Just do it – nationalisera elmarknaden!

Med ett öga för hur debatten om Sveriges energimarknad utvecklar sig får jag konstatera att vissa saker har en tendens att dras i långbänk. Det är dags att regeringen nationaliserar elmarknaden. Alltihopa, hela konkarrongen, från kärnkraftverk, värmeverk, vindsnurror och elnät. Alla svenskar bör skriva till sina folkvalda, till regeringen och konungen, och kräva att det är dags. Frågan är om vi inte behöver lite traditionella torgsamlingar? (Damma av något plakat. Glöm inte termosen, en god kopp kaffe värmer fint i kylan.) Gör det för Sverige, för folket, för framtiden och för fred. För att parafrasera den briljante, men något daterade, regisörren Ridley Scott: bara gör det! (Ingvar Bergman går ju inte att citera nu. Max von Sydows porträtt av Döden är ju så tråkig att man somnar och erbjuder ingen inspiration alls.)

Nedan går jag igenom de fyra primära skälen till varför detta bör ske direkt. Ingen tid att förlora!

1. Krig och marknader går inte ihop.

Efter attentatet mot Nord Stream hösten 2022, (som jag skriver om här) blev det helt klart att prissättningen av energi inom EU skulle ske på andra grunder än marknadsekonomiska. Det är nämligen så att krigföring och prisbildning på fria marknader är inte kompatibla. Snabbt försvann gasen från öst, som tillsammans med de otaliga sanktionerna mot Ryssland drev upp olje- och energipriser inom EU, helt okontrollerat, och orsakade en inflationsshock i EU och Sverige. (svt.se) Den nya verkligheten gjorde att Uniper, som fortfarande står för en viktig del av vår kraftförsörjning, blev konkursmässigt direkt, varpå den tyska staten nationaliserade bolaget. (svt.se)

Nu har situationen stabiliserats, men det är inte för att marknaderna har lugnat sig. Tvärtom, ingreppen bakom kulisserna, i den mån de lyckas förbli dolda – inte fallet för Venezuela (svt.se, svt.se) – är numera så långtgående att det egentligen inte finns några fungerande energimarknader att tala om. USA arresterar civila oljetankrar på internationellt hav under premissen att de... inte tillhör USA? (svt.se) Banker träder ifrån kreditlöften som möjliggör energiaffärer för att de fruktar politiska repressalier. (di.se)

Istället sluts avtal på nationell nivå, helt logiskt, då militären agerar garant för utbudet. När civila bolag trilskas med att envist vidhålla daterade planer träder försvarsmakten in och talar klarspråk om att det är nya regler som gäller. (svt.se) Faktum är att bolagen får inte ihop kalkylerna längre, alls. Uniper, som alltså ägs av främmande makt idag – Tyskland är ju inte Sverige, och har egentligen haft en annan hållning i en hel del frågor sedan Westfaliska freden – funderar till och med på hur de kan lägga ned Karlshamnsverket för att komma undan kostnaderna. (svt.se) Alla som lever i södra Sverige vet att det är dumt så det förslår!

Alltså, krig och marknader går inte ihop. Det är dags att befria våra politiker och företagare från illusionen att de gör det!

2. Värderingsmetodiken är ett hopkok

Elmarknader på Nordpool (nordpoolgroup.com) har egentligen inget rent mikroekonomiskt fundament som tillåter marknadsprissättning (som jag gräver djupare i här) även om det är många som har gjort sig en karriär på att så skulle vara fallet. Det nationella elsystemet är ursprungligen ett präktigt ingenjörsverk för att leda elektricitet, genererad ur vattenkraften i norrländska älvar, till industrins behov i Svealand. Om möjligt kan det klassas som ett naturligt monopol i ekonomisk teori (wikipedia.org).

Det hindrar inte förståsigpåare att hitta på fullkomligt vilda teorier om hur kraftteknik ska värderas. I branschen finns måttet Levelized Cost of Energy – på svenska, “Den nivåjusterade kostnaden för energi” – som till och med används i Mats Dilléns utredning (Fi 2023:F, regeringen.se) på sidan 89 och framåt för att värdera kärnkraftsinvesteringar, där det återges precist i god vetenskaplig tradition:

Källa: Fi 2023:F

Källa: Fi 2023:F

För en mer populär redogörelse av måttet kan man med fördel läsa följande artikel på Second Opinion av Fredrik Tånnander (second-opinion.se). Tånnander hänvisar till en investmentbank som bland annat har väldigt trevliga kontor (men möjligen behov av ekonomer som kan fräscha upp sina matematikkunskaper vid Lunds universitet, om de inte ska skola om sig till hantverkare för att istället fräscha upp kontoren). Om man är bekväm med algebra räcker det med att studera nämnaren i uttrycket för LCOE, där man ser att kraftproduktionen Y, mätt i megawatttimmar, divideras med en faktor som representerar kapitalkostnaden i procent. Vad är det för påhitt?

Som ekonom kan man ha en väldigt trevlig karriär om man jämför äpplen med äpplen och päron med päron, som dessutom kan bidra till stor samhällsnytta på vägen. Monetära mått kan med fördel jämföras med andra monetära mått, för att exempelvis beräkna räntor, återbetalningstider eller omsättningshastigheter. Att dividera en fysisk storhet med en ränta ger inte ett realt mått, även om det är förhoppningen. Orsaken stavas G-U-L-D, som är den monetära enhet som hela världen succesivt använder allt mer för att beräkna värdet av varor och tjänster (i synnerhet energi). Den viktar om nominella värden till reala värden, och förändringarna kan vara drastiska med långtgående implikationer för reala flöden. (Sorry Mats, Din utredning, om än välgjord, är redan passé.) Att blanda äpplen och päron blir inte mycket mer än en fruktsallad: den ser trevlig ut, men ingen kan egentligen identifiera vad den består av.

I alla fall, oförmågan till att korrekt bedöma utvecklingen för större kraftslag utifrån avancerade nuvärdesberäkningar medför oundvikliga misstag, något som vindkraftsbranschen smärtsamt fått erfara. Under lång tid ansågs kraftslaget utgöra en viktig komponent i den gröna omställningen, ända till dess att någon insåg att den är inte lönsam: när det blåser mycket, och vindkraften genererar elektricitet blir elpriset väldigt lågt. Olönsamt lågt! När det inte blåser är priset högt, och då är den “lönsam” (på pappret) men producerar ingen el och inte heller några intäkter. Knasigt, va? Egenskapen har länge varit omtalad i branschen, men på grund av politisk korrekthet (eller rädsla) lät man förlusterna ackumuleras i systemen, ända till dess att det blev ohållbart. På liknande sätt tog Tyskland ett jättekliv in i Die Energiewende (wikipedia.org) år 2011, med ambitionen om att solkraft och vindkraft skulle ersätta den abrupt nedlagda kärnkraften i kölvattnet av Fukushima (wikipedia.org). Det medförde ett stort misslyckande för tyska hushåll, som mötte en situation av svårplanerade energiutgifter (det konstaterades till och med i domstol innan Covid 2020). Den tyske förbundskanslern Friedrich Merz har under 2026 publikt erkänt att det var ett stort strategiskt misstag att lägga ned kärnkraften. (kvartal.se)

Vi behöver lägga av med de här charaderna. Det är nog nu. Gör om, gör rätt. Nationalisera!

3. Det tjafsas för mycket

Sverige har väldigt många experter som tycker väldigt mycket och gör väldigt lite (undertecknad kan ge sken av att tillhöra denna falang, men ack vad läsaren misstar sig – oj, är det en brödsmula på datorn? Nej, nu ska jag fika, sen ska jag be grannen att dra åt h-e, han har inte skottat uppfarten). Det går inte att presentera ett argument utan att någon viktig-petter ska agera motvalskärring, ifall de ens vågar uttala sig. Inom akademin är till exempel forskare mycket noga med att inte beröra ämnen alls som kan riskera att alienera en inflytelserik redaktör eller finansiär. Det kan kosta en karriären! (Vad hände med 3:e uppgiften? wikipedia.org) Men att köpslå i en faustiansk tradition är inte gratis. (wikipedia.org) Näringslivet höjer inte heller rösten; finansieringen är lätt att torpedera med högre räntekostnader nästa gång bolaget behöver rulla vidare obligationslånen, om man stöter sig med en bank (behöver faktiskt inte ens vara sin egen bank). Näringslivet gör det, måhända, när konkursförvaltaren knackar på dörren (tn.se).

Vem talar fritt om energipolitik, då? Jo, det är politikerna. I regeringens fall har den energipolitiska portföljen hamnat i knäet på Kristdemokraterna, som är det parti med absolut minst kompetens inom området. (Hur i all sin dar gick det till? Min hjärna får alltid lite svårare att hålla fokus på sakfrågan när jag ser deras karismatiska partiledarinna i TV-rutan. Förresten, jag tror inte att energi är så viktigt i slutändan. Nu ska jag se på TV!) Där finns starka åsikter, men inga svar att hämta. I Miljöpartiets fall är det helt uppenbart att man har slagit in på ett korståg mot allt som innebär lovande teknik (svt.se). Per Bolund, den före detta finansmarknads- och konsumentminstern från Miljöpartiet, var till och med så vilsen i sin uppgift att folk ropade “landsförrädare” åt honom på stan (aftonbladet.se). Kan Bolunds epitet ha något att göra med det seglivade ryktet att när den partiella avvecklingen av kärnkraften år 2015 klubbades igenom för svensk del (svt.se) passade några röd-gröna aktivister på att sabotera kylsystemen i Ringhals reaktorer, så att de absolut, under inga omständigheter, skulle kunna återstartas igen vid ett borgerligt maktövertagande? Även ifall regeringen skulle komma i mål med sitt initiativ om att forma en blocköverskridande överenskommelse om nya investeringar i kärnkraft (svt.se), tillhör Miljöpartiet en samling ideologer som inte ser några problem alls med att avvika från att inrätta sig i ledet för landets bästa (svt.se). Nä, det ska tjafsas i tid och otid!

Politiker har, på grund av deras folkvalda natur, följdriktligen ingen djupare kompetens i vad som är tekniskt möjligt, och inte heller någon möjlighet att bli det inom en så kort tid som en mandatperiod. Istället förlitar de sig på sakkunniga som erbjuder dem all den kompetens de inte själva har. I svenska energifrågor innebär det att alla dessa frågor, i princip, går via en person som heter Bo Diczfalusy (finns en bra intervju med honom här, på Sigholms energistrategipodd, avsnitt nummer 304). Han har tjänstgjort under en rad regeringar, både röda och blåa, och till slut gett upp hoppet om att politiker är kapabla att styra energisystemet (jag kan bara sympatisera med honom). Om Bo får välja ser han hellre att EU löser saken åt Sverige. Tänk att behöva tjänstgöra under alternerande röd-gröna och brun-blå regeringsalternativ, för att som i en dålig insta-reel se hur de kloka råd man erbjuder bli implementerade som om en koffeinstinn Monster-drickande 14-åring hade tagit sig an dem? Det måste förta livslusten av vem som helst! Samtidigt är det lätt att bli tillskriven rollen av det svarta fåret. För det är väl detta som är den följdriktiga slutsatsen? Om politikerna hela tiden byts ut, mandatperiod efter mandatperiod, så är det ju bara stackars Bo som återstår som en förklarande gemensam nämnare till varför elsystemet har gått åt pipan? (Eller är det EU? Eller missar jag något?) Trots denna utomordentligt djupa kompetens som erbjuds våra politiker blir det bara högre elpiser, lägre tillförlitlighet och tjafs, tjafs, och åter tjafs!

Nä, efter drygt 30 år av EU-medlemskap kan vi konstatera att problemets lösningen är uppenbarligen bortom våra politiker, våra sakkunniga, och marknadens kraft att lösa. Dags att nationalisera!

4. Statlig koordinering funkar fint.

Om nu staten träder in, vad ska den då göra? Enkelt! Den köper ut de aktörer som inte är konkursmässiga (vilket borde vara relativt få). Därefter ska den kostnadseffektivisera hela systemet. Staten erbjuder stabilitet och den maktfullkomlighet som behövs för att svenska tjänstemän ska få lite lugn och ro för att lösa uppgiften på sikt. Det är svenska ingenjörer mycket duktiga på. Optimera, optimera, optimera! (Tala med en söt flicka i en korridor utanför en lärosal? En galaktisk utmaning för en andraårsstudent på ett civilingejörsprogram. Optimera en målfunktion givet linjära restriktioner i 47 dimensioner? Lätt som en plätt!) Därefter blir det en enkel sak för Utrikesdepartementet att förhandla med alla de länder som har intresse av att ta del av Sveriges kraftförsörjning. Blir det för mycket tjafs mellan våra myndigheter eskaleras saken till nästa nivå för arbitrering. När systemet väl fungerar igen kan det faktiskt utgöra ett värdefullt bidrag i den europeiska gemenskapen, istället för att bidra till ännu mer tjafs (svt.se, svt.se, svt.se)

Perfekt! Det är vad Sverige behöver nu. Sätt igång. Nationalisera!