En energipolitik att undvika

Ibland är det bra att blicka tillbaka och fundera på om man kunde gjort något annorlunda. Tyskland erbjuder en lärorik läxa. Politikerna valde att avveckla kärnkraften 2011, i kölvattnet av Fukushima-haveriet i Japan (krisinformation.se). De kallade den gröna omställningen för Die Energiwende, och blev signatär till Parisavtalet 2015 (handelskammer.se). Den nya given innebar att de skulle ställa om till vind- och solkraft som primär energiförsörjning för hela landet och industrin. Under 2017-2019 syntes de första tecknen på att detta inte skulle fungera (ansträngd gassituation uppstod alltså långt före Ukraina-krigets utbrott). Som en nödåtgärd aktiverades kolgruvor för att säkra energitillgången (tn.se). Idag kan man läsa att tyskt beroende av kolkraft fortfarande är så stort att dessa går inte att avveckla (tn.se).

Tänk om tyska politiker hade haft en något klokare framförhållning, när det begav sig för mer än ett decennium sedan? Då hade inte landet hamnat i en sådan prekär situation som det befinner sig idag, där beroende mot rysk gas har byts ut mot ett beroende av amerikansk LNG som är hundratals procent dyrare! Energipriserna har fullkomligt torpederat den tyska industrins konkurrenskraft, med oerhört allvarliga konsekvenser för bil- och tung industri (svt.se), med ett fack som ideligen hotar med strejk. Polemiken i landet har ökat, med AfD som hotar att lämna EU och Euron, vilket i praktiken innebär slutet på EU (samnytt.se).

Jag kan faktiskt inte tänka mig en sorgligare utveckling för Europa, än den som vi nu ser i Tyskland. Den hade kunnat avvärjas, om tyska politiker bara hade tillämpat sunt förnuft. Förhoppningsvis slipper vi att följa i deras fotsteg.