En riktig ambition för Sverige?

Ett nytt parti har lanserats: Ambition Sverige. Partiledare Elsa Widding, tidigare medlem i Sverigedemokraterna, verkar ha beslutat sig för att ta saken i egna händer, och leda landet ur sin politiska (eller psykotiska, jag är inte riktigt säker) dvala. Jag kan inte beskriva situationen bättre, när man, år efter år, behöver konfronteras med nyheter som “Var tredje lärare utsatt för hot och våld från elever” (tt.se). Är det verkligen så att dagens politiker saknar ambitioner för Sveriges folk? Jag är inte säker. Många individer engagerade i politiken vill säkerligen ändra på samhällsutvecklingen. Invandrare, nysvenskar och etniska svenskar. Gamla familjer navigerar politiken, men inte alltid genom att själva bli partiledare. Att vilja och att kunna ändra utvecklingen är emellertid två olika saker. Hur mycket vill partiledaren ändra folkets förutsättningar för ett gott leverne? För att bevara den svenska folksjälen?

Partiprogrammet bygger på fem principer och en rad politiska områden som ska revideras (närmare 16 stycken). En fråga är emellertid helt utanför programmet, och det är väl denna fråga som avgör Sveriges framtid: Riksbankens oberoende gentemot regeringen.

Jag har skrivit om det förut. Så länge som Riksbanken tillåts vara en institution som agerar utanför den ordinarie beslutsstrukturen som vårt “demokratiska” styrelseskick innebär kommer inte Sverige att kunna reformeras. Öppna kapitalgränser under en oberoende Riksbank innebär helt enkelt att olika krafter tillåts finansieras från utlandet, för att bedriva vilka politiska initiativ på inhemskt plan som de nu bedömer önskvärda. I forna tider kunde det innebära att inhemska legoknektar med revolutionära tendenser finansierades med hjälp av utländskt kapital, vilket onekligen har olyckliga paralleller till det våldskapital som unga förövare stoltserar med i dagens Sverige.

Är detta en viktig fråga för Sveriges väl? Är det viktigt att ta bort Riksbankens lagstagdade oberoende, och blir den viktigare än andra frågor? Det beror väl på vem man frågar, men i min mening, ja! Frågan är emellertid känslig. Riksbanken blev oberoende 1999 efter ett turbulent decennium, där den svenska kronan “knäcktes”, och gick från en fast växelkurs till en flytande (riksbank.se). Denna händelse var intressant, för den avslöjade mycket om hur Sverige fungerade i praktiken (och måhända fortfarande gör). Det går inte att åstadkomma detta för en nationell valuta, om det inte finns medarbetare på insidan som faciliterar det. I vårt konkreta fall gick det till som så att stora mängder svenska kronor lånades upp internt i landet, och fördes sedan ut ur landet i handel med Riksbanken, varpå Riksbankens valutareserv tömdes. Därefter kunde inte Riksbanken bestämma priset på den svenska kronan (såkallad fast växelkurs), och den blev flytande. Men vid närmare eftertanke: vilken bank tyckte att detta var ett klokt förfarande, att låta en utländsk spekulant låna upp stora mängder svenska kronor för att därefter tömma Riksbanken på valutareserven? Vilka tjänstemän var så okunniga om handel, att detta lät sig göras? Skedde det i maskopi, eller på grund av inkompetens, eller på grund av rädsla i kölvattnet av Novemberrevolutionen (riksbank.se) och Palme-mordet? Detta är känsliga frågor, för det kan rasera människors liv, något som inte bör ske lättvindigt. Det var uppenbart att det var en lönsam affär, (förvisso), men i ljuset av dagens lagstiftning om insynshandel skulle den förmodligen inte varit laglig. Därefter behövde Sverige genomgå en djup recession under 90-talet, i sin anpassningsfas till en ny politisk och monetär regim. Den ekonomiska nedgången användes som en ursäkt för att motivera att Sverige skulle bli ett EU-land, genomgå långtgående privatiseringar och, i slutändan (för att använda Ambition Sveriges partipogram) förlora sin suveränitet.

En intressant anekdot är att denna valutakris åstadkoms med hjälp av George Soros (en mytomspunnen figur inom finans, som har skrivit boken “The Alchemy of Finance”, vilken går stick i stäv mot tendenserna inom akademisk finans att definiera allt med hjälp av matematiska ekvationer). Soros bidrog även till att “knäcka” det brittiska pundet under 90-talet, så Sverige gjorde inte denna resa ensam. Det är inte politiskt kontroversiellt att påpeka detta idag. Men, under år 2025, har den amerikanske presidenten Trump beslutat sig för att ta sig an Soros i någon slags politisk strid, att döma av vad presidenten annonserar på sin egen medieplattform Truth Social. Det är inga milda ord. Trump kallar Soros för psykopat. Trump föreslår att detta ska göras med “RICO”-lagar, som användes för att åtala den amerikanska maffian under 80- och 90-talen i New York (wikipedia.org). Detta är vidden på den politiska strid som Ambition Sverige behöver ha i åtanke, när frågor som hur internationall finans ska regleras i detalj, för att värna Sverige och svetsa samman det svenska folket ånyo i en ambition om att återuppbygga landet.

Farorna med en sådan agenda bör inte heller underskattas. Ett politiskt mord som nyligen inträffat är det på Charlie Kirk (svt.se). Förutom att man enkelt kan konstatera att det mördas friskt i politiska kretsar i dessa dagar, vad var Kirks gemensamma nämnare med den ovanstående utvecklingen? När någon mördas är det alltid mer intressant att ta del av vad den personen stod för, än det faktum att mordet faktiskt ägt rum. Kirk var en kritiker av den typ av politisk verksamhet som Soros finansierade. Det är lätt att se hur inflammatorisk den politiska diskursen kan bli, i ljuset av de historiska händelser som en dylik person har varit involverad i. Frågor om vad som en människa bör göra, eller avstå från, för pengar, hamnar lätt i fokus, vilket leder oss till en mycket gammal reflektion: den inneboende konflikten i att att göra det som är rätt för gruppen, folket, landet, eller i att göra det som är rätt för individen, är svår. Till och med självaste Jesus lär ha haft starka åsikter om saken enligt evangelierna, där Jesus under bergspredikan påpekade att man kan inte tjäna både Gud och Mammon (kärleken till pengar). Jesus verkade dessutom inte skräda orden: “"Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Luk 18:24-25). Man kan undra om Jesus skulle ha hållit en karaktär som Soros lägre än en kamel som försökte ta sig igenom ett nålsöga (vet inte vad det säger om kamelen, dock)? Frågan är alltså inte ny.

Om ambitionen är att ta Sverige ur sin självförgörande politiska dvala, varför inte göra Sverige kristet igen, apropå Jesus? Den svenska kyrkan skildes från staten år 2000 (svenskakyrkan.se). Vore det rätt väg att gå? Det återfinns inte i partiprogrammet, men skulle säkert resonera med en del svenskar. Nu finns det många invandrare i Sverige som inte är kristna, men Jesus är en stor muslimsk profet enligt Koranen, så det hade säkerligen gått vägen. Plötsligt inser man att det blir vädligt många frågor (och många konfliktytor) som behöver avhandlas om Sverige nu ska ledas tillbaka till den smala, rätta, vägen.

Då är det enklare att börja i rätt ända: gör Riksbanken till ett affärsverk under Finansdepartementet! Därefter kommer många saker att falla på sin plats, när finansieringen för diverse lösa politiska initiativ behöver nagelfaras under ett publikt byråkratiskt öga.