Denna gång är det annorlunda. Inte.

“Denna gång är det annorlunda” är ett klassiskt uttryck inom finansiell ekonomi, som lär ha myntats av John Templeton, en legendarisk investerare (wikipedia.org). Det är även titeln på en bok av Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, som studerar finansiella kriser under åtta sekler (princeton.edu).

Det är mänskligt att tänka så; denna gång är det annorlunda. Det är nästan ett mantra som man kan ta till för att neutralisera den kognitiva dissonans som tränger sig på när man blir konfronterad med obekväma nyheter. Demonstrationerna i Frankrike har tydligen spridit sig till flera länder: Spanien (svt.se), Polen (france24.com), Italien (svt.se) och Holland (svt.se) för att nämna några.

Protesterna i Europa motiveras nominellt av olika anledningar (skolfrågor, boendesituationer, datacenter, etc), men en gemensam nämnare kan skönjas i de allt stramare hushållsbudgetarna som vanligt folk behöver axla i kölvattnet av högre energipriser. Europeiska gaslager är rekordlåga för året – Tyskland ligger under 60% i mitten av november och det har direkt bäring på sydsvenska elpriser – vilket bådar illa för spark-spreadar (wikipedia.org) och därmed elpriser i vinter. Har vi nått någon slags gräns som ska leda till ett regimskifte, måntro? (I egenskap av ekonom associerar jag inte denna term till att byta ut europeiska presidenter med våld, utan snarare till att ekonomiska fundament förändras.)

Källa: Entsog.eu

Den som tror att det är annorlunda denna gång är i regel under 43 år gammal-ish. Det är en helt ovetenskaplig och godtycklig gränsdragning som jag gör, baserad på en reverserad progression om svenska hushålls erfarenheter av en svunnen lågräntemiljö. Om man tog examen i något abstrakt högskolerelaterat ämne runt åren 2008 – 2010 och påbörjade sin fastighetskarriär kort därefter, då det första jobbet gav banken möjlighet att erbjuda frikostiga lån under ett drygt decennium – ett erbjudande som man aningslöst accepterade i hopp om ett bättre liv med mycket tid för golf – borde man kvalificera sig för denna kategori av humana drömmare. Man har inte någon erfarenhet av högräntemiljöer, och man har inte läst hundratals universitetspoäng (eller vetenskapliga artiklar) om makroekonomiska anomalier, och 90-tals krisen är något som en släkting kanske har diskuterat över en räkmacka på en begravning; då platsar man i denna kategori!

Jag kan avslöja en sak. Det är inte annorlunda denna gång. Nu kan man förhålla sig till detta konstaterande på olika sätt. Vissa springer kanske iväg och köper boken av Reinhart Rogoff, men då vill jag mana till besinning. (Kenneth Rogoff är en amerikansk monetär ekonom som helt har delegerat analysverksamheten av monetärt guld till en kollega, Barry Eichengreen, för att han hellre spelar schack, ett spel som numera, i AI-tider, är fullkomligt omöjligt att vinna.) Istället vill jag slå ett slag för en svensk ekonom av den gamla skolan - “denna giganternas gigant” för att parafrasera Robert Gustafssons imitation av Ernst Hugo Järegård, även född i Ystad, som av en händelse var orten där den första svenska sparbanken etablerades, vilket gör honom till en lämplig freudiansk felsägelse, Järegård alltså - som har skrivit otaliga verk på området, utan att för den delen närma sig den förbannelse som jag verkar lida av, att författa proustianskt långa meningar, nämligen Lars Jonung.

Källa: Ekonomisk Debatt 2000, årg 28, nr 1

När man studerar historien (gärna en autentisk sådan, till skillnad från en uppdiktad) går det att skönja vissa mönster i hur lågränteregimer alternerar med högränteregimer. För en ordentlig – alltså riktigt ordentlig, eller som man säger på lågstadiet och möjligen även i vissa sydsvenska kommunala kretsar: “på riktigt riktigt” – redogörelse av räntornas historia vill jag hänvisa till Sydney Homers tegelsten – ej att misstas för Simpson Homer, och inte heller den grekiske Homeros, författaren till Illiaden och Odyseen, som bägge saknade kunskaper om stoffet i Stefan Yards oemotståndliga ränteklassiker, kort och gott titulerad “Kalkyler” – på 736 sidor, A History of Interest Rates, men om man nöjer sig med att studera den svenska penningregimens historia under de senaste 150 åren, istället för världens ränteregimer under de senaste fyra millenierna, då duger Jonungs forskning gott och väl!

Här kan vi se hur politiker velar och daltar, fram och tillbaka, när de funderar på vad den långsiktigt hållbara räntan är. Det är ju med räntor som med värdepapper, något de gamla venetianska bankirerna visste, att om ett papper - svenskt eller utländskt - betingar olika priser över tid, ja, då går det att härleda en implicit ränta från den förändringen. Alltså, ska den upp, eller ska den ner? Ska den knytas till guld, eller till någon valuta i ett grannland? Ska den knytas till en korg av valutor? Är den kompatibel med prisstabilitet eller en stabil inflationär miljö? Ja, det vet väl ingen riktigt, åtminstone inte att döma av vår historia, även om man kan urtyda tendenser till våldsamma ränteryck på penningmarknaderna när man ser närmare på re- och devalveringar. Men en sak är säker: denna gång är det annorlunda. Inte.

Nu har det gått några år sedan det sist begav sig. Kom inte och säg att ingen varnade dig.