Penningpolitik: Är gränsen nådd?

Det är populärt med penningpolitik nuförtiden. Den här pärlan till filmklipp snubblade jag över på internet. Notera att det är ordföranden för den amerikanska motsvarigheten till vad vi i Sverige benämner det Finanspolitiska rådet som får en mycket enkel fråga. Frågan lyder: “då staten trycker pengar, varför behöver den ens låna pengar?” Svaret visar sig vara långt mer intressant än själva frågan! 

Källa: Finding the Money.

Tydligen kommer den från den nyligen släppta filmen “Finding the Money”(findingmoneyfilm.com). Det är alltså inte en bluff! Man kan fråga sig om kunskapsnivån hos ledande akademiker verkligen kan vara så här banal? Tyvärr får jag konstatera att svaret är ja.

Ett enkelt svar på frågan är att staten i sin helhet behöver inte låna av sig själv, utan det finns olika myndigheter som är ansvariga för olika delar av statens finanser, vilket landar i en fanatisk implementering av Montesqieus maktfördelningsprincip (Wikipedia). Enkelt uttryckt fungerar det som så att en del ansvarar för budgetplanering (Finansdepartementet), en del för extern upplåning (Riksgäldskontoret), en del för intern räntepolitik (Riksbanken), en del för inhemsk kreditutgivning (banker), en del för övervakning (Finansinspektionen). Att “trycka pengar” är en eufemism för ej finansierade budgetsunderskott i de delar av ekonomin där företag, medborgare och myndigheter tar sig den ekonomiska friheten. När staten “trycker pengar” kommer det emellertid att synas i guldpriser enligt en logik som jag har förklarat tidigare (här). Detta är den enkla versionen av svaret på frågan!

I USA förekommer en alltmer intensiv diskussion om huruvida det strukturella budgetunderskottet, som uppstår på grund av ett alltför frikostigt nyskapande av amerikanska dollar, utgör en fara för landet eller ej. I USA har även teorier om pengarnas betydelse blossat upp, bland annat MMT (Wikipedia) vilket på svenska bäst översätts till Modern penningteori. Dessa teorier har ett enkelt syfte: att fördunkla den politiska debatten och den historiska kunskapen kring hur pengar, kredit och inflation egentligen fungerar. Inflation och kreditskapande är en disciplin som är långt äldre — flera millennium faktiskt — än nationalekonomins historia (som anses grundad av Adam Smith runt slutet på 1700-talet).

Ett något mer detaljerat svar, framförallt i USA:s fall, skulle kunna ta höjd för att USA måste låna pengar av andra länder när de importerar varor från dessa. Ett politiskt problem för amerikansk del är att de har ett strukturellt handelsunderskott i betalningsbalansen. De vill konsumera mer än de kan producera. Därför måste de alltså köpa varor på internationella marknader (i synnerhet olja; även om USA, i talande stund, är den största producenten av olja förblir de en importör på nettobasis). När de gör det kommer de i kontakt med exportörer som kräver guld (enligt följande logik, som jag skrivit om här). Detta är ett problem för dem, för det gör att en budgetrestriktion uppstår som de inte kan navigera runt i sina politiska, ofinansierade, ambitioner.

Vilka insikter kan man göra i kölvattnet av detta PR-haveri? En fråga som jag personligen brottas med är, när är gränsen för vansinnet nådd? Massan av folk verkar helt enkelt indifferenta till att en ordförande för en sådan är viktig post kan vara så här extremt inkompetent. Jag hoppas att detta inte är fallet för Sverige.