Eurons sista dagar?

Politiska experiment på ett nationellt plan är alltid intressanta. De kan inte återskapas, då länder skiljer sig åt, och därför blir ett historiskt experiment inte strikt jämförbart med ett annat över tid. Till exempel, hur ska man jämföra det europeiska experiment som den Latinska Monetära Unionen utgjorde mellan åren 1865, till slutet vid första världskrigets utbrott 1914 (wikipedia.org), med det nuvarande experimentet, den Europeiska Monetära Unionen, som sjösattes år 1990 (ecb.europa.eu)? Det sistnämnda experimentet är fortfarande pågående, men den politiska stressen och tendenserna till ett likartat sammanbrott går att skönja allt tydligare (något jag såg närmare på här).

För ett antal år sedan gick det att läsa frekventa artiklar i dagspressen om vikten av att Sverige skulle ansluta sig till euron (något jag ej höll med om, här), och med facit i hand kan vi enkelt konstatera att det är bra att Sverige inte har euron idag. Sverige har en suverän valuta som kan agera ekonomisk krockkudde för folket, i vår strävan att bidra till det globala ekonomiska maskineriet. Det innebär inte att processen är smärtfri, exempelvis att döma av Volvos senaste motgångar (svd.se, svd.se), men länderna inom EMU har det svårare! Inom nationalekonomin är problematiken välkänd, bland annat tack vare Robert Mundells forskning om optimala valutaområden (wikipedia.org). Koncist uttryckt, de geografiska områden som delar samma valuta bör påvisa liknande drag i fråga om struktur på näringsliv, samt hushållens preferenser och förmögenheter, för att externa störningar som uppstår i handelskanaler med omvärlden ska kunna absorberas.

Till exempel, om det globala oljepriset galloperar iväg (i kölvattnet av en så kallad “utbudschock”) underlättar det för eurons politiska sammanhållning om alla medlemsländer möter liknande inhemska svårigheter som en konsekvens av denna chock. Det blir inte lättare om något land har mer kärnkraft än ett annat – som är fallet för kärnländerna i samarbetet, Frankrike och Tyskland – eller om en del av Europa har enklare att förhandla sig till billiga substitut från grannländer i Öst, något som är fallet för Ungern (och Slovakien) i förhållande till Ryssland (bohuslaningen.se). Alla dessa faktorer - och de är många inom EMU - bidrar till att den samlade friktionen i det ekonomiska samarbetet blir avsevärd. En nationell valuta kan agera smörjmedel för att avhjälpa dessa friktioner, men det instrumentet har alltså medlemsländerna inom EMU avhänt sig till förmån för den europeiska centralbanken ECB, på politiska grunder (eller drömmar) om ett framtida storeuropa.

Den följdriktiga frågan blir alltså, hur länge kan detta experiment bestå?

Källa: bloomberg.com

Svaret kan vi förmodligen redan ta del av om vi vänder oss till kapitalmarknaderna för att granska statsskuldsräntor. I veckan fick vi till slut se räntor på franska statsobligationer med 10 års löptid spränga 5-procentsvallen, medan den tyska 10-åriga räntan istället sjönk till 3,35 procentenheter. Teoretiskt sett, då bägge länder använder euron i all handel och alla nationella skulder ska kunna regleras med euro, ska dessa statsskulder betinga likartade räntor (eller åtminstone ränteutvecklingar, enligt det ej säkerställda ränteparitetsteoremet, investopedia.com). De var ju ändå tänkta att ingå i samma finanspolitiska enhet, enligt Maastricht-kriterierna (ec.europa.eu).

När skillnaderna åskådliggörs över tid blir det tydligt att riktningen har bestått sedan Coronapandemin år 2020 – Frankrike och Tyskland har gått på olika bogar ett bra tag – men blivit akut ansträngd i och med de franska protesternas utbrott. Den franska politiska stressen är inte trivial: de franska facken manar till generalstrejk (texttv.nu), och det är alltså inte endast ett problem av att för många “olydiga invandrare” ur förorten bränner bilar och vandaliserar egendom på Place de la Republique. Har man levt i Frankrike (fast det räcker att traversera landet via bil, exempelvis förbi Lyon) ser man med egna ögon hur segregationen har tagit landet till bristningsgränsen, något den danska statsministern valde att kommentara personligen inför den franska presidenten, som svarade att det var respektlöst (fdesouche.com). Denna politiska stress har direkt bäring på vilka underskott som framtida statsbudgetar kan förväntas behöva axla, och därmed de riskpremier som ska inkluderas i statsräntorna. Senaste gången euron erfor lika påtalade stressymtom var under eurokrisen år 2012, även om den inte var i närheten lika allvarlig; länderna befann sig i periferin och inte i mitten av det politiska samarbetet (wikipedia.org).

Hur kommer det sig då att den politiska stressen i ett land visar sig i skillnaderna mellan statsräntornas utveckling till ett annat land? Om Frankrike går i en politisk riktning kan man faktiskt visa på att Tyskland går i en annan, motsatt, riktning. Dels finns det en mognare sjukdomsinsikt i Tyskland om att pengar växer inte på träd. AfD, ett mycket populärt parti, (svt.se) vill till exempel se att den tyska kanslern (vars popularitet har sett bättre dagar) prioriterar inhemska problem med dyra energipriser och stundande arbetslöshet (svt.se). Fast den viktigaste signalen, i min mening, på att tyskarna tar höjd för en annan ekonomisk utveckling än vad fransmännen gör, är att Kinas centralbank gav Deutsche Bank, som första europeiska bank, rätten att klarera transaktioner denominerade i renminbi den 10 augusti (db.com).

Tyska Deutsche Bank – den forna garanten för den tyska markens köpkraft – blir därmed en implicit konkurrent till franskledda ECB i att attrahera kapital i den pågående kapitalflykten undan ett allt riskablare USA. USA:s statliga budgetunderskott uppgick nyligen till 40 biljoner USD (svd.se), och den amerikanske finansministern svarade med att byta statsobligationer av längre löptider mot statsobligationer av kortare löptider i en slags pappersexercis som inte togs emot väl av marknaderna. Amerikanska statsräntor steg illavarslande – den 10-åriga statskuldsräntan ligger illavarslande över 5 procentenheter – och guldet, penningen utan motpartsrisk, svarade följdriktigt med att stiga i pris. Nästa steg blir möjligen att bedöma kreditvärdigheten hos enskilda banker.

Det kan innebära att vi börjar skönja hur européer, på ett civilt plan, erbjuds två “säkra” hamnar, där Frankrike respektive Tyskland intar två olika positioner, historiska konkurrenter som de alltid varit: fransmännen värnar euron under ledning av ECB, medan Tyskland låter Deutsche Bank agera trygg hamn genom att visa på sina nära relationer till renminbin och Kina. Tyskar har sedan tidigare en lång tradition av att värna guld som säker hamn – Weimarrepublikens arv är inte glömt – och dessa tendenser lever kvar (svd.se). Sedan september i år har även den holländska centralbanken valt att säkerställa tillgången till guld (texttv.nu), och när Holland agerar får det ändå sägas utgöra en motiverad farhåga om turbulenta tider i antågande; de kommer fortfarande ihåg Bank of Amsterdams öde (wikipedia.org)

EU:s splittring är inget konstigt i sig. Utan en stark enande kraft är entropi den primära tendensen i dessa politiska byggen, enligt termodynamikens andra huvudsats (om man frågar en fysiker, och vi är alla underställda naturlagarna). Saker och ting kräver medvetet underhåll för att bestå över tid! Frågan som ställs på sin spets är om det finns krafter i Europa som kan ta tillvara på denna utveckling och finna ett ljus i tunneln, eller om folk ska envisas med att värna militarism på bekostnad av civilisatorisk tillväxt? Det skulle inte förvåna mig om någon svarar “vi ska ha både och” för är man intimt bekant med Europa finns det ett mönster som ger sig till känna, nämligen dess acceptans för “dubbeltänk”, för att använda en term av George Orwell (wikipedia.org). Problemet denna gång är att acceptansen för irrationellt “dubbeltänk” kan mycket väl komma att ackompanjeras av västvärldens största finansiella kris.

Låt oss hoppas på att klokare röster än så segrar i den politiska debatten.