Versaillefreden 2026

Det tredje världskriget är nu över, i den rad av världskrig som skulle kunna liknas vid de Puniska krigen (något jag skrev om här). Det som tar vid hädanefter blir något annat, men inte ett världskrig. Att döma av “skolprotesterna” i Frankrike (svt.se) – vandalism och misshandel av lärare och rektorer hör inte till kutym vid fredliga demonstrationer, vad jag kan minnas – och AfD:s framgångsrika val i Tyskland (svt.se) ter sig Europas utveckling att stå på synnerligen skakiga ben. Det är kanske dags för storskalig politisk reform, med fokus på fredlig utveckling och fokus på att återbygga ett värdigt undervisningsväsende? Det bör vara en gemensam läxa för både Frankrike och Sverige. Folk är trötta på krig och vanskötsel av inhemska angelägenheter, även om detta verkar skyllas på någon annan än den inhemska ledningen av landet, som bär det yttersta ansvaret. Europa står inför en mycket energifattig vinter, helt i onödan, när man tänker på vilken fantastisk framtid människan hade kunnat gå till mötes om vi hade samarbetat och fokuserat på att värna nästa generations framtid.

Samförståndsavtalet mellan USA och Iran

I alla fall, den amerikanske presidenten Donald Trump skrev under en avsiktsförklaring i Versaille den 17 juni, Paris, Frankrike, om att en varaktig fred med Iran skulle etableras. Symbolismen i denna handling ska inte underskattas. President Trump är något av en realist och den amerikanske finansministerns värsta framtidsscenario undveks med en hårsmån (här).

Källa: svt.se. President Trump signerar en avsiktsförklaring (en såkallad Memorandum of Understanding) i Versaille, Paris, som ska lägga den slutliga grunden för fred mellan alla parter. Hans bordsdam är president Macrons fru, medan president Macron observerar signerandet med viss reservation. På den franska presidentens vänstra sida sitter Stephen Schwarzman, ordförande för private-equity-firman Blackstone och lutar sig över bordet. Jamie Dimon, verkställande direktör för den amerikanske banken J.P. Morgan – den viktigaste och största banken i USA samt den västra hemisfären – filmar den historiska händelsen med sin mobiltelefon. Den amerikanske utrikesministern Marco Rubio betraktar president Trump över axeln med ett neutralt ansiktsuttryck. Inga generaler syns till i bild, men å andra sidan är det inte dessa individer som finansierar krig.

Samförståndsavtalet mellan USA och Iran har följande punkter, enligt SVT:

1. USA, Iran och dess allierade ska ”omedelbart och permanent avsluta kriget på alla fronter, inklusive Libanon”. De ska heller inte hota varandra med våld. 
2. Parterna ska respektera varandras suveränitet och inte lägga sig i varandras ”interna angelägenheter”. 
3. En ”slutlig överenskommelse” ska slutföras inom 60 dagar. Perioden kan förlängas. 
4. USA ska börja avveckla sin sjöblockad, och ha avslutat den helt inom 30 dagar. Iran ska samtidigt göra så att sjötrafiken genom Hormuz kan återgå till samma nivå som före kriget. Inom 30 dagar efter den slutliga överenskommelsen ska USA:s styrkor vara borta från området. 
5. Iran ska göra allt för en säker och avgiftsfri passage genom Hormuzsundet under 60 dagar. Handelstrafiken ska inledas omedelbart och åtgärder, såsom minröjning, ska vidtas inom 30 dagar. Därefter ska trafiken ske i enlighet med internationell rätt och staters suveränitet och Iran ska föra dialog med Oman och andra stater. 
6. USA och regionala parter ska utforma en plan för att återuppbygga Iran med en finansiering på minst 300 miljarder dollar. Hur det ska genomföras ska vara en del av den slutliga överenskommelsen. 
7. USA ska ta bort alla amerikanska sanktioner mot Iran, och även resolutioner mot Iran från FN:s säkerhetsråd och det internationella atomenergiorganets IAEA:s styrelse. Det enligt en tidsplan som ska vara en del av det slutliga avtalet. 
8. Iran lovar att aldrig anskaffa eller tillverka kärnvapen. Hanteringen av lagrat uran ska lösas enligt tidsplanen i punkt 7, där den ”minimala metoden” ska vara utspädning på plats under övervakning av IAEA. 
9. I väntan på ett slutligt avtal ska USA och Iran behålla ”status quo” vad gäller Irans kärnteknik, USA:s sanktioner och militära närvaro. 
10. USA ska innan sanktionerna upphör, införa undantag för export av iransk råolja, petroleumprodukter, derivat och sammanhängande tjänster såsom banktransaktioner. 
11. USA ska efter undertecknandet ge Iran tillgång till frysta tillgångar, och ska komma överens om hur det ska gå till. 
12. En mekanism ska införas för övervakning av samförståndsavtalet och det slutliga avtalet. 
13. Efter undertecknandet och när genomförandet av punkterna 1, 4, 5, 10 och 11 påbörjas ska förhandlingar om övriga punkter ta vid. 
14. Den slutliga överenskommelsen ska godkännas genom en bindande resolution i FN:s säkerhetsråd.

Villkoren i avsiktsförklaringen, närmare punkt 6, avslöjar att USA och allierade (Israel nämns inte vid namn, men är den aktör som krigar i Libanon, omnämnd i punkt 1) förväntas kapitulera då de ska ersätta Iran för förstörelsen som anfallskriget orsakade, initierat av Israel och USA den 28 februari 2026. (svt.se) Svensk media benämner inte detta som ett krigsskadestånd, men i praktiken är skillnaden liten. Skadeståndet på 300 miljarder dollar motsvarar ett års BNP för Iran, och villkoren stipulerar inte hur denna summa ska regleras (i specie eller i natura). Symbolismen gör det lätt att dra en liknelse till Versaillefreden i första världskriget, men Tyskland ålades ett avsevärt högre belopp i skadeståndet till Frankrike och dåtidens allierade, och det reglerades primärt i specie vill jag minnas (en avvikelse från hur tidigare krigsskadestånd hade reglerats i historien).

Skarpt läge?

Varför var det inte ett riktigt fredsavtal som signerades, utan en avsiktsförklaring om fred? Anledningen bör vara enkel. Den amerikanske presidenten insåg det akuta allvaret i situationen och signalerade att han kapitulerade omedelbart å USA:s vägnar. Denna handling köpte USA tid i utarbetandet av ett formellt fredsavtal. Konflikten blev så skarp den kunde bli, utan att den triggade ett akut kärnvapenkrig. Anekdotiskt kan nämnas att den 16 juni kraschade ett amerikanskt krigsplan av typen B52 på amerikansk mark (sverigesradio.se), och dessa plan kan kärnvapenbestyckas. Faktum är att de är en central komponent i USA:s kärnvapenbaserade avskräckningsdoktrin (war.gov). När ett dylikt krigsplan “övade” över Stockholm 2 september 2022, ett halvår efter Ukrainakrigets utbrott, var det troligen en signal om att Ryssland kunde förvänta sig att bli bombade av kärnvapen om de gick för långt (svt.se). Men det går inte att föra ett anfallskrig mot Iran med krigsmaskiner som knappt kan lyfta från baser på inhemskt territorium. USA plockar nu även hem soldaterna från Irak (aftonbladet.se).

President Trump visste förmodligen att nästa steg i utvecklingen skulle innebära en eskalering med kolossalt menlöst lidande och skarpt bruk av kärnvapen. Ett nyktert beslut deeskalerade situationen! USA begränsade samtidigt exporten av AI-teknologi till Europa och övriga världen som kan användas i underättelseinriktade aktiviteter (svt.se), där det senare är tänkt att begränsa Europas krigskapacitet. Ej att förglömma, USA och Israel inledde ett krig under föregående år också, som fick ett synnerligen abrupt slut efter endast 12 dagar, den 24 juni år 2025, då anfallarna inte var tillräckligt väl förberedda på Irans motåtgärder som inbegrep massiva bombningar av Israel (svt.se). Den samlade bedömningen från amerikansk sida efter de senaste motgångarna var alltså att avsiktsförklaringen var värd att signeras.

Olja

Det finns två fakta kring USA:s energiberoende som förmedlar allvaret av den strategiska svagheten som landet befinner sig i, ur ett ekonomiskt perspektiv. Den första är att landet höll på att tömma sina strategiska reserver av olja. Även om USA gjorde en blixtattack precis i början på det nya året (3 januari för att vara exakt) där Venezuelas president Nicolas Maduro och hans fru Cilia Flores tillfångatogs (texttv.nu) var det främst ett nummer för medierna. Venezuelas oljereserver blir inte omedelbart exploaterbara endast för att man byter ledning i landet, något ExxonMobil kommenterade då landet benämndes “oinvesterbart”.

Källa: eia.gov

Den andra datapunkten som man bör reflektera grundligt över vid en analys av USA:s ekonomiska förmåga är landets oljeberoende. Landet är en nettoimportör av olja, enligt Energy Institute (f.d. avdelning i British Petroleum), där beroendeförhållandet till Kanada är tydligt, och en möjlig förklaringsfaktor till pågående handelsfriktion på det politiska planet (svt.se).

Källa: Energy Institute

Källa: Energy Institute

Givet att Iran numera kontrollerar Hormuzsundet, och lär göra det under överskådlig framtid, kan inte USA eller Europa förvänta sig billig energi från Mellanöstern längre. Denna era är förmodligen över, och den har givit sig tillkänna i prisskillnader mellan USA och Europa. USA ser efter sina egna behov först innan de skickar vidare olja till Europa. De kraftiga ökningarna av spot-spreadar på oljemarknaderna förebådar tuffa förhandlingar, och finansiella marknader har inte prisat in detta.

Europas ställningstagande

För Europas del återstår nu att ta sig en funderare över vad framtiden har i behållning. Ska politikerna, med facit i hand, vurma för mer krig på Europeisk mark, eller ska de besinna sig? Jag förordar besinning och fokus på diplomati! Sveriges NATO-anslutning kan å ena sidan ses som ett politiskt initiativ för att – likt en naiv hejarklack – uppmuntra krigsutvecklingen i Östeuropa, men ur ett ekonomiskt perspektiv är det inte rationellt. Sveriges NATO-anslutning är den följdriktiga slutsatsen av att svenskt näringsliv har införlivats i globala logistik- och värdekedjor, utan vilka industrin fullständigt avstannar (exempelvis är JAS Gripen beroende av amerikanska flygmotorer). Beroendeförhållanden är helt enkelt för stora och att strypa tillgången hade medfört massarbetslöshet och systemkris.

Samtidigt är europeiska länders politiska autonomier så försvagade att ingen kan agera ensamt utanför dessa värdekedjor på ett meningsfullt sätt. Försök till att auktoritärt skyndsamt "leda" en tätt kopplad produktionsapparat över landsgränser resulterar endast i frustration på grund av den stress som uppstår när människor ska “fixa” teknologi som de inte förstår, inte konstruerar eller i sista ledet inte ansvarar för. Dessa kedjor går inte att “skala upp” då komplexiteten är för stor, inte endast tekniskt, utan även kulturellt och tillitsmässigt, på ett politiskt plan. Planer på att bygga en europeisk krigsapparat för att ta sig an ett virtuellt hot från Eurasien skulle lika gärna kunna resultera i att gamla skiljelinjer inom Europa väcks till liv, givet hur volatil den politiska miljön är. Hur många gånger har Alsace bytt lojalitet under de senaste 150 åren? Jag undrar om Europa har blivit en fånge för sitt eget högmod i en högteknologisk men föråldrad kedja?

En klok väg framåt kan istället bestå i att fokusera på hur effektivt arbete ska återupprättas, hur industrin kan robust effektiviseras, hur det långsiktigt finansieras, hur nästa generations utbildningsväsende ska utformas, och hur saklig och medmänsklig värdighet kan återvända till den politiska debatten. Vägen är lång (och energifattig). Arbetet som ligger framför oss är stort.

Det finns inte en dag att förlora!