Vad behöver Sverige?

Nyheterna på SVT 2026-09-03 var betänkvärda. Tydligen har en drönare landat i Tyskland med en bomb. Den detonerade lyckligtvis inte. Nu funderar militärerna på om politikerna kommer att tolka detta som en krigsförklaring. Men behöver det vara så?

Det är kanske en inbjudan till dialog, men mottagaren förstod inte vad som menades? Det kanske var en felleverans? Även militärer behöver handla (köpa och sälja alltså, inte agera hela tiden). Då kanske Myndigheten för psykologiskt försvar ska tala ihop sig med militärerna? Jag har inte blivit riktigt klok på vad den myndigheten gör? Är det en själavårdande myndighet, för det kan ju inte vara en enhet för kontraspionage, väl? Det “psykologiska försvaret” sker i Sveriges alla idrottsföreningar, där barnen visas vad som är rätt och fel, livslust, kämpaglöd och kamratskap, och så borde även ske i skolan. Det psykologiska försvaret sker i en kärleksfull relation mellan man och kvinna, kan jag tycka.

Att försöka förstå vad någon menar är inte alltid lätt. Man måste ha tid för reflektion, och känna av sin egen kropp, sina tankar, sin andning och vara medveten om sin omgivning (var fanken ställde jag nu datorn? Ah, den är i mitt knä och jag skriver på den!) Detta kanske våra politiker skulle få en workshop i: “mindfulness”. Då kanske de väljer att reflektera över sin egen historik, trovärdigheten i budskapet, och möjligheterna att få med sig människor på tåget i att bygga ett bättre Sverige för våra unga och morgondagen? Att döma av skoldådet i Fagersta är vi som land inte riktigt där.

Man kan inte gå för fort dock. Den som springer lämnar efter den som promenerar. Var går gränsen? När man träder över en gräns upptäcker man att den finns, men först då, och det behöver ske försiktigt. Det blir en ny erfarenhet, och frågan är om man lär sig något av den? Då behöver man ödmjukt reflektera över vad som skett, och inte högmodigt storma vidare. Behöver man söka kontakt?

Är drönaren i Tyskland en inbjudan till dialog, eller är det en krigsförklaring? “Som man frågar får man svar.” Nu är det inte så länge sedan Tyskland och Ryssland hade en fungerande dialog (den före dette kanslern Gerhard Schröder stod på god fot med Vladimir Putin), men kan länderna och folken återuppliva dialogen? Eller hamnar vi än en gång i att utmåla ett folk som en syndabock? Att utmåla en syndabock är ett sätt att hantera ansvaret. Människan kan projicera sina egna tillkortakommanden på omgivningen. Kan vi lära av historien, eller behöver vi återuppleva vissa alternativ (för Sverige, men även för Tyskland)? Kan vi rannsaka oss, och hantera minnena? Kan vi sörja smärtan som vi konfronteras med?

Att återuppliva kontakten för Tyskland och Ryssland på en diplomatisk nivå kan vara svårt, men behöver inte vara det. Man behöver rätt människa på rätt plats, och någon som kan visa respekt för sin motpart. Den svenska kronprinsessan visade på imponerande kunskap om protokoll när hon bugade artigt för Kejsaren av Japan vid sitt besök 2025.

Vissa tolkar en bugning (notera, bugning, ej buggning) som en gest om underkastelse, och på ett sätt kan man se det så. Men man behöver inte göra det. En bugning innebär att man böjer ryggen (kvinnor niger förvisso), ungefär som man gör när man lyssnar på ett litet barn. Hur djupt måste man buga för att höra den lilla människan? Är man underställd barnet för att man böjer på ryggen? Man kan också buga av vördnad, men vad är det man vördar?

Nä, jag hävdar fortfarande att Sverige behöver ett själsligt uppvaknande. Det var länge sedan man hörde Caravan of Love av the Housemartins i etern. (Thomas Dreilick, kan du inte spela den någon gång? Den är så bra!)