Vad är den egentliga inflationen? Jo, 9%.

Riksbankens direktion har alltid en stark press på sig att sänka räntan, och har alltid haft det. Nu när inflationen har gått ned lite grann får vi möjligen en något lägre ränta i höst, om man ska tro Svenska Dagbladet (svd.se). När man läser nyheterna kan man förledas till att tro att allt är som vanligt. I vanlig ordning skulle en räntesänkning möjliggöra en större skuldsättning för hushåll och företag, som skulle stimulera efterfrågan, samtidigt som penningpolitiska motparter (de banker som tillåts handla med Riksbanken) skulle få en möjlighet att få bättre betalt i penningpolitiska repor (så kallade repurchase agreements). När denna penningpolitiska mekanism fungerar som avsett, stimuleras ekonomisk aktivitet och inflation i samhället.

Nu är det emellertid så att mekanismen gör inte det, och har inte fungerat sedan 2008 (riksbanken.se). Jo, du läste rätt! Penningmarknaderna har inte fungerat som konstruerat i drygt 15 år (om Du följer länken ser Du det), och de lär inte komma tillbaka till sin forna funktion inom min levnadstid (och jag är i förbaskat bra form). Efter finanskrisen år 2008 kollapsade förtroendet för alla finansiella instrument. Fyra år senare, år 2012, var den engelska centralbanken Bank of England (BoE) tvungen att krypa till korset och erkänna att den huvudsakliga räntan, London Inter-bank Offered Rate (Libor) som användes för att prissätta derivat på drygt 350 biljoner dollar, globalt, var manipulerad, vilket i sin tur innebar att all redovisning som baserades på denna ränta var inkorrekt. Denna standardränta användes för att prissätta råvaru-swappar (inklusive energi), terminer eller räntederivat, och ju lägre den blev, desto gynnsammare blev det att låna.

Notera att den engelska centralbanken blev tvungen att erkänna detta år 2012, men kännedom om manipulationen cirkulerade långt tidigare (jag vet, för jag var faktisk där). Detta blev till en förtroendekris av oerhörda mått i internationella kretsar, vilket fick marknaderna än en gång att rasa (Ni kommer kanske ihåg den Europeiska skuldkrisen år 2012, wikipedia.org). I princip blev stora råvarurika länder rädda för att äga västerländska statspapper, om det nu var så lätt för myndigheterna att ha överseende med manipulationen av Libor (i slutändan var det faktiskt BoE som instruerade handlarna att manipulera räntan). De svarade följdriktigt med att ta betalt i guld, och Kina gick i bräschen med att tillgodose Saudiarabiens önskemål om betalning för olja i guld, men på ett kinesiskt vis, via guldkonvertibla oljeterminer prissatta i kinesiska yuan, (nikkei.com). Kina är idag den största köparen av saudisk olja, och även rysk olja.

Källa: Statistical Review of World Energy (f.d. British Petroleum)

Den svenska Riksbanken svarade följdriktigt med att i) inse att de var grundlurade, ii) därefter fråga sig vad i h-e de skulle hitta på, då svenskarna var på väg att bli tidernas bolånetorskar, igen (finanskrisen 1992 räckte tydligen inte), för att sedan iii) år 2015 paniksänka den penningpolitiska styrräntan till 0% för att låta svenska affärsbanker renovera livsfarliga fastighetsrelaterade räntederivat, som egentligen skulle prissatts mycket lägre till en högre ränta om Libor var korrekt, och under sådana omständigheter sätta hela bankväsendet i konken, iv) för att därefter låta Riksbanken köpa på sig alla dessa relaterade skräpobligationer (en sisådär 1000 miljarder inköptes), v) som därefter sjönk i värde, helt självförvållat, när Riksbanken tokhöjde styrräntan igen, med början i maj 2022, och vi) därefter torpederade den svenska statskassan med en sisådär 60 miljarder kronor (vilket jag skrivit om här). 

I Lord Byrons ord: verkligheten överträffar dikten.

Källa: Riksbanken.se

Om nu ramverket för Riksbankens verksamhet är fullkomligt inadekvat (vilket det är), vad ska man då istället använda som måttstock för att bedöma inflation?

När jag doktorerade grävde jag ner mig till förbannelse i Statistiska centralbyråns inflationsdata, men den är oerhört bearbetad av politiska skäl. Kvalitetsjusteringar -- såkallade hedoniska justeringar -- samt uteslutnining av räntor och energi, och krympflation (sverigeskonsumenter.se) förmildrar bilden av den egentliga inflationen. Dessutom inriktar den sig på prisförändringar för privatpersoner, att döma av de produkter som ingår och som vanliga människor köper på ICA Maxi. Detta inflationsmått, KPIF, är avsett att lura medelsvensson, men idag lurar den ingen längre.

Då är det bättre för en privatperson att använda sig av prisindex på varor som är svåra att manipulera. Exempelvis kan man följa priset på en specifik vara, som ett paket kaffe. Många pensionärer gör det, och hävdar då att inflationen är högre än vad som rapporteras i media (vilket är helt korrekt), men avfärdas tyvärr rutinartat med kommentarer som att de “uppfattar inte inflationen väntevärdesriktigt”. Skulle man trots allt sammanställa ett prisindex över tid på en oförändrad vara skulle den kunna se ut så här:

Källa: politicalcalculations.blogspot.com

Priset på en burk kondenserad tomatsoppa av märket Campbell har stigit ruskigt snabbt i USA under det senaste året, även om detta inflationsmått inte gäller för Sveriges del. Bilden visar att inflationen i USA var i princip obefintlig fram till 1973, då den första oljekrisen ägde rum (som Saudiarabien initierade för att de inte längre fick betalt i guldkonvertibla dollar, efter att president Nixon unilateralt terminerat Bretton Woods i augusti 1971, wikipedia.org). Nä, priser på kaffe eller burkar med tomatsoppa är möjligen användbara vid en elementär beräkning av inflation, men dessa varor är inte vad proffsen använder.

Proffsen använder guldpriser, för det är denna ädelmetall som är den internationella valutan, par excellence. LBMA (lbma.org) är en standardreferens som används över hela världen, och i Asien är det Shanghai Gold Exchange (en.sge.com.cn). Beräknar man genomsnittliga prisökningar på guld i en rad olika valutor över en längre period får man ett lagom hum om vad den generella inflationen är. Ungefär som denna sida gör (goldprice.org):

Skulle man vikta beräkningen av medelvärdet för prisökningstakten mot storleken på ekonomierna som visas i bilden (USA, Australien, Kanada, Schweitz, Kina, EU, England, Indien, Japan) så skulle jag gissa på att den genomsnittliga inflationen är 9%, globalt.

Vad innebär det då om Riksbanken hävdar att inflationen är 2-3%, det årliga löneutrymmet enligt ditt fackförbund någon procentenhet högre, din bolåneränta är 4%, men internationella guldpriser vittnar om att inflationen i själva verket är 9% (eller högre)?

Komplicerat uttryckt: 

1. Dina skulder äts inte upp av inflationen, för din löneökningstakt är inte högre än räntorna. 
2. Bankerna skapar kredit i en takt som vittnar om att de kanaliserar in köpkraft i andra saker än exempelvis kaffe och tomatburkar, såsom husmarknaden (inte längre dock), energisektorn (med 50-åriga planer för inköp till kärnkraftsindustrin, eller annan “grön” industri), eller varför inte vapenindustrin (nu när Ukraina är på tapeten). En del av denna köpkraft hamnar, till slut, i guld, som driver upp priserna och avslöjar inflationstrycket.
3. När valutorna tappar köpkraft väljer producenter att höja priser på sina exportvaror för att upprätthålla vinstmarginaler, vilket är skälet till att kaffet, lika förbaskat, ökar i pris!!

Eller, enkelt uttryckt: Du är lurad. Nåväl, detta var ett något omständligt sätt att visa vad den egentliga inflationen är. Lite klokare blev vi allt!

PS. Dock, den som är riktigt klok väljer alltså att bli bankir. DS.