"Dokumentär" om Riskbanken på SVT

SVT har nyligen publicerat följande "dokumentär", Skuldberget, om hur svenska hushåll blev skuldsatta upp över öronen i en bostadsmarknad som nu har kraschat värre än på 90-talet i reella termer (DI.se), och det är en lättsam, nästan menlös, skildring av vår historia. När jag skrev min bok (bokus.com) för drygt tio år sedan var det just detta som jag i min oerhörda naivitet ville undvika. Nu är boken dessvärre slutsåld, Sveriges fastighetsmarknad ett experimentellt misslyckande, och allt är historia (om man har turen av att finna den på andrahandsmarknaden så bör man inte bjuda för mycket; förslagvis väntar man till dess att pekoralet har blivit en raritet bland antikviteterna).

Dokumentären erbjuds på SVT:s hemsida, här.

Några saker kan jag på rak arm nämna angående “dokumentären”, som snarare besitter karaktären av ett lättsamt tidsdokument utan någon analys (denna sistnämnda aktivitet sysselsätter inte särskilt många journalister eller nationalekonomer nuförtiden. Förmodligen för att de är beroende av Tiktok).

1. Det är lätt att vara efterklok, och om det är något som kan sägas om Ingves insats som Riksbankschef, så är det att han förmodligen har gjort så gott han har kunnat. All heder åt honom! Jag tycker inte att “dokumentären” visar på omfattningen av Ingves varningar om fastighetsbubblan, som han, vid upprepade tillfällen under en längre period, faktiskt utfärdade!
2. Mot slutet av dokumentären återges en frågestund där Ingves förklarar att hushållen har inte behövt låna, fastän styrräntan var extremt låg under extremt lång tid (diskutabelt Ingves, diskutabelt), och detta är naturligtvis en grov förenkling av sakförhållanden. Medborgare förväntar sig att statens regler är förutsägbara (med andra ord: att staten är en “rättstat”), och att om de gör rätt för sig, så gör staten rätt för sig. När räntan hålls låg, för att erbjuda billiga lån till hushållen, och sedan vänder tvärt för att köra högt belånade hushåll i konken, ja, då kanske det inte känns riktigt rättvist! Har man studerat hur centralbanker fungerar vet man att detta är vad de sysslar med, om och om igen. Tyvärr.
3. Dokumentären visar på att Riksbanken tog ett diskretionärt beslut, ej politiskt förankrat, om att låta banker låna ut mer i december 1985. Ingvar Carlsson vittnar om att regeringen blev informerad samma dag som beslutet togs, och döljer inte sin ringaktning för denna regelvidriga maktförskjutning. Riksbanken var vid tillfället ett affärsverk som löd under Finansdepartementet, och inte under några villkor, överhuvudtaget, fritt att självständigt bedriva någon slags penningpolitik. Regeringen blev helt enkelt inte underrättad om att kreditbegränsningarna justerades förrän det var gjort. I akademiska kretsar är denna händelse känd som Novemberrevolutionen (wikipedia.org). Den undviker att belysa de politiska reaktioner som beslutet gav upphov till, och att statsminister Olof Palme faktiskt blev mördad en kort tid därefter, i februari 1986. Denna information återges inte i “dokumentären”, förmodligen för att den är skapad av någon Tiktok-expert (inte för att informationen är oerhört politiskt känslig). Det har lagts mycket tid och energi på att göra Riksbanken salongsfähig, för “oberoende genom kungamord” klingar onekligen dåligt i PR-materialet. Då är det bättre att sponsra ett Nobelpris!
4. Palme var faktiskt Moderat i sin ungdom! All heder åt honom.
5. Valutaregleringen, om hur mycket valuta som fick föras in eller ut över landets gränser, avskaffades 1989, och i kölvattnet av denna avreglering, som ledde till en finansiell kris, initierades Regeringens skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna. Ett land med öppna kapitalgränser, så som Sverige hade, och har haft sedan 1989, kan egentligen inte råda över inhemska finansiella villkor. Länge ville akademikerna tro att så ej var fallet (exempelvis genom Mundells trilemma, wikipedia.org), men idag vet vi bättre. När “kapital” endast representeras av lättskapade sedlar, obligationer (vilket egentligen bara är sedlar med större siffror) eller digitala tillgodohavanden i Euroclear, så kan mängden nyskapat “kapital” helt enkelt skölja över nationsgränserna och dränka landet i köpkraft som driver upp priser. Det finns ingen gräns för hur lätt det är att manipulera växelkurser i en sådan miljö, vilket Sverige erfor ganska fort. Att ta upp stora lån i Sverige och sedan föra ut pengarna blev som att stjäla godis från ett barn (Soros-style), och ärliga svenskar kunde inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att någon skulle få för sig detta ofog. Växelkursen blev till en jojo, och export- och importbolag kunde inte planera alls, vilket fick grava konsekvenser för arbetsmarknaden. Sverige gick mot extrem och illvarslande inflation. (Tycker man att detta är för tekniskt, så kan man tänka så här: ABBA-Björn sålde sin Jugendvilla på Djursholm för en kvarts miljard kronor. Ungefär så!)
6. ABBA-Björn är socialist och har ingen aning om hur pengar fungerar. (Vänta, skulle detta in i dokumentären? Tja, varför inte!)
7. I "dokumentären" belyser Ingves att Sverige hade inte någon erfarenhet av hur moderna finansmarknader fungerade, och som expert utbildad vid Princeton blev han ombedd att ta sig an denna komplexa uppgift. Detta är naturligtvis en partsinlaga, och blir vilseledande om man inte kan sin historia. Det har funnits många monetära ekonomer som vet precis hur inflation fungerar, men dessa har man i politiska kretsar bortsett från. Min personliga favorit är professor Constantino Bresciani-Turroni, som författade Economics of Inflation, översatt till engelska 1937, vilken redogjorde för hyperinflationen i Tyskland under 20-talet (originalet, som skrevs på italienska, har titeln Le vicende del marco tedesco, publicerad 1931). Fast svenska ekonomer läste kanske aldrig andra böcker än amerikanska? Det låter troligt, för att döma av hur förbaskat dum den här resan är som vi gjort i fastighets-Sverige skulle jag hävda att den måste ha amerikanska influenser. (Nämen, vad säger jag?!? .. eller förresten, Trump, Biden, Harris…Jo, det stämmer!)
8. Vidare redogör den ytligt för införandet av inflationsmålet på två procent, vilket blev Riksbankens nya rättesnöre i kölvattnet av den inflation som härjade under större delen av 70-talet. Denna problematik, för svensk del, vill man inte tala om mer specifikt, utan hävdar helt enkelt att det fanns inflation i Sverige (och världen) som en konsekvens av en oljekrisen 1973. I dessa sammanhang är det vanligt att inte införliva svensk politisk utveckling i en större bild, för detta är den plats som Sverige helt enkelt åvisas i internationella politiska relationer. Den generation av svenskar som levde då vet att Olof Palme levde rövaren på den internationella arenan, bland annat genom att kritisera Nixon och Kissinger för Vietnamkriget och ohemult mördande av civila (Palme dristade sig till orden “satans mördare”, vilket ledde till en utrikespolitisk härdsmälta). Dokumentären insinuerar att akademin, med den amerikanske professorn Milton Freedman i ledningen, visade på lösningen till inflationsproblemet, som skulle bestå i att minska på statlig kontroll till förmån för den privata sektorn. Detta är en grov förenkling av ekonomiska samband, vilket bland annat Chile fick upptäcka (för lång historia för att diskuteras här). I korthet kan man påvisa att om företagen blir privat ägda, och staten beroende av dessa, är en fascistisk regim à la Benito Moussolini endast runt hörnet. En bättre referens än Milton Friedman hade varit Gustav Cassel, och hans verk “Stabiliseringsproblemet eller vägen till ett fast penningsväsen”, publicerat i Stockholm 1924, av P.A. Norstedt & Söners Förlag. Men, TikTok fungerar säkert lika bra i dessa tider!
9. I "dokumentären" hänvisar man till andra länder som hade lyckats bättre med inflationsbekämpningen, och mer konkret var detta Kanada. Sverige erfor helt enkelt ett mycket stort politiskt tryck på att införliva sig i den västerländska ordningen.
10. Göran Perssons roll har man inte belyst alls. Kring år 2003 ändrade man regelverket för att bankerna skulle kunna erhålla billigare belåning, genom såkallade säkerställda obligationer. Syftet var att få ned räntorna för hushållen. Denna lågränteregim har alltså haft nästan 20 år på nacken! Det hade varit intressant att få reda på vad käre Göran tyckte om tilltaget med nollränta! Kanske ville han inte ställa upp på en intervju, nu när Swedbank snart har grillats av det amerikanska justitiedepartementet i närmare ett decennium? (“Politiskt känsligt”..? Nej. “Kul”! Det är ordet vi söker.)
11. "Dokumentären" redogör inte för att Sverige skulle införlivas i EU, och hur det har funnits ett politiskt tryck på svenska makthavare att ersätta kronan med euron, samt hur detta förkastades av folket i folkomröstningen 2002 (samma år som Anna Lind mördades). Istället hoppar den fram till år 2006. Anledningen till detta är att om man har sett för mycket på Tiktok, som kanske videoredigeraren för “dokumentären” har gjort, ja, då blir det lätt att man glömmer lite saker. Som exempelvis ett decennium av finans- och penningpolitik, och politiska mord! Det kan hända vem som helst!
12. "Dokumentären" hävdar att svensk ekonomi repade sig snabbt i kölvattnet av krisen 2008, men utelämnade att priset som Sverige fick betala var att Riksbanken gick djupare in i det finansiella beroendet av amerikanska finansmarknader. Riksbanken ingick swap-avtal med den amerikanska centralbanken Federal Reserve, som möljiggjorde att svenska internationella bolag fick låna i amerikanska dollar, för att kunna bedriva handel på internationella marknader. Utan swap-avtalet hade detta varit problematiskt! Att inflationen blev låg var helt enkelt resultatet av en politisk överenskommelse (trots att Riksbanken ska vara opolitisk i vårt demokratiska Sverige?? Hmm, hur gick det till?)
13. Dokumentären går in på att nollräntan annonseras år 2014, utan att belysa Sveriges delikata position när Libor-skandalen briserar. (Libor är en akronym för Lite Intresserad Bortom Ordinär Rationalitet. Det såg jag på Tiktok, och skrev om här.)
14. Vidare finns en fråga som egentligen besvarar sig själv: varför intervjuas en indisk professor, Atif Mian vid Princeton, som tydligen inte har någon koll alls på Sverige, om svenska förhållanden, när Sverige har mängder med svenska välmeriterade nationalekonomer som kan tala om dessa ämnen? Jag kan egentligen bara föreställa mig två anledningar: i) filmmakarna vill inte ge röst åt dessa, men detta är inte troligt (reser man till USA och tar omvägen via Lund från Stockholm, ja, då är man riktigt ambitiös); ii) nationalekonomerna är helt enkelt för fega (förutom nationalekonomerna från Lunds universitet, uppenbarligen. Go Lund!!). De verkar alltså helt enkelt vara för fega. Stockholm, Uppsala, Handels, hmm... vilka har vi mer?? Nä, det är väl gänget. Ena riktiga fegisar hade dokumentärmakaren att göra med, verkar det som. (Undantaget nationalekonomen i "dokumentären" som jag inte hade koll på).
15. Mot slutet kommer Andreas Cervenka in på den viktigaste frågan om fastighetsbubblan som Riksbankens rekordlåga ränta resulterade i. Jag citerar: “Det här påverkar vilka yrken man anser sig råd att ha. Varför har vi jättestor brist på sjuksköterskor, lärare, varför är det svårt att få bra människor att söka till polisen, varför är det många som lämnar militären? De yrkena ger inte så mycket pengar, och man behöver mycket pengar för att ha råd att bo.” Exakt så blir det, och medicinen är lika enkel: eliminera Riksbankens oberoende gentemot regeringen, återupprätta kapitalgränser och reglera valutan i en guldmyntfot (vilket har skett, i princip, i hela Asien redan), och initiera en politisk reform för att se till att det blir rätt man på rätt plats. Fast, än en gång, man kan också bara se lite mer på Tiktok, så löser det sig säkert!
16. “Dokumentären” missar helt att vid utbrottet av kriget i Ukraina gjorde Riksbanken (mer specifikt Ingves) bedömningen att om Ryssland skulle undanhålla rysk olja och naturgas från Europa, då skulle det inte ha nämnvärda effekter på svensk inflation. Tji fick han!
17. Slutligen tycker jag att Thomas Franzéns kommentar mot slutet är passande. “Vi måste erkänna misstagen, men det är svårt. Många kan förlora ansiktet.” Retoriskt hade intervjuaren kunnat ställa frågan “Men hur kan man förlora något som man aldrig haft?” Det hade kunnat bli till en intressant diskussion i Göran Skyttes anda, men förmodligen inte gjort sig särskilt väl i denna era av självförhärligande selfies.
18. Jo, jag glömde nästan. Ingves penningpolitik som kallades för “kvantitativa lättnader", där 700 miljarder lades på att köpa obligationer och annat skräp torpederade nästan statbudgeten med ett hål på sisådär 40-80 miljarder kronor när räntorna höjdes 2022. Denna händelse visar på att centralbanker ska inte, överhuvudtaget under några omständigheter alls, ha fritt spelrum att bedriva någon form av självständig politik. Detta är så pinsamt för Riksbanken att jag kommer inte att länka till det som jag har skrivit förut, utan låter detta istället förbli hemligt på bloggen. (Ungefär som “dokumentären”, som försöker hålla det hemligt för allmänheten. Vi bloggare, tiktockare och influencers är inte så dumma som vi ser ut!)

Man kan verkligen fundera på vilka konsekvenser dessa politiska missgrepp kommer att resultera i under de närmaste åren! Eller om hela krisen i själva verket var planerad? För den konspiratoriskt lagda läsaren skulle jag vilja föreslå att kanske, bara kanske, finns det en liten sannolikhet att Sverige gjorde ett byte: skonade finansiella marknader mot ett Nato-inträde. Det finns emellertid inga gratisluncher, utan kommer, i värsta fall, att inbegripa förlorade svenska liv. Om den dagen kommer, då undrar jag hur Riksbanken kommer att dömas. Naturligtvis vill ingen att denna dag ska inträffa, men idag tror jag tyvärr att det är en reell möjlighet (för tio år sedan hade jag skrivit en bok om det, men jag börjar bli luttrad).

Slutligen, “dokumentären” påvisar även ett annat drag, nämligen den beröringskräck som finns för vår gemensamma, svenska, oförvanskade historia. Det är som om att när dessa “dokumentärer” väl görs i SVT:s regi, så tar de ytterst sällan rejäla och ärliga grepp om vilka vi som folk egentligen är, och vår berättelse. Det tar tid att identifiera mönstret i propagandan, men det finns där. Kanske är det ett tecken på ett nationellt trauma, som tar tid att läka? Trauma kan manifesteras på många plan, och är det frågan om ett allvarligt fall kan försvarsmekanismerna slå till med full kraft, ungefär som de gjort i Sveriges utrikespolitik! Att se en fiende i den ortodoxe ryssen är bekvämt, och man skulle, med viss svårighet, kunna motivera att den shiamuslimska iraniern, bortom Alborz-bergen, är en fara för Sverige (fast i ljuset av den demokratiskt valde Mossadeghs frånfälle blir resonemanget långsökt). Vi kunde knappt komma överens med Turkiet i vår strävan att bli fullvärdiga Nato-medlemmar! Den sista pusselbiten som emellertid visar att Sverige knallat en bra bit i den pågående Golgatavandringen är att vi verkar inte nöja oss med att betrakta halva Asien som fientligt inställt, utan har numera inkluderat det taoistiska Kina i denna påstådda ondskans axelmakter. Fyra olika folkslag, med fyra nästan olika religioner (shia och sunni är väl ändå inte samma sak, precis som protestantism och ortodox kristendom inte är samma sak), i fyra helt olika länder, och alla tydligen en fara för lilla Sverige! Nä, för min del osar denna paranoida och ologiska diskurs av trauma lång väg. Vi bör nog städa rent framför egen dörr innan vi vänder blicken mot andra länder.

Bättre kan vi!