Människans frihet, eller tyranni och terror?

Människan har en tendens till att förlora sig i detaljer, och förlora perspektivet på samhällets utveckling över en längre period, om inte samhällets historia hålls vid liv i allmänhetens medvetande. I dessa tider ter det sig som om att våra politiker och medier värderar status, personlig makt och värdslig rikedom, onekligen enligt en amerikansk modell, vilket kan kontrasteras mot värden som andlig frid, solidaritet och upplyst vishet. Obönhörligen sätter denna utveckling sin prägel på en yngre generation. Vart är vi svenskar egentligen på väg? Svaret kan ligga i — något oväntat — i vilken typ av pengar vi väljer att använda i samhället.

Nedan presenterar jag en svensk översättning av en text som publicerades 6 maj år 1948 i en amerikansk tidning, Commercial & Financial Chronicle. Författaren heter Howard Buffett (wikipedia.org), och han var amerikansk kongressledamot från delstaten Nebraska. Han var också pappa till Warren Buffett, som idag är en världens rikaste män, enligt ett västerländskt sätt att mäta förmögenheter. Artikeln är intressant av flera anledningar. I mitt tycke belyser den implicit hur perspektivet på förmögenhet har förändrats inom en familj, över en generation. Warren Buffett anser att guld är en värdelös metall, medan det gjorde inte hans pappa. Man kan fråga sig hur det kommer sig att far och son kan se så diametralt olika på en fråga som är så viktig för ett lands välstånd (jag analyserar inte det här, men tanken slog mig att fadern kanske vänder sig i sin grav). Texten är även intressant för att den berör ett ämne som är relevant för många svenskar idag, nämligen inflation.

Innan texten presenteras är det lämpligt att dra sig till minnes den era som Howard Buffet levde i, och som han refererar till. Han fick förmånen av att observera den Ryska revolutionen år 1917 (so-rummet.se) på distans, vilken senare ledde till ofattbart lidande under den systematiska svält, Holodomor, som ägde rum år 1932-33 (levandehistoria.se) då den ryska jordägande bondeklassen, kulakerna, skulle brytas ned psykiskt i reformen där jordbruket kollektiviserades. De berövades alltså sin egendom. Drygt sex miljoner människor svalt till döds, och det mörklades av myndigheterna. I egenskap av amerikansk politiker behövde Howard Buffet inte genomlida den systematiska terror som Stalin sedan vidtog under påföljande decennium för att behålla sin oinskränkta personliga makt, där forna allierade ur den bolsjevikiska politikerklassen systematiskt mördades vid minsta misstanke på illojalt beteende. Terrorn, som Stalin grundlade i fruktan för attentat mot sitt eget liv, ledde till en sovjetisk byråkrati som sedan tog Sovjetunionen in i det andra världskriget, där cirka 27 miljoner människor förlorade livet (So-rummet.se). Detta är ofattbara siffror. Stalin giftmördades till slut, möjligen av sina egna läkare, eller sin egen säkerhetschef.

Howard Buffet hade även genomlevt ett försök till statskupp, den såkallade Wall Street putsch, i USA år 1933, som amerikansk media undlät att rapportera om. Inflytelserika familjer försökte rekrytera en amerikansk general, Smedley Butler, med avsikten att störta president Franklin D. Roosevelt, för att därefter omstöpa USA till en fascistisk diktatur. Butler vittnade om det inför den amerikanska kongressen. Tillvägagångssättet skulle ske genom att rekrytera en halv miljon krigsveteraner som, under Butlers ledning, kunde bli till en paramilitär kraft kapabel att ta över staten.

En general med ryggrad som uppenbarligen är upprörd.

Howard Buffet genomlevde även Franklin D. Roosevelts exekutiva order 6102, den 5 april år 1933, då amerikanska hushåll förbjöds att äga guld, med hänsyn till nationell säkerhet; en säkerhetsåtgärd som först återställdes drygt fyra decennier senare, 31 december år 1974, (wikipedia.org). Den exekutiva ordern ägde rum i kölvattnet av Börskraschen år 1929 (So-rummet.se). Börskraschen, i USA och Europa, följde som väntat på den kreditexpansion som ägt rum i USA och Europa under 1920-talet, på grund av avsaknaden av guld som internationellt betalningsmedel. Efter första världskriget hade USA i princip tillskansat sig allt tillgängligt monetärt guld. England skuldsattes i utbyte mot löftet att USA skulle träda in i första världskriget på deras sida, för att vinna mot ett industriellt starkt Tyskland med tilltagande kolonier, som i nästa led skulle möjlligöra en konsolideraing av Englands handelsimperium. Föga förväntade sig britterna att skulderna skulle innebära slutet på deras priviligerade ställning. Den Latinska myntunionen (NE.se ), som grundades år 1865 och kollapsade i samband med utbrottet av det första världskriget år 1914, var en dubbel myntfot, med silver och guld som betalningsmedel, men utgjorde den sista institutionen som värnade ädelmetallernas status som betalningsmedel i Europa. Efter andra världskriget återgick Väst till en implicit guldstandard, enligt i Bretton Woods-systemet (So-rummet.se).

För yngre generationer kan det vara svårt att se att finansiella kriser kan användas som instrument för att tvinga skuldsatta människor till politiska eftergifter. I de fall där kredittillväxten och skuldsättningen är systematisk är den också ämnad att snärja människor. Skulder kan förlåtas, eller lätteligen skrivas av, men så sker ej i dessa historiska skeenden. Man kan undra om maktbegär och girighet hos borgenärer utgör för starka drivkrafter? Att kreditexpansionen som ägt rum i Sverige sedan år 2003 även går hand i hand med finansiella kriser på bostadsmarknaden (och åtföljande politiska åtaganden, som exempelvis ett Nato-medlemskap) är alltså inte ett slumpens sammanträffande. När två eller flera parter inte tillämpar en metod som tillåter dem att objektivt mäta värde på varor och tjänster kan ond tro, över tid, trumfa de avtal som sluts i god tro. Guld är ett instrument som möjliggör denna pålitliga värdemätning, och som tillåter stabilitet att råda i ekonomiska relationer. Det Byzantinska riket som byggdes på spillrorna av Romarriket, tillämpade framgångsrikt en guldmyntfot under en period på närmare tusen år, med kristendomen som statsreligion. Det kan kontrasteras mot USA som är — precis som Frankrike sedan år 1905 och Sverige sedan år 2000 — statligt sekulärt, med en statskuld på 35 biljoner dollar i skrivande stund (pgpf.org). I Sverige diskuterar politikerna om överskottsmålet ska bytas ut mot ett underskottsmål, och det sker i ljuset av att Riksbanken har belamrat statskassan med 60 miljarder i förlorade medel på grund av inkompetens (vilket jag skriver om här). Dessa aspekter avhandlas i texten.

När man läser artikeln blir det uppenbart att den återger ett tal som han höll inför en skara åhörare. Den är översatt med hjälp av Google Translate. Vissa termer är inte direkt översättbara i förhållande till dagens terminologi kring ämnet. Till exempel används det engelska begreppet printing press paper money, som åsyftar pengar i pappersform som skapats med hjälp av en tryckpress, det vill säga sedlar. Detta begrepp översätter jag med termen papperspengar, även om begreppet kontanter eller sedlar skulle kunna vara applicerbart. En yngre generation har emellertid aldrig använt fysiska sedlar som kontanter, utan hänvisar till en datorskärm med siffror när de tänker på kontanter. Vidare har jag adderat små adjektiv för klargörande ändamål, i synnerhet då förhållande mellan olika valutor diskuteras. Det finns även referenser till tekniska termer och lagar som jag översätter med deras formella benämningar.

Källa: https://www.scribd.com/document/472483977/Human-Freedom-Rests-on-Gold-Redeemable-Money

Mänsklig frihet vilar på guldkonvertibla pengar

Av den ärbara HOWARD BUFFETT

U.S. kongressledamot från Nebraska

Återtryckt från The Commercial and Financial Chronicle 5/6/48.

Kongressledamoten Buffett betonar förhållandet mellan pengar och frihet och hävdar att utan en inlösbar valuta är individens frihet att försörja sig själv, eller att flytta sin egendom, beroende av politikers välvilja. Han säger att pappermyntsfötter generellt kollapsar och resulterar i ekonomiskt kaos. Han påpekar att en guldmyntfot skulle begränsa statliga utgifter och ge människor större makt över offentliga medel. Han argumenterar för att det är gynnsam tid att återställa guldstandarden.

Finns det ett samband mellan människans frihet och guldkonvertibla pengar? Vid första anblick verkar det som om pengar tillhör ekonomins värld och mänsklig frihet till den politiska sfären.

Men när man drar sig till minnes att ett av Lenins, Mussolinis och Hitlers första drag var att förbjuda individuellt ägande av guld, börjar man ana att det kan finnas något samband mellan pengar, som går att lösa in i guld, och det sällsynta priset som kallas mänsklig frihet.

Dessutom, när man upptäcker att Lenin deklarerade och demonstrerade att ett säkert sätt att störta den existerande sociala ordningen och åstadkomma kommunism var genom att trycka papperspengar, då är man återigen slagen av möjligheten till en relation mellan guldkonvertibla pengar och människans frihet.

I så fall borde verkligen du och jag som amerikaner känna till sambandet. Vi måste hitta det även om pengar är ett svårt och klurigt ämne. Jag antar att om de flesta tillfrågades om sina åsikter om pengar skulle det nästan universella svaret vara att de inte hade nog av dem.

I ett fritt land vilar den monetära enheten på en fast grund av guld, eller guld och silver, oberoende av de styrande politikerna. Vår dollar var den typen av pengar före 1933. Enligt det systemet kan pappersvaluta lösas in mot en viss vikt guld, efter valfritt alternativ och val av innehavaren av papperspengar.

Inlösenrätt försäkrar stabilitet

Den inlösenrätten ger pengar en stor grad av stabilitet. Ägaren av sådan guldkonvertibel valuta är ekonomiskt oberoende. Han kan röra sig antingen inom eller utanför sitt land eftersom hans penninginnehav har accepterat värde var som helst.

Till exempel, jag håller här vad som kallas en $20 guldmynt. Före 1933, om du hade papperspengar kunde du byta in dem, efter eget val, mot guldmynt. Detta guldmynt hade ett igenkännbart och bestämt värde över hela världen. Det gör det idag. I de flesta länder i världen kommer detta guldmynt, om du har tillräckligt med dem, att ge dig mycket självständighet. Men idag är ägandet av sådana guldmynt som pengar förbjudna i detta land, Ryssland och alla andra diverse platser.

En undersåte till en Hitler eller en Stalin är en träl bara genom det faktum att hans pengar kan beslagtas och deprecieras efter hans härskares infall. Det hände faktiskt i Ryssland för några månader sedan, när det ryska folket, innehavandes kontanter, var tvungna att lämna in dem -- 10 gamla rubel mot en ny rubel.

Jag håller här ett litet paket med denna andra sortens pengar -- papperspengar -- tekniskt kända som fiatpengar eftersom dess värde är godtyckligt fastställt av härskare eller stadgar. Mängden av dessa pengar i siffror är mycket stor. Detta lilla paket uppgår till kinesiska yuan $680 000. Det kostade mig $5 amerikanska dollar vid vanliga växelkurser. Jag förstår att jag blev lurad vid affären. Jag kunde ha fått $2,5 miljoner amerikanska dollar om jag hade köpt på den svarta marknaden. Men man kan lätt se att dessa kinesiska pengar, som är papperspengar av fin sort, inte ger individen som äger dem något oberoende, eftersom de inte har något inlösenvärde.

Under sådana förhållanden berövas den enskilda medborgaren rörelsefrihet. Han hindras från att lägga undan köpkraft för framtiden. Han blir beroende av politikernas välvilja för sitt dagliga bröd. Om han inte bor på en fastighet som kommer att försörja honom, existerar inte frihet för honom.

Man har hört mycket retorik om inflation från politiker i båda partierna. Egentligen är den retoriken och inflationsmanövrerandet här omkring mest sluga ansträngningar för att lägga skulden på den andra partens tröskel. Alla våra politiker tillkännager regelbundet sina avsikter att stoppa inflationen. Jag tror att jag kan visa att tills de agerar för att återställa din rätt att äga guld så är det talet nonsens.

Pappersmyntfötter slutar i kollaps

Men låt mig först rensa bort lite snår. Jag kommer inte att uppta tid med att granska historiska experiment om papperspengar. Mig veterligen, så har pappersmyntfötter alltid slutat med kollaps och ekonomiskt kaos.

Här skulle kanske någon vilja avbryta och fråga om vi inte nu är på en guldmyntfot. Det är sant, internationellt, men inte inrikes. Även om det är mycket guld förvarat i Fort Knox, så är det guldet inte föremål för efterfrågan av amerikanska medborgare. Hela mängden skulle kunna fraktas ut ur detta land utan att folket hade någon chans att förhindra det. Det är inte troligt inom en snar framtid, för en liten mängd guld kommer fortfarande in. Men det kan hända i framtiden. Detta guld utgör tillfälligt och teoretiskt en partiell säkerhet för vår pappersvaluta. Men i verkligheten är det inte det.

Vidare, för närvarande har vi ett stort överskott i skatteintäkter, men detta lyckliga tillstånd är bara ett fenomen av efterkrigstidens inflation och vår globala WPA. [Anm: Work Projects Administration var en amerikansk New Deal-myndighet som anställde miljontals arbetssökande, främst män som inte var formellt utbildade, för att utföra offentliga arbeten, inklusive byggandet av offentliga byggnader och vägar.] Det är inte en tillförlitlig och korrekt mätare av vår finansiella situation. Så vi bör bortse från den nuvarande välfyllda statskassan när vi överväger detta problem.

Från 1930-1946 gick er regering i minus varje år och skulden ökade stadigt. Olika planer har föreslagits för att vända denna skuldspiral.

En är att ett fast belopp av skatteintäkter varje år skulle gå till skuldminskning. En annan är att Kongressen enligt lag förbjuds att anslå mer än förväntade intäkter i fredstid. Ytterligare en annan är att 10 % av skatterna avsätts varje år för skuldminskning.

Alla dessa förslag ser bra ut. Men de är orealistiska under vår pappersmyntfot. De kommer inte att stå emot efterkrigstidens utgiftsstegringar. Riktigheten i denna slutsats har redan demonstrerats.

Budgeten och papperspengar

Enligt Congressional Reorganization Act, som antogs av kongressen 1946, var senaten och kammaren tvungna att fastställa en maximal budget varje år. 1947 kunde senaten och kammaren inte nå en överenskommelse om denna maximala budget så att lagen ignorerades.

Den 4 mars i år enades kammaren och senaten om en budget på $37,5 miljarder dollar. Anslag som redan har godkänts, eller som är upptagna i budgeten, kommer med största säkerhet att överskrida $40 miljarder dollar. Den stadga som föreskriver en maximibudget har kört i diket till och med under de första två åren som den har varit i kraft och under en period av välstånd.

Det finns bara ett sätt som dessa utgiftsstegringar kan stoppas, och det är genom att låta det slutliga beslutet om offentliga utgifter åter hamna hos nationens producenter. Producenterna av förmögenhet - skattebetalarna - måste återfå sin rätt att erhålla guld i utbyte mot frukterna av deras arbete. Detta återställande skulle ge folket sista ordet om statliga utgifter, och skulle göra det möjligt för producenter att kontrollera utgivningen av papperspengar och obligationer.

Jag ber er inte att acceptera detta påstående direkt. Men om ni granskar livets politiska fakta, så tror jag att ni håller med om att denna handling är det enda äkta botemedlet.

Det finns en parallell mellan näringsliv och politik som snabbt illustrerar svagheten i politisk kontroll över pengar.

Var och en av er är i affärer för att göra vinster. Om ditt företag inte går med vinst går det i konkurs. Om jag skulle komma med en produkt till dig och säga, den här artikeln är fantastisk för dina kunder, men du skulle behöva sälja den utan vinst, eller till och med med en förlust som skulle sätta dig i konkurs. -- Ja, jag skulle kastas ut från ditt kontor, kanske artigt, men säkerligen snabbt. Ditt företag måste ha vinst.

I politiken har röstsedlar en liknande vital betydelse för en vald tjänsteman. Den situationen är inte idealisk, men den existerar, troligen för att generellt sett ingen ger upp makt villigt.

Kanske säger du just nu till dig själv: "Det är bara vad jag alltid har trott. Politikerna tänker på röster när de borde tänka på landets framtid. Vad vi behöver är en kongress med lite ‘mod’. Om vi valde en kongress med ryggrad, skulle det såklart stoppa utgifterna!”

Jag åkte till Washington med exakt det hoppet och tron. Men jag har fått avfärda det som orealistiskt. Varför? Eftersom en kongressledamot med budgetansvar under vårt pappersmyntfot kan liknas vid en brandman som springer in i en brinnande byggnad med en slang som inte är ansluten till ett vattenuttag. Hans mod kan vara lovvärt, men han är inte korrekt uppkopplad i andra änden av linjen. Så är det nu med en kongressledamot som arbetar med budgetfrågor. Det finns ingen varaktig koppling till skattebetalarna som kan ge honom styrka.

När folkets rätt att tygla offentliga utgifter, genom att kräva guldmynt, berövades dem, blev grässrötternas förmåga att påtvinga sparsamhet i Washington eliminerad. Jag återkommer till detta senare.

I januari hörde ni presidentens meddelande till kongressen, eller åtminstone hörde ni talas om det. Det fick Harry Hopkins, till minnet, att se ut som Old Scrooge själv.

Trumans tal till nationen lovade allt till alla, förutom till företag. Dessa löften var förväntade under vårt pappersmyntfot. Varför? Därför att hans fortsatta tjänstgöring i politiskt uppdrag beror på att en majoritet av intressegrupperna tillfredsställs.

Innan ni dömer honom för hårt för den prestationen, låt oss spekulera i hans tankegångar. Visst kan han övertala sig själv att republikanerna skulle göra samma sak om de var vid makten. Redan har han karakteriserat vårt tal om sparsamhet som "bara samtal". Hittills har vi visat att han har rätt. Varken presidenten eller den republikanska kongressen är under verkligt tvång att skära ned på de federala utgifterna. Så ingendera av dem gör det, och människorna är i stort sett hjälplösa.

Men det var inte alltid så.

Före 1933 hade folket själva ett effektivt sätt att utkräva sparsamhet. Före 1933, närhelst folket blev störda över federala utgifter, kunde de gå till bankerna, lösa in sin pappersvaluta i guld och vänta på att sunt förnuft skulle återvända till Washington.

Räder mot statskassan

Det hände vid olika tillfällen och förhållanden blev ibland ansträngda, men ingenting inträffade som de yttersta konsekvenserna av en inflaterad mängd papperspengar.

Idag är kongressen ständigt belägrad av minoritetsgrupper som söker fördelar från statskassan. Ofta kontrollerar dessa grupper tillräckligt med röster i många kongressdistrikt för att ändra valresultatet. Så kongressledamöter har svårt att övertala sig själva att inte ge efter för påtryckningsgrupper. Utan en omedelbart negativ konsekvens blir det fördelaktigt att tillmötesgå ett utgiftskrav. Statskassan är till synes outtömlig. Dessutom, de oorganiserade skattebetalarna där hemma kanske inte märker just denna utgift — och så fortsätter det.

Låt oss ta en snabb titt endast på inkomstgynnande saldostegrande element. Den 30 juni 1932 fanns det 2,196,151 personer som fick regelbundna månatliga checkar från den federala statskassan. Den 30 juni 1947 hade detta antal stigit till den fantastiska summan av 14,416,393 personer.

Denna siffra på 14,5 miljoner inkluderar inte cirka 2 miljoner som får antingen arbetslöshetsersättning eller markvårdsbidrag. Det inkluderar dock cirka 2 miljoner krigsveteraner som får skolgång eller utbildning på jobbet. Exklusive dem är den totala summan cirka 12,5 miljoner eller 500 % mer än 1932. Om varje förmånstagare svarade för fyra röster (och endast hälften av dessa skulle röstat enligt principen “bit inte den hand som föder dig”) skulle denna grupp svara för 25 miljoner röster, nästan i sig själv tillräckligt med röster för att vinna alla nationella val.

Förutom dessa direkt inkomstgynnade väljare, finns det ett stort antal statliga, länsmässiga och lokala anställda vars ersättningar delvis kommer från federala subventioner och bidrag.

Sedan finns det många andra typer av påtryckningsgrupper. Det finns företag som berikas av nationella försvarsutgifter och utländska bidrag. Dessa företag kan, på grund av de pengar som de kan spendera på propaganda, är möjligen de farligaste av alla.

Om Marshallplanen betydde lönsamma affärer till ett värde av $100 miljoner dollar för ditt företag, skulle du inte investera några tusen för att framgångsrikt propagandera för Marshallplanen? Och om du var en utländsk regering som mottog miljarder, kanske skulle du kunna övertala dina presumtiva leverantörer här att hjälpa till att få kongressen att godkänna affären.

Skattebetalaren den bortglömde mannen

Långt borta från kongressen befinner sig den verkliga bortglömda mannen, skattebetalaren som står för notan. Han är på ett annat ställe än skattekonsumenten eller det företag som tjänar miljoner på utgifter. Han har inte råd att ägna sin tid åt att försöka motsätta sig federala utgifter. Han måste försörja sig själv och bära bördan av skatter också.

Men för de flesta förmånstagare blir en federal lön snart viktig i hans liv. Han kommer vanligtvis att spendera sin fulla energi om det behövs för att hålla fast vid denna inkomst.

Skattebetalaren är helt överträffad i en sådan ojämlik tävling. Förut hade han en utjämnande faktor. Om statsfinanserna inte sköttes enligt hans idé om sundhet hade han en individuell rätt att skydda sig själv genom att skaffa guld.

Med ett återställande av guldmyntfoten skulle kongressen åter behöva motstå otillbörliga gåvor. Det skulle fungera på det här sättet. Om kongressen verkade mottaglig för ogenomtänkta budgetinslag, skulle deponenters krav på inlösen av guld snart bli allvarliga över hela landet. Det larmet skulle i sin tur snabbt återspeglas i kongressens salar. Lagstiftarna skulle lära sig av bankerna där hemma och från finansdepartementets tjänstemän att förtroendet för statskassan var äventyrat.

Kongressen skulle tvingas konfrontera utgiftskraven med bestämdhet. Guldmyntfoten fungerade som en tyst vakthund för att förhindra obegränsade offentliga utgifter.

Jag har bara kort beskrivit kongressens oförmåga att motstå utgiftsstegringar under perioder av välstånd. Vad kongressen skulle göra när en depression kommer är en fråga jag lämnar till er fantasi.

Jag har inte tid att skildra hur alla dessa experiment med papperspengar slutar.

Det är värre än bara de höga priserna som du har hört talas om. Monetärt kaos följde i Tyskland av en Hitler; i Ryssland av total bolsjevism; och i andra nationer genom mer eller mindre tyranni. Det kan ta en nation till kommunism utan yttre påverkan. Anta att de frugala besparingarna för det ödmjuka folket i Amerika fortsätter att försämras under de kommande 10 åren som de har gjort under de senaste 10 åren? En dag kommer folket med största sannolikhet att flockas till en riddare i nöden som säger att han kommer att stoppa inflationen genom prislåsningar, lönefixering och ransonering. När valutan förlorar sitt växlingsvärde demoraliseras produktions- och distributionsprocesserna.

Till exempel, vi har fortfarande reglerad hyressättning och marknaden för hyresbostäder är fortfarande i en desperat situation.

Under lång tid har listiga människor i tysthet hamstrat materiella föremål på ett eller annat sätt. Så småningom kommer denna individuella förflyttning till materiella föremål att bli en allmän stormstegring om inte korrigerande åtgärder kommer snart.

Är tiden gynnsam

De flesta motståndare till oreglerad myntprägling av guld medger att återgången är nödvändig, men hävdar att tiden inte är gynnsam. Vissa hävdar att det skulle bli en kamp om guld och att våra enorma guldreserver snart skulle vara uttömda.

Egentligen visar detta argument helt enkelt på nödvändigheten av åtgärden. Om det finns så lite förtroende för vår valuta att återgången till en guldmyntfot skulle få våra guldlager att försvinna, då måste vi agera snabbt.

Faran lyftes nyligen fram av Allan Sproul, president för Federal Reserve Bank of New York, som sade:

"Utan vårt stöd (Federal Reserve System), under nuvarande förhållanden, skulle nästan varje försäljning av statsobligationer, genomförd för vilket syfte, lovvärt eller annat, sannolikt gå till mötes en nästan bottenlös marknad den första dagen som stöd drogs tillbaka.”

Våra finanser kommer aldrig att komma i ordning förrän kongressen är tvungen att sanera dem. Att göra våra pengar konvertibla till guld kommer att skapa detta tvång.

Den sjukdom som papperspengar utgör har hittills varit en trevlig vana och kommer inte att överges frivilligt mer än en droganvändare kommer att ge upp narkotika utan kamp. Men i alla fall är vägens ände inte ett önskvärt prospekt.

Jag kan inte finna några bevis som stödjer en förhoppning om att vårt fiat-företag med papperspengar kommer att klara sig bättre i slutändan än sådana experiment i andra länder. På grund av vår ekonomisk styrka kan sjukdomen här ta många år på sig att löpa sin gång.

Men vi kan närma oss det kritiska skedet. När den dagen kommer, kommer våra politiska makthavare förmodligen att finna att utländska krig och hänsynslös reglementering är det listiga alternativet till inhemska stridigheter. Det var vägen ut för Hitlers och andras pappersmyntfötter.

I dessa kommentarer har jag bara berört de viktigaste punkterna i detta problem. Jag hoppas att jag har gett er tillräckligt med information för att utmana er att göra en seriös studie av det.

Jag varnar er för att politiker från båda partierna kommer att motsätta sig återställandet av en guldmyntfot, även om de utåt sett kan te sig vara för en återgång. Även de element här och utomlands som blir rika av den fortsatta amerikanska inflationen kommer att motsätta sig en återgång till sunda pengar. Du måste vara beredd att möta deras motstånd intelligent och kraftfullt. De har haft 15 år av obruten seger.

Men om du inte är villig att överlämna dina barn och ditt land till galopperande inflation, krig och slaveri, då kräver denna sak ditt stöd. För om mänsklig frihet ska överleva i Amerika måste vi vinna kampen för att återställa ärliga pengar.

Det finns ingen viktigare utmaning för oss än denna fråga - återställandet av din frihet att erhålla guld i utbyte mot frukterna av ditt arbete.