En politiskt inkorrekt analys av söndersmulade fastighetsvärden

Semester är underbart! Inga måsten, utan bara kopiösa mängder med vin, cigaretter, fester, musik, sol, bad och mängder med nakna kvinnor, nere på rivieran! Precis som livet ska vara! Fantastiskt!

Om sanningen ska fram är det inte riktigt så mina semestrar ser ut, och det vore väl inte helt politiskt korrekt att erkänna en dylik dröm. Då är det enklare att låtsas som att allt är lagom bra, ungefär som SCB har tvingats göra med denna kommuniké i juni, med en uppdatering av fastighetsprisindexet (scb.se). I vanlig ordning smögs ett uppdaterat index ut, lagom inför semestrarna då ingen bryr sig, i ett format som ingen fattar (i hopp om att det ska förbli så). Enkelt, bekvämt, och politiskt korrekt!

Källa: SCB, i ett politiskt korrekt format som ingen fattar.

Nu har SCB, sin vana trogen, även publicerat den underliggande data som används i grafen, här. Där går det att återfinna en bild, som återger nivån för fastighetsprisindexet (till skillnad från de årliga förändringarna), vilken påminner oss alla om att den genomsnittlige husägaren har blivit rikare, i en helt politiskt korrekt ordning. SCB förser även läsaren med ett politiskt korrekt konsumentprisindex, ifall läsaren skulle beräkna ett “realt” index, där fastighetsprisindexet kan divideras med konsumentprisindex, och på så sätt reflektera värdeökningen i “reala termer”. En sådan beräkning skulle resultera i denna graf:

Att göra dessa beräkningar är inte helt rättvisande, eller okomplicerat (något jag resonerar om i breda ordalag här). Konsumentprisindexets utveckling har stor bäring på hur medborgarna generellt uppfattar deras ekonomiska situation; prisökningar gör dem fattigare, enkelt uttryckt, om de inte äger tillgångar som skyddar dem från dessa prisförändringar.

Många svenska medborgare har mycket medvetet sökt skydd från dylika prisökningar i ägandet av fastigheter, och på så sätt valt att värna sina förmögenheter från politikers och bankirers klåfingrighet. Det är ungefär som en outtalad överenskommelse: “Om vi låter er bli rika, genom att ni får äga era fastigheter och de går upp i värde, då behöver ni inte se närmare på vad vid egentligen sysslar med.” Politiskt korrekt, och framför allt, politiskt bekvämt!

Vill man göra en analys av hur fastighetsvärdena egentligen har utvecklats i en värld där centralbankirer funderar på vart guldpriset ska ta vägen, varför inte använda guldpriset som ett prisindex, med vilket fastighetspriserna kan deflateras? Monetärt guld används i allt fler handelsarrangemang, och då blir utvecklingen en annan. Som skolad ekonom betraktar man helst värden på relativ basis, till skillnad från absolut.

På y-axeln återges ett index där basåret är normerat till 1 (till skillnad från 100). Tydligen är den genomsnittlige svenskens fastighetsbestånd år 2024 värt lika mycket som det var år 1981. (Om man gör denna exercis för en rad internationellt handlade råvaror visar den på mycket intressant utveckling, men det är inte fokus för detta inlägg). En dryg generation senare blev Svensson tydligen inte rikare på sin fastighetskarriär! Jag misstänker att det kommer att dröja ett tag innan SCB vågar sig på en sådan analys. Det vore helt enkelt inte politiskt korrekt.

Grafen ger även svar på en del andra frågor, som “varför ska skuldsatta husägare förmedlas lättnader i amorteringskraven för bolån?” (svt.se). Om husmarknaden fullkomligt imploderat blir det lättare att förstå: regeringen vill göra något -- egentligen vad som helst -- för att underlätta för husägaren, och detta är ett sätt. Det kommer även med den lilla brasklappen att man skjuter den oundvikliga fastighetskraschen framför sig genom att låtsas att värdena på fastigheterna är höga (definierade i varor som ingen använder), när de i själva verket är låga (definierade i varor som alla centralbankirer i hela världen vill ha, nämligen guld).

Helt följdriktigt blir det valutamarknaden -- guld är den primära valutan -- som kommer att visa på stressen i vårt ekonomiska system. Nu har den svenska kronan förvisso stärkts under året, men detta har skett på ett krampartat sätt. Friska, välbalanserade, valutor vars priser är kalibrerade till att reglera betalningar för underliggande handelsflöden beter sig inte så som den svenska kronan gör, med en appreciering på 13% mot den amerikanska dollarn på ett halvår! USA är förvisso inte den största handelspartnern, men kronan har betett sig relativt volatilt mot euron också. Kronan stärktes nästan 6% under det första kvartalet, för att därefter depreciera ca 4%. Det är stora kursrörelser på kort tid. Högre guldpriser vittnar också om att vi befinner oss i en makroekonomisk miljö som på intet sätt är under kontroll med avseende på svenska villkor. Denna prisutveckling har nu spridit sig till andra ädelmetaller, och får ett allt vidare grepp om ekonomierna.

Den enkla sanningen är att Sveriges finansiella sektor balanserar på en knivsegg. Om prisutvecklingen tillåts löpa amok ökar incitamenten för vanliga människor att tömma sina bankkonton och köpa ädelmetallar, krypto och toalettpapper för hela slanten, en utveckling som totalt hade underminerat förtroendet för svenska tillgångar. Den hade även resulterat i ett dilemma: låta kapitalmarknader förbli öppna, och se hur kapitalet flytt Sverige med en imploderande inhemsk finansiell sektor, eller stänga ned kapitalgränserna till EU:s förtret. I det första fallet hade anrika bankägande familjer fått se generationer av arbete gå upp i rök, i en klassisk kreditkris med bankfallisemang, och i det andra fallet hade de förlorat sina politiska kontakter på kontinenten. Det är inget enkelt val! Faktum är att tendenser till oligarkisk stress har gett sig till känna under de senaste åren, trots att Riksbanken har underskrivit hela sektorn. Striden mellan exempelvis fastighetsmagnaterna bakom Balder och Oscar Properties har i princip skett inför öppen ridå (expressen.se).

Denna rädsla för total finansiell kollaps ger sig även till känna bakom kulisserna, där ett politiskt tryck på statens “HR-avdelning” resulterar i alltmer panikartade utlysningar. Den högst effektive generaldirektören för Finansinspektionen blev tvungen att avgå med hänsyn till förtroendet för hans ledarskap i sin förra roll (di.se, di.se). Versionen som ligger närmare sanningen är att han är av den gamla skolan, fortfarande har en ryggrad, och var något för grundlig i att upprätthålla lag och ordning i finanssektorn med sin bot på 500 miljoner kronor till Klarna (svt.se) och 100 miljoner till Nasdaq (placera.se). En sådan människa kan på egen hand omkullkasta hela det finansiella systemet, något som vittnar om den odugliga konstruktion som systemet har degenerarat till. Därför, i vad som ändå måste uppfattas vara en rädsla för att rasera systemet (di.se), funderas det på någon lämplig ersättare, möjligen hämtad ur bankväsendet som är en del av sjukdomsbilden (di.se, di.se). Är detta avslöjande logiska tankevurpor, måntro?

Dessa missgrepp ändrar inte nämnvärt på den utveckling som Sverige går till mötes. Människor kommer att vakna upp när verkligheten blir alltför obekväm, och utkräva ansvar. Detta kan bli problematiskt, för många som har ställt till med ofoget är inte kvar för att ta konsekvenserna av sina ogenomtänkta (och i värsta fall lögnaktiga) uttalanden. Om jag inte missminner mig var det en präst från Ystad som, efter en resa till Skottland, valde att starta den första sparbanken i Sverige under första halvan av 1800-talet (wikipedia.org). Föga anade han vilket ofog hans välvilja skulle resultera i några sekel senare. Jag menar, hur i all sin dar kan man utkräva ansvar från den klåparen, som förmodligen gjorde det i all välmening om att värna de svagas besparingar, då han uppenbarligen måste ha förmedlats mycket djupa insikter i kapitalförvaltning av självaste Treenigheten?