik i Mellanöstern? Jag gör det inte, och är lyckligtvis heller inte utrikespolitiker. Melodifestivalen förstår jag inte heller. Jag menar, Tony Sekelius kunde ju sjunga jättebra, men fick inga röster alls! Schizofrent så att det sjunger om det!

*** Jag har ju alltid trott att detta är USA, men då de inte publikt vill tala om händelsen tänker jag inte gå händelser i förväg.

**** Detta är inte en omskrivning för att en kvinnas underkläder skulle försvinna i någon LBQT- eller macho-anda, utan refererar till fallet där två stridande boxare tar av sig mjuka boxningshandskar för att helt enkelt ge varandra ett rejält kok stryk med bara nävar.