Älska varandra, och älska barnen!

Födslotalen i världen är på väg ner. Enligt FN föds det globalt cirka 2,3 barn per kvinna i genomsnitt (ourworldindata.org). Undantaget är centrala Afrika, med födslotal som når upp till dryga 6 barn per kvinna.

Sverige är inte immunt. Vår statsminister tog nyligen till orda i debatten om varför det föds så få barn i Sverige, i SvD. I Sverige föddes det 1,45 barn per kvinna i snitt, och detta innebär att befolkningen minskar (trots den kraftiga migrationen som ägt rum under de senaste decennierna).

Argumenten känner vi igen, och de är intellektuella. Till exempel hävdas:

• “Den internationella bilden är att nativiteten sjunker när välståndet stiger. Högre inkomster, låg barnadödlighet, fungerande pensionssystem, preventivmedel, kvinnor i förvärvsarbete och självbestämmande talar alla för att familjer inte längre får många barn.”
• “Skolor och förskolor kommer till exempel att behöva stänga om antalet barn blir betydligt färre, på samma vis som nya behövde öppna när barnen blev fler.”
• “Det görs många försök att förklara varför familjer även i Sverige får färre barn, men något enkelt och tydligt svar verkar inte finnas.”
• “Några kommer säkert hävda att lösningen är ökad invandring. Men det är helt uppenbart ingen hållbar lösning för Sveriges del.”
• “Prognoser pekar på att det blir vanligare att en kvinna inte får några barn alls, än att hon får tre barn. I ett fritt och jämställt samhälle ska regeringen inte ha synpunkter på människors mycket privata skäl att bilda familj eller inte. Det är en personlig fråga.”

Denna typ av trendbrott i data har i princip alltid sin orsak i någon större händelse (en plötslig förändring från 2,1 till 1,45 barn per kvinna är en minskning med drygt 30%, och utgör ett trendbrott). Det ska bli intressant att se om någon forskare har modet att testa hypotesen att den globala vaccineringen under Covid-epidemin faktiskt orsakade denna barnlöshet, på medicinsk väg. För första gången i historien tror jag faktiskt att det globala forskarsamfundet har alla behövliga komponenter i dess besittning: data på vaccinationsgrader, samt metodologisk möjlighet att identifiera och testa kausala effekter (orsakssamband) med hjälp av en designstudie som kan liknas vid ett naturligt experiement (wikipedia.org). Frågan är egentligen inte av ett vidare vetenskapligt större intresse, för det är vederlagt att vaccineringen var aldrig problemfri, men politiskt är det naturligtvis oerhört intressant att få skadorna av missgreppet kvantifierade (och även anledningen till att vi troligen inte kommer att få se en sådan studie i närtid).

Befolkningsproblemet är, som bekant, inte en ny oro, eller ett nytt problem, vilket även det reflekteras över i artikeln. Artikeln hänvisar till den socialdemokratiske politikern Gunnar Myrdals debattbok “Kris i befolkningsfrågan” från 1934 (wikipedia.org), även om Thomas Maltus är en av de första filosoferna (och även präst) som i västerländsk tradition förknippas med frågan. Frågan är emellertid äldre än så: råd kring hur ett talrikt folk skapas återfinns i tidigare skrifter, till exempel Bibeln (bland annat första Moseboken). En sak som jag, för egen del, kan konstatera efter ett lagom långt liv i lagom intellektuella kretsar är att problemet är relativt enkelt att lösa. Män och kvinnor behöver lära sig att älska varandra, och prioritera barn och familj, för att utvecklingen ska vändas. Det är lätt att säga, men tydligen svårt att göra. Människor behöver tro på att detta är den rätta vägen att gå för att vända utvecklingen (vilket får mig att reflektera över behovet av en svensk religiös uppväckelse, men det är ett annat ämne). Egentligen ska det inte vara så svårt att tro på det heller: alla som har barn vet hur mycket glädje de ger, och vilken mening livet får av att se dem växa. Hur kommer det sig att det är så svårt att vända utvecklingen, då?

Det har förmodligen något att göra med språket, och hur vi talar om oss själva, eller med varandra. Intellektuella debatter kan vara roliga, men ack så vilseledande. Sveriges befolkningstillväxt har varit en fråga som analyserats i andra forum. Till exempel kan följande resonemang om Sveriges befolkningstillväxt påträffas i boken “Cycles: the Science of Prediction”, av Dewey & Dakin från år 1947.

Jag citerar (och översätter citatet till svenska): “Sverige har växt på ett sätt som, i dess kvantitativa relation åtminstone, är väsentligt likt det sätt som en mängd jästceller växer.”

Man behöver inte läsa mer för att förstå att författaren till just den meningen är måttligt begåvad. Den här typen av argument präglas av en extrem intellektuell slapphet. Det finns väl ingen vid sina sinnens fulla bruk, med en intakt självkänsla, som skulle likna sin egen, eller sitt samhälles utveckling, vid en mängd jästsvampar i en bunke deg? Men, i akademiska sammanhang florerar denna typ av floskler, ofta helt oemotsagda (ungefär som i politiken, likt de vita medelålders män som beklagar sig över “problemet med vita medelålders män”. Dumt så det förslår!) Den intellektuella prägeln abstraherar problemet från att inkludera författaren själv. Man talar om problemet, som om det endast vore relevant för omgivningen, utan att inse att det faktiskt berör ens egen person i allra högsta grad. Om man skulle vilja ha ett recept på hur man kapitalt misslyckas med sitt eget liv, och sina barns fostran, och samhällets civilisatoriska fortskridning, då gissar jag att en sådan instruktionsmanual skulle börja med orden “Påminn barn och vuxna, gärna frekvent, om att vi är att likna vid jästsvampar.”

Barn gör som vuxna gör, inte som de säger. När vuxna inte vet vart de vill leda barnen, då märks det, i diskursen, i politiken och i samhället. De enda gångerna jag någonsin hörde vuxna människor tala om vikten av att man och kvinna ska älska varandra var under min ungdom (möjligen i relation till konfirmationen). Jag kan inte minnas mig ha hört en endaste vuxen röst säga i ett publikt forum att detta är viktigt idag. Missförstå mig inte, det finns gott om offentliga individer som påtalar vikten av tolerans, minoriteters rättigheter, och att LBQT måste ha sin rättmätiga plats i samhället, men dessa individer talar inte om det väsentliga: att man och kvinna ska älska varandra, i en ärlig, omtänksam, respektfull, och kärleksfull relation. Det är i den relationen som barn blir till, och som samhället och civilisationen fortskrider. Utan kärlek finns inget av detta. Det är enkelt! Att beklaga sig över låga födslotal, samtidigt som ett LBQT-leverne uppmuntras för unga, kommer inte att vända utvecklingen. Snarare gör den argumentationen mer irrelevant, och de unga mer vilsna.

När kärleken väl har fått grepp i människan florerar alla andra områden i kölvattnet av strävan att älska varandra. Så, börja älska varandra!