Massmediernas tre stadier

Napoleon lär ha yttrat orden “fyra fientliga tidningar ska fruktas mer än tusen bajonetter” (goodreads.com). Paranoide Nappe, som inte kunde få nog av krig, för han såg fiender i precis alla och allt, överallt, hela tiden, då han var ett stackars barn av den våldsamma franska revolutionen (so-rummet.se) missförstod naturligtvis mediernas verkliga natur. De gör bara så gott de kan!

Lagom till semestern har jag upptäckt att det finns viss förbättringspotential på denna front. I god vetenskaplig tradition destillerar jag följande tre klassificeringar utifrån en helt egen objektiv ansats (som är förvånansvärt subjektiv, men misstänksamt nog kongruent med definitionen av objektivitet).

Första stadiet – krönikörerna

En tidning strävar efter att vidareförmedla nya företeelser och information om nyligen inträffade händelser, så kallade “nyheter”. Ett problem med verkligheten är att det händer inte så mycket. Det finns såklart oroshärdar i världen, men det har det alltid gjort så länge människan funnits, och dessa är alltid, ovillkorligen, av en synnerligen lokal natur (till och med världskrigen är lokala). Istället kommer en ambitiös nyhetsredaktör sakteligen till insikten om att det händer inte så mycket på daglig basis att det faktiskt går att försörja sig på detta. Denna insikt leder redaktöreren till att ta det första steget, nämligen att rekrytera krönikören. Detta steg lyder vanligen så här:

- “Chefen, det hände inget idag heller.” 
- “Men, Bosse, jag kan inte betala din lön om du inte skriver några artiklar, det fattar du väl?” 
- “Vad ska jag skriva då? Det är helt dött från TT.” 
- “Skriv om vad som helst. Skriv om VM, det är ju matcher varje dag i Mexiko och USA! Folk tycker om fotboll!” 
- “Men jag är ju utbildad journalist! Jag gick på högskola i tre år, och har min egen blogg där jag visar ornotoligiska foton. Jag talar italienska och har läst till sommelier på kvällarna. Jag kan för f-n inte skriva om fotboll!” 
- “Vill du ha betalt? Då skriver du om fotboll!” 
- “MEN JAG ÄR EN JOURNALIST!” 
- “Kalla dig krönikör.” 
- “Okej då.”

Andra stadiet – glasstester

När karriärsbytet är ett faktum uppstår frågan, vad ska ämnet för krönikorna bli? VM i fotboll spelas inte varje dag, och krönikören får således allt svårare att uppbåda brödet till det dagliga levernet. Det är då det beryktade testet gör sitt intåg för allmän beskådan: krönikan om glasspinnen! (svd.se)

Alla kan relatera till glass, till och med barn! Detta ter sig vara en felsäker intäktsstrategi, men bara vid en första anblick. Den har nämligen föregåtts av två tidigare klasser av krönikor: semmeltest och vintest. Mot slutet lyder det vanligen så här:

- “Vilken flaska e de? Bourgogne? Portvin e inte min grej.” 

- “Näe fan, detta e renat!” 

- “Men, den e ju röd?!?” 

- “De e inte t-schprit, aschå! Metyl e ju farligt schom faaan!” 

- “....men den e ju RÖÖÖÖÖD!!!” 

- “Jaha, du menar fäääärgen!! De e hallon-schaft, schom jag blandat i. För schmakens schkull.” 

- “Bosse, detta funkar inte. Vi får recensera glass istället!”

Tredje stadiet – pornografi

När varken vin- eller glasstester kan finansiera tidningens uppehälle återstår endast två strategier: bidragsberoende och att skriva om pornografi. Den sistnämnda strategin kan börja med en prövande, självupplevd artikel (svd.se), men kör snabbt i diket då krönikören inte kan göra en distinktion på subjektivitet och objektivitet (aftonbladet.se). Kvar återstår bidragsberoende för självsanerade tidningar, något Mediemyndigheten kan intyga.

Nä, i sommar ska jag koppla av, läsa några goda böcker och ligga i hängmattan på soliga dagar. Kanske läsa Brott och straff, av Fjodor Dostojevskij?