Hur kan Sverige bevara välståndet via handel?

Europa genomgår en turbulent period, och en fråga som kommer att aktualiseras för svensk del inom de nästkommande åren är hur vi bevarar vårt välstånd via handel. Svensk import och export sker i huvudsak gentemot stora handelspartners i Europa (Tyskland, Norge, Danmark, Finland), och den minskar i talande stund.

Källa: scb.se. Hämtad 2024-12-04.

För EU:s del ser det faktiskt ut som att det kan bli oerhört prekärt läge om AfD vinner i Tyskland, med en exit ur EU och euron . Frankrike är i ett känsligt läge redan idag, med höga räntor på statsskulden och möjligt omval (svt.se). Naturligtvis blir en sådan omställning turbulent i Europa, för företag och finansiella marknader. Den svenska kronan, som liten valuta, behöver kunna stödja svenska företag och mer specifikt, i ett internationellt perspektiv, deras handelsarrangemang under sådana omständigheter. Konventionellt ser man på internationell handel som USA:s prerogativ, där Sverige länge och väl har ingått i detta nätverk i ömsesidigt samförstånd. Av faktorer som ligger bortom vår kontroll, kan svenska företag bli tvungna att behöva se sig om efter andra marknader för att upprätthålla lönsamhet i andra handelsarrangemang. I medier har man kunnat läsa om att svenska företag, samt staten, borde använda euron, men denna ståndpunkt ter sig allt mer orealistisk givet osäkerheten som omhuldar det europeiska monetära arrangemanget. Alltså är det klokt för svensk del att vidta en del försiktighetsåtgärder i planeringen av framtida scenarior.

Detta innebär konkret att svenska företag som riktar om sina exportflöden till andra marknader (Asien, Afrika, Sydamerika) kan bidra till en situation där import (och tillhörande leverantörsfakturor) och export (med kundfakturor) är denominerade i olika valutor. Detta resulterar i vad man inom finans benämner som en "asset liability mismatch". På svenska blir det mest korrekt att tala om obalanser mellan sammansättningen på tillgångar respektive skulder i en balansräkning, där obalansen kan avse såväl aspekter som löptider på finansiella instrument, men även i denominering av valutor eller andra klausuler. Dessa begrepp blir något omständliga, därav engelskans svepande begrepp som vunnit i popularitet. Obalanserna kommer att aggregeras inom bankväsendet, och i värsta fall resulterar de i likviditetskriser av oerhört allvarliga slag. Notera att frågan drivs av en industriell logik, där insatsvaror för vissa sektorer/marknader kan behöva köpas in för att möjliggöra försäljning i andra sektorer/marknader, men där den ytterst regleras med hjälp av finansiella åtgärder.

En konventionell lösning innebär att obalanser mellan fordringar och skulder justeras genom ändrad prissättning på dessa instrument. Om prissättningen inte justeras kan staten i värsta fall "trycka pengar", vilket innebär att en relevant myndighet underskriver den ofinansierade skulden som uppstår i kölvattnet av obalansen. Under normala omständigheter hade en institution som Riksbanken kunnat agera för att värna svenska intressen. På grund av missgrepp som begåtts av denna under det senaste decenniet (med tillhörande kapitalförluster i miljardklassen) åtnjuter inte Riksbanken det förtroende i internationella kretsar som den en gång gjort, och därför kan det mycket väl bli så att frågan hamnar i knäet på regeringen. Frågan spänner dessutom över två departement (finansmarknader och utrikeshandel), vilket gör att den lätt kan torpederas av intressen som möjligen inte har Sveriges bästa i åtanke. Detta vore synd, för den är också en av de viktigaste frågorna som präglar landets välstånd.

Alltså, koncist uttryckt, den problematik som lyser med sin frånvaro idag och som behöver lyftas på agendan för svenska företags väl, är hur den svenska kronan (inte Euron, inte Dollarn, eller någon annan valuta), med tillhörande finansiella arrangemang, kan understödja svenska företags handelsarrangemang, givet den pågående och negativa utvecklingen för svensk internationell handel.